Hembiträdet var en stjärna i folkhemsfilmen

Vilka var de, servitriserna, sekreterarna och alla andra yrkesarbetare som förr syntes i svensk film? Under 2019 tittare vi närmare på folkhemmets yrkesliv på film!

Här skriver Mikaela Kindblom om en yrkeskategori som blev en egen subgenre: hembiträdet.

Piga, husa, hembiträde, jungfru, hushållerska, husmamsell, trotjänarinna, husassistent… Kärt barn har många namn för en yrkeskår som vid mitten av förra seklet såg ut att ha försvunnit helt, men som nu är tillbaka igen.  Vem var den som förr i tiden tog tjänst i en annan persons hem för att städa och feja och laga mat? Och vem gör det jobbet idag tack vare de så kallade Rut-bidragen?

Vi har tittat lite närmare på hembiträdet under folkhemsåren, de år då klasskillnaderna skulle utjämnas och jämställdheten skulle genomföras.

I svensk film har hembiträdet en alldeles särskild plats och nästan alla de största stjärnorna har spelat henne. Det gjordes till och med tre filmer om henne  med titeln Vi hemslavinnor: år 1923, 1932 och 1942 (bilden ovan). I alla tre filmerna spelas hon av den ojämförliga Dagmar Ebbesen.

Hembiträdesfilmen etablerades 1932

1932 tycks vara startskottet för hembiträdesfilmen som frodig subgenre i svensk film. Filmen kom ett år efter att den så kallade hembiträdesdebatten hade satt fart i riksdagen. Vad det handlade om var att 200 000 svenska hembiträden saknade reglerad arbetskraft, men det skulle dröja tills 1944 innan denna blev verklighet. Med komedin Vi som går köksvägen, i regi av Filmstadens trotjänare Gustaf Molander, gav sig filmen in i debatten och som Helena Marcusson påpekar i sin text i Hembiträdesboxen 2: ”Många regissörer såg sig manade att att göra inlägg i debatten och säga sitt i saken, både med komiska förtecken och genom socialrealism. En sak förenade dock i stort sett alla filmer – filmskaparna var alltid på hembiträdenas sida.”

Vi som går köksvägen (1932)
Vi som går köksvägen (1932)

Vi som går köksvägen handlar om överklassflickan Helga som slår vad om att hon kan jobba ett år som köksa. Oförskräckt kastar hon sig in i disk, servering och matlagning och lyckas i slutändan charma alla – trots att hon häller ricinolja i majonnäsen. Vi som går köksvägen blev 30-talets största filmsuccé och Tutta Rolf som spelade Helga blev stjärna på kuppen. Denna film blev också typisk för den samtida filmkomedin, den som visade upp ett samhälle där allt var möjligt, där motsatser kunde mötas och klassbarriärer kunde övervinnas.

Filmforskaren Tutti Soila har i en fascinerande kartläggning av kvinnorollerna i den svenska 30-talsfilmen konstaterat att ”Köket är tveklöst en kvinnas rike i trettiotalets filmfiktion och det är där som de starkaste kvinnogestalterna finns: kokerskan och hushållerskan.”

Bland de typiska tolv kvinnoroller som Soila urskiljer från folkhemsårens första decennium hör sex kvinnotyper helt klart hemma i ”den lilla världen”. Dessa är pigan, köksdiktatorn, matmodern, fina frun, Östermalmsdraken och huskorset. Tutta Rolfs Helga finns intressant nog inte med bland dessa utan under typen sprakfålen, en kategori döpt efter den populära bokserien av Lisa Eurén-Berner.

En subgenre med många älskade skådespelare

Hembiträdet var verkligen på tapeten när folkhemmets skulle byggas i Sverige. Man talade om dem, man klagade på dem och man undrade hur det kom sig att det fanns så få som var bra. I filmerna på 30-talet och framåt är det ofta man hör sådant prat – ofta framfört av den så kallade Östermalmsdraken. Men att frågan väckte het debatt råder det ingen tvekan om. Samtidigt som samhället skulle moderniseras och både kvinnor och män skulle ut på arbetsmarknaden måste ju någon ta hand om barnen, laga maten och jaga dammråttorna. I folkhemmets samhällsbygge ingick att göra de hushållsnära tjänsterna till professioner. Men var hembiträdet verkligen ett yrke? Eller bara ett annat ord för slaveri? Hembiträdena arbetade både långa och oreglerade arbetspass, de hade inga bestämda ledigheter eller rätt till semester och de bodde oftast hemma hos sina arbetsgivare där de utsattes för social kontroll och ibland regelrätta övergrepp. På 30-talet nådde debatten om hembiträdenas arbetsvillkor politikernas arbetsbord. Men det dröjde ända tills 1944 innan hembiträdena fick en egen lag som reglerade deras arbetsförhållanden.

Samtidigt inom filmen fanns det många roller som just hembiträde. Många specialiserade sig på att spela dem, som till exempel Rut Holm, Emy Hagman och Dagmar Ebbesen. De syntes ofta i bakgrunden och om den kvinnliga huvudpersonen var ett hembiträde så var hon det sällan hela filmen ut. Därför är en film som Kristin kommenderar från 1946 intressant eftersom den handlar om hushållerskan Kristin som inte nog med att hon tar hand om en bångstyrig läkarfamilj och deras hem, hon ser också till att unge herrn genomför sina läkarstudier. Och detta gör hon genom att tjäna extrapengar på en mottagning i Gamla stan där hon sköter om folks krämpor enligt gamla huskurer.

Kristin kommenderar (1946)
Kristin kommenderar (1946)

Ett annat exempel från 30-talet är hushållerskan Boman i Hjalmar Bergmans pjäs Swedenhielms som både är berättelsens primus motor och räddande ängel. I filmatiseringen från 1935 spelades Boman av Karin Swanström som ju dessutom var Filmstadens konstnärliga ledare.

För många skådespelerskor betydde rollen som hembiträde en skjuts i karriären: Eva Dahlbeck, Mai Zetterling, Viveca Lindfors, Sickan Carlsson, Harriet Andersson, Bibi Andersson, Liv Ullmann och Pernilla August har alla spelat filmiska hembiträden. I exempelvis Brita i grosshandlarhuset (1947) spelade Eva Dahlbeck flickan från landet som tar tjänst i ett flott Stockholmshem. Hon får jobbet tack vare en äldre släkting som är husets trotjänarinna och spelas av den underbara Hilda Borgström – och som varnar henne för att inte gapa över för mycket. Det gör hon naturligtvis ändå och Brita blir kär i sin arbetsgivares son. Men tack vare hennes raka och ärliga sätt lyckas hon vinna honom ändå – en riktig Askungesaga är det med andra ord.

Manliga hembiträden, då?

Men hur gick det med jämställdheten i svensk film? Finns det inga manliga husassistenter?

Varför skildras det nästan alltid som en humoristisk anomali när skådespelare som Nils Poppe eller Hasse Ekman sätter på sig förklädet och går ut i köket eller barnkammaren – i filmer som Pappa Bom (1949) eller En fluga gör ingen sommar (1947)? Och hur kom det sig att så många kockar i tv-rutan istället blev män? Och hur syns det som numera kallas för “hushållsnära tjänsterna” i svensk film?

Under 30-talet gjordes det faktiskt en film med titeln Herr Husassistenten (Ragnar Arvedson, 1938). Där spelar Elof Ahrle en bilmekaniker som tillfälligt tar jobb som hembiträde. Och det finns en som sköter ett hushåll med både heder och ära i behåll och det är ingen mindre än Thor Modéen i Hasse Ekmans första film Med dej i mina armar (1940) – med tydlig inspiration från P.G. Wodehouses butler Jeeves.

Senare, på 50-talet, fanns det populära programmet på radio och i tv som hette Novisen vid spisen och som handlade om att göra köksregionerna mindre farlig för den moderna mannen. Men en film som verkligen hette En karl i köket (1954) beskrevs också av en filmkritiker som ”en gengångare från svenskt 30-tal”.

Men även om männen i vår tid verkligen både förväntas och vill ta hand om barnen, laga mat och jaga dammråttorna där hemma, så är det i filmens värld fortfarande något av en komedi när en man provar på ett yrke förbehållet kvinnor. Vad sägs till exempel om Cockpit från 2012 där Jonas Karlsson klär ut sig till flygvärdinna?

Finns det någon hembiträdesfilm i dag?

I nyare svensk film stannar jag dock gärna till vid Rojda Sekersözs Dröm vidare (2017) som visar upp ett ömsint förhållande mellan en äldre och en yngre hotellstäderska: Den äldre hotellstäderskan visar inte utan stolthet upp sin konst för den yngre, nyanställda hotellstäderskan. Själv har jag aldrig lyckats bädda sängar så vackert som de gör i den filmen.

Dröm vidare (2017)
Dröm vidare (2017)

Idag kanske vi inte talar om hembiträden och tjänstefolket – även om de rikaste aldrig riktigt har slutat att göra det – men frågorna kvarstår kring vem som ska ta hand om städningen, vardagsmaten och barnpassningen. Vem gör det idag om det inte är vi själva? Vad kallar vi dem för? Au pairerna, barnflickorna, kär arbetskraft har många namn…

Hembiträdesfilmerna har precis som pilsnerfilmerna genomgått en viss renässans på sistone dels genom att två fina Hembiträdesboxar har getts ut av Studio S Entertainment med tio filmer från 30-40-talen, dels genom en bok på ämnet av historikern Ulrika Holgersson (Hembiträdet och spelfilmen).

Så man kan knappast säga att hembiträden har spelat ut sin roll. I Filmstaden Råsundas bostadskvarter har Dagmar Ebbesen dessutom sent omsider fått en gata uppkallad efter sig.

Mikaela Kindblom
Filmstaden, februari 2019

Läs också: Författare på film

Läs mer i kalendariet om våra evenemang under året.