Text: Nisse Larsson
En dag på 1950-talet knackade regissören Rolf Husberg på dörren till familjen Hellsings engelska radhus i Äppelviken. Han hade köpt rätten till filmtiteln Kostervalsen och ville att Lennart Hellsing skulle vara med och skriva manus. Och så ville han ha Yvonne Lombard i en av huvudrollerna.
Hellsing var då en etablerad författare i ropet. Herr Gurka och Krakel Spektakel var välkända och hans visor för barn hade fått stor spridning genom grammofonplattorna från Snurrskivan. Han hade gett ut flera diktsamlingar för vuxna, han skrev dagsverser i Stockholms-Tidningen och han bidrog med material till barnradion, skolradion och Frukostklubben.
Rolf Husberg hade redan tjugo filmer bakom sig och hade själv skrivit manus till åtta. Men till Kostervalsen anlitade han både Hellsing och Bengt Linder, som bland annat författat manus till Husbergs förra film, Räkna med bråk, där Carl-Gustaf Lindstedt och Arne Källerud var huvudfigurer.
Fullt så galet muntert skulle det inte gå till i Kostervalsen, som blev ett folklustspel i tidens anda, en sorglös berättelse om äktenskap, svartsjuka, kärlek och skärgårdsliv.
Filmen spelades in i bohuslänska Hamburgsund, Fjällbacka och Lysekil samt i stockholmska Sandrewateljéerna och på Gärdet sommaren och hösten 1957. Paret Hellsing-Lombard hade med sig sina båda döttrar som då var 3 och 1 år.
Med bland skådespelarna fanns Egon Larsson, Åke Söderblom, Gaby Stenberg, Sven Lindberg, Isa Quensel och hennes man Lars Egge. Hela sällskapet flyttade ut till inspelningsplatsen på Lilla Hamburgö.
Yvonne Lombard spelade bortskämd hustru till en poet som försörjer sig i reklambranschen, Åke Söderblom. När han motvilligt följer med sin ungkarlskompis, spelad av Egon Larsson, till västkusten följer hon efter och hamnar som husa bland en mängd kvinnliga språkstuderande på samma ö. Det är bäddat för katt och råtta-lekar i flirtandets tecken.
Lennart Hellsing var med under inspelningen och kommenterade senare road:
”Producenten Rune Waldecrantz tog ut en hel hop skönheter till ön. Det var två Miss China, en Miss Jordgubbe, en Miss Västkust och jag vet inte vad, en väldig massa missar. Fruarna var inte helt förtjusta utan såg till att de här unga kvinnorna fick bo på fastlandet.”
Lennart Hellsing gör en cameo som båtförare i två korta scener.
Dialogen är rapp och lustig, någon gång riktigt halsbrytande. Och här och där brister skådespelarna ut i sång.
”Manus jämkades efter omständigheterna, så görs det väl alltid till film. Resultatet blev så där – lättsamt utan pretentioner. Jag tog det som en läroperiod, men sedan kom jag aldrig att jobba med film något vidare”, berättade Hellsing.
Lennart Hellsing hade faktiskt skrivit för film förr och då blivit bekant med Rolf Husberg. Jägmästaren och naturfotografen Stig Wesslén hade under många år dokumenterat både den norrländska vildmarken och samernas liv. Tillsammans med Rolf Husberg ställde han samman sitt bildmaterial till filmer, bland andra Sampo Lappelill 1949, en sorts dramadokumentär om en samepojke och hans familj spelade av Leif, Lars-Åke och Sara Bexelius. För att formulera speakertexten till filmen kontaktades Lennart Hellsing.
Han var nöjd med gaget på 500 kronor som räckte till att möblera hela hans nya lägenhet i Västertorp.
Stig Wesslén återkom i samma ärende 1966. Då fick Lennart Hellsing skriva text till Den levande skogen. Han passade på att utnyttja ett brett register och varvade storslagen naturlyrisk prosa med mer kåseriska inslag. Ibland tog han ut svängarna ordentligt, som när han beskrev brushanar, ”fågelvärldens playboys och modelejon”:
”Här kommer årets kontinentala vårmode för brushanar. Krage och plym i vitt. Eller en grårandig modell, lite prickig i plymen. En modell i olika bruna nyanser med vit krage. Svart krage med vita fläckar. Kastanjebrun med vit krage, topasgula vårtor. I grått och svart med bruna vårtor. En chic enkelt brun modell med tvärrandig krage.”
Med storslagna ord skildrade han också lämmeltågen och lämlarnas märkliga massjälvmord när de simmade ut över vatten i deras väg och drunknade:
”Ödets väldiga gonggong kallar dem. Här myllrar de nu fram som ett rassel av bärnstenspärlor kring roströda och svarta stenar.
Tusentals av dem går under. Månens förgyllda silvertrumma hetsar dem vidare i en patetisk dans mot döden.”
Filmerna är inte bortglömda. Sveriges Televison har visat både Sampo Lappelill och Den levande skogen flera gånger.
*
Fyra verk skrev Lennart Hellsing direkt för scenen, bland dem en dramatisering av folksagan Mästerkatten i stövlar som han först gav ut på sitt skivbolag Snurrskivan, då med Stig Grybe som katten.
På scenpremiären i Årsta centrum 1962 var Walter Norman katt, men när sångspelet utökades för Skolbarnsteatern och filmades för Sveriges television 1965 hade Björn Gustafson krupit in i kattkostymen.
Det är klassisk tv-teater i så måtto att det inte görs några försök att dölja att det hela utspelar sig på en teaterscen. Skådespeleriet syftar inte heller till realism utan är roat teatralt. Regissören Nils Olsén låter aktörerna Björn Gustafson, Lars Edström, Hans Lindgren, Britta Pettersson, Åke Lagergren och Bert-Åke Varg ta ut sina parodiska svängar framför Svenolov Ehréns enkla stiliserade scenografi.
Carl-Axel Dominique arrangerade musiken där Hellsing baserat sina sångtexter på kända men fria melodier. Flera av styckena har levt vidare som fristående visor.
Hans nåd markisen av Carabas
har grisar som lever på smultronglass.
Han kokar sin välling i guldkastrull
utsirad med fint krusidull.
Vår käre markis, han eldar sin spis
med hyvlade vedträn ifrån Paris.
Föreställningen Mästerkatten är lite drygt en timme lång och allt är inspelat i svartvitt. Den finns att se på SVT Play.
Även om Lennart Hellsing inte skrev något mer direkt för film kom flera av hans berättelser att filmatiseras. Sjörövarfilmen är en animerad sångfilm, baserad på Poul Ströyers teckningar till Hellsings Sjörövarbok från 1965. Filmen kom 1983 och följer helt bokens text, som dock kortats ner något.
Ljudspåret var redan klart. Laci Boldemann hade tonsatt verserna och Per Myrberg sjungit in LP:n Sjörövarskiva på Hellsings bolag Snurrskivan samma år som boken kom till ackompanjemang av ”Snurrskivans specialinkallade Sjörövarbands-orkester med mycket trummor och trumpeter i!”
För filmens regi och animation stod Jan Gissberg och Lars Emanuelsson. Peter Gissberg hade målat bakgrunderna. De byggde ut Ströyers teckningar och bildlösningar, skapade nya scenerier och pirater utan att bryta mot stilen i originalteckningarna. Ljudspåret med Boldemanns högtidliga musik styrde tempot som varierade med versernas innehåll.
”Hela havet låg grönt.
Skepp ohoj! Grönt och gott!
Hela havet låg blått
som en blåbärskompott!”
”Lollipop lollipop
Jolly Roger i topp!
Kapten Kross han vill slåss
– snart så brakar det loss!”
Sjörövarbok var i grunden en sorts språkbok, en uppvisning i användningen av verbet slå. Hellsing använde ordet på femtio olika sätt i boken.
”Kapten Kill han slog till!
Skepp ohoj! Segla lätt!
Kapten Tenn slog igen
just när klockan slog ett!
Kapten Klint han slog slint
slogs itu mot en klint!”
Men Hellsing lät – förstås – det pedagogiska uppsåtet överskuggas av sjörövarnas dramatiska och omväxlande liv. Filmmakarna arbetade i samma anda och förvandlade suveränt bilderboken till tecknad film.
Filmen Musikbussen från 1994 är en betydligt självsvåldigare tolkning av bilderboksförlagan, som Stig Lindberg ursprungligen illustrerade 1948.
Stig Lindbergs bildvärld lämnades dock kvar i boken. Till filmen tecknade Madeleine Pyk helt nya förlagor, som regissören Stig Lasseby och Peter Markenvard anpassade till animation. Det blev spralligare och mindre detaljrika scenbilder än bilderbokens.
Också Musikbussens pedagogiska ambition att berätta om olika musikinstrument och hur de kan klinga tillsammans i en orkester bakades omärkligt in i de lustiga små äventyren.
I musikbussen Bravo bor en familj med tio tvillingpar. Alla spelar de ett instrument – utom de minsta Knips och Knops, som istället ställer till det för sina storasyskon. De häller sand i trumpeterna, tar strängar från gitarrerna, skär sönder trummornas skinn och så vidare.
Originalets prosatext förkortades ordentligt till förmån för bildberättandet. Men verserna fick bli kvar obearbetade.
”Jan och Jon
har var sin citron,
de spelar på flöjter
med visselpipston.”
”Charlett och Charlott
blåser fagott
så att de skrämmer
en igelkott.”
Georg Riedel skrev ny illustrerande musik utan att tonsätta själva verserna utan de lästes upp av Bibi Andersson som anlitades för att ge röst åt hela berättelsen.
Tecknad film blev det också av Daniel Doppsko, som är Lennart Hellsings längsta berättelse för barn.
Den sagan har vandrat genom flera medier. Den skrev som radioföljetong och det märks i det lätta tilltalet och den sorglösa prosan. Daniel Doppsko är en drömmare och avspänd äventyrare. När han ramlar i vattnet med sin byrå låter han den flyta bort med honom på oväntade upplevelser.
Daniel Doppsko kom ut i bokform 1959 med några svartvita teckningar av Stig Lindberg. En tredje utgivning skedde när berättelsen gick som följetong i tidningen Vi. Till den gjorde Stig Lindberg nya färgillustrationer. Och de färgbilderna restaurerades av sonen Lars Lindberg och användes tillsammans med de svartvita bokillustrationerna i en bilderboksutgåva av Daniel Doppsko 2011.
Men redan 1983 gjorde tecknaren Owe Gustafson en hel serie kortfilmer om Daniel Doppsko för Sveriges television. Lasse Haglund var producent. Det blev hela tolv avsnitt om ca tio minuter. Skalar man av intron och eftertexter är det ändå material till en hel långfilm! Serien återsändes fem år senare men verkar idag nästan helt bortglömd och återfinns varken i Svensk filmdatabas eller SVT:s Öppet arkiv.
Skådespelaren Henric Holmberg läste jagberättelsen och sjöng de visor Daniel Doppsko framförde i varje avsnitt. Jazzmusikern och kompositören Bengt Ernryd stod för musiken.
Owe Gustafson gjorde alltså bildmanuset och teckningarna. De var helt självständiga och baserades inte alls på Stig Lindbergs originalbilder. För att få Gustafsons bilder att röra på sig anlitades animatören Bryan Foster. Det här var ju på den tid då tecknad film gjordes manuellt och Eberhard Fehmers målade cellerna, alltså de transparenta bildarken som fotograferades ett och ett.
I SVT:s Öppet arkiv kan dock tittarna hitta Daniel Doppsko i en annan tappning. 1989-90 gjorde Per Åhlin 15 avsnitt av bokstavsverserna ur Lennart Hellsings ABC. Under bokstaven D återfinns vår tecknade hjälte med versen:
Daniel Doppsko i Sålunda stad
doppar sin sko i jag vet inte vad:
Vatten och vin
och en dunk bensin!
Åh, vad din sko ska bli blank och fin!
Hellsings ABC-bok publicerades 1961 med teckningar av Poul Ströyer. Men när Per Åhlin gjorde sin version var den fjärran från föregångarna Ströyers och Lindbergs ursprungsbilder.
Johan Hagelbäck skrev manus och fick bygga ut texterna så att de korta verserna skulle räcka till de fem minuter långa avsnitten. För storyboard svarade Lasse Persson som alltså fick tänja på materialet. De lyckades skapa uppslagsrika små novellfilmer kring alla verser, fyllda av påhittiga tillägg.
Att tio lejon oväntat hamnat på Ylva Ytterskärs brygga i Ydre förklarades med att de anlände med fallskärm! Och så vidare.
Lasse Persson hade hjälp med animationen av Michael Ekbladh och Peter Jando. Helena Andersson kopierade och färgläggningen sköttes av Ulla Hamberg och Carina Ståhlroos. För musiken svarade Björn Isfält och Björn J:son Lindh.
Ett gäng mycket välkända artister engagerades för rösterna. Det var Hans Alfredson, Per Myrberg (som ju sjöng hela Sjörövarfilmen också), Lena Nyman, Ulla Sjöblom och Fred Åkerström.
Alfabetet består som bekant av 28 bokstäver men bara 15 av Hellsings verser kom att bli animerade i den här satsningen där varje avsnitt inramades av en annan av Hellsings alfabetsverser:
Alfabetet är en finurlig sak
som börjar från början och slutar där bak.
Det börjar med A och det slutar med Ö.
Nu måste vi fara! Ajöken! Ajö!
*
Krakel Spektakel är en spelfilm från 2014 av Elisabet Gustafsson. Den baserar sig framför allt på Lennart Hellsings tidiga verser och visor som Trollkarlen i India Land som fanns med redan i Hellsings debutsamling för barn, Katten blåser i silverhorn från 1945. Och den här filmen lutar sig tryggt mot Poul Ströyers teckningar som utgör grunden för scenografin.
Här framträder förstås Krakel Spektakel själv och hans vänner Kusin Vitamin och Opsis Kalopsis. De far omkring i en enkel lådbil och får sällskap av bland andra herr Gurka, Peter Palsternack och Gabriel Gräslök.
I ramhistorien är det Annabell Olssons farmor, spelad av Vanja Blomkvist, som underfundigt frågar vart trollkarlen tog vägen sedan han druckit upp sig själv. Annabell (Lea Stojanov) lotsas iväg för att hitta svaret.
I ett magiskt tält lämnar hon sin realistiska värld och hamnar i en tecknad kulissvärld där hon får möta de högst levande figurerna i Hellsings universum spelade av en rad muntra skådespelare. Här dansar bland andra gurkorna Olof Wretling och Sven Björklund. Dilligenten Ika Nord får grönsaksföreställningen att svänga och Shima Niavarami sätter fart på sin rollfigur Selma Selleri. Henrik Dorsin hoppar in som Kejsaren av Kina. Opsis, Krakel och Kusin gestaltas av Martin Eliasson, Anton Lundqvist och Lina Ljungqvist.
Filmen består alltså av ett urval olika Hellsingtrådar som vävts samman till en färgglad matta, en uppvisning i att det upp till 70 år gamla materialet fortfarande är hållbart.
Men om det gjorts en hel del film baserat på Hellsings verk – finns det då inget där han framträder själv? Jo det gör det faktiskt, både med och om honom.
Konstnären Sunniva Kellquist tog sig också an ett blandat Hellsingstoff.
Spektakel heter hennes spralliga film från Fårö 1984. Det är den enda film där Lennart Hellsing själv visar upp sina talanger som skådespelare. Annars är det bara i den korta sekvensen i Kostervalsen han synts på bioduken.
I Spektakel, en film som är just ett härligt spektakel, spelar Lennart Hellsing sig själv. Han är i högform och bakar tårta på en vedspis utomhus tillsammans med den ännu vildare tonsättaren Stefan Forssén.
Den varierade och innehållsrika filmen inleds med att Hellsing själv läser upp sin bok Den krångliga kråkan till Sunniva Kellquist framväxande svartvita teckningar, helt skilda från de bilder Poul Ströyer gjorde till bilderboken 1953.
Här lekte Hellsing med flera begrepp som kopplas till kråkor.
En kråksyster sjöng en sång: Krax kråhå … !
men det fina i den kunde ingen förstå.
En annan försökte att bokstäver skriva,
men det ville av allt bara kråkfötter bliva.
Kellqvist klädde ut sina barn Elias och Ellinor Sundström till Krakel Spektakel och Kusin Vitamin och de fick stoja runt med den mjöliga författaren och den allt sotigare pianisten.
Ärtor och bönor
tre vita hönor
värpte tre ägg
vid en lagårdsvägg.
Ett blev en höna
ett blev en tupp
ett åt Opsis Kalopsis upp.
Men det blev ändå ägg över till Hellsings och Forsséns vilda bakning, en föreställning som fortsätter i ett tårtkalas och så småningom slutar i en middag på rödbetssoppa och med dans under månen med inbjudna Fårögäster som agerat i filmen.
Dessförinnan får vi höra Hellsing läsa och sjunga sina verser och se honom både bada och sova.
Ja, Sunniva Kellqvist lyckas få in mycket inom Spektakels 55 minuter. Hon producerade för SVT 1 Barn med hjälp av filmfotografen Mikael Stanowski och ljussättaren Kent Kembe. För ljudet svarade Ulf Janzon.
*
En mindre framträdande men dock central roll spelar Lennart Hellsing i Sverige Sagoland från 1997, en film av Margareta Krantz. Där skildrar hon den svenska barnboksvärlden och hur rikt Sverige är på barnböcker och begåvade författare och illustratörer.
Ett sagoland har naturligtvis en kung och en drottning så där får Hellsing bjuda upp Astrid Lindgren och dansa mitt bland en massa glada dansande barn.
”Litteraturens magiska kraft öppnar en oändlig värld”, visar den 26 minuter långa filmen.
*
Den självklara huvudrollen har Lennart Hellsing i Hur tänker han då? en film från 2009 av Johan Stenius, Björn Ericstam och Anders Cederholm.
Under fem års tid följde de Hellsing, de träffade honom där han bodde i Stockholms Klarakvarter, de besökte honom i sommarvistet på Fårö och de slog följe med honom på bokmässan i Göteborg.
Hellsing berättar om sin tankevärld, författarskapet och inte minst livslusten. Filmarna intervjuar också en rad personer som ger sin syn på den färgstarka och mångsidiga författaren.
Nisse Larsson, kulturjournalist och ordförande i Lennart Hellsing-sällskapet