Den 18 oktober var det 100 år sedan skådespelaren Ulf Palme (1920–1993) föddes. Han var en av 1900-talets mest begåvade skådespelare, med ett medmänskligt patos och en slags hotfullt manlig elegans som få andra. Och så var det rösten.
Det var Ulf Palmes vackra, sammetslena röst som läste de här raderna ur en dikt av Edith Södergran i Hasse Ekmans Flicka och hyacinter (1950):
”En tigerska skall jag vara i hela min levnad,
en talerska är som den sladdrande bäcken som förråder sig själv;
ett ensamt träd skall jag vara på slätten,
träden i skogen förgås av längtan efter storm,
jag skall vara sund från topp till tå med gyllene strimmor i blodet,
jag skall vara ren och oskyldig som en flamma med slickande läppar.”
Ulf Palme filmdebuterade i film i mitten av 40-talet, bland annat i Driver dagg, faller regn (1946) och Bara en mor (1949). I Ingmar Bergmans spionthriller Sånt händer inte här (1950) spelade han en skurk med det suggestiva namnet Natas Atkä (läs det baklänges). Dessa filmer gjordes i Filmstaden, men sedan kom han att göra sina främsta roller på andra platser.
Ulf Palme gjorde en legendarisk Jean i Alf Sjöbergs Fröken Julie, först mot Inga Tidblad på Dramaten, sedan mot Anita Björk i den klassiska filmversionen från 1951.
Med Alf Sjöberg gjorde Ulf Palme också den storslagna Barabbas (1953), en orättvist bortglömd filmatisering av Pär Lagerkvists roman, som delvis spelades i Israel. Hans register var brett, vilket märks i filmrollerna, och han kunde spela skurk lika väl som bondson, storslagen hjälte lika väl som melankolisk 40-talist.
Det fick han också visa i sina samarbeten på 1960-talet med flera av den nya generationens filmare: Bo Widerberg (Heja Roland!), Jan Troell (Här har du ditt liv) och Mai Zetterling (Flickorna och Dr. Glas). En kvartett filmer där han i tur och ordning porträtterade reklamchef, sågverksarbetare, regissör och pastor.
Ulf Palme led av scenskräck och lämnade scenen redan som 50-åring. Istället läste han in böcker, fungerade som speaker och medverkade i radioteater. Kanske var det just som ”voice talent” som han trivdes bäst. I ett radioprogram, gjort året före hans död, beskrevs Ulf Palme av kollegan Erland Josephson så här: ”Det är som om det enkla inte vore värt någonting för honom – medan det komplicerade kostar för mycket.”