Mikaela Kindblom skriver om en av de stora doldisarna i svensk filmhistoria.
Karin Swanström (1873-1942) var skådespelerska med en gedigen bakgrund inom både svensk och finsk teater, men också en av de första kvinnorna i svensk filmhistoria som regisserade långfilm. Fyra långfilmer blev det, under 1920-talet. Och hon var definitivt den första kvinnan med makt i svensk film när hon fick jobbet som konstnärlig ledare i Filmstaden 1933. Karins verksamhet i Filmstaden under hela 1930-talet var betydande på många plan, inte minst för att säkerställa den svenska filmproduktionen under de oroliga åren då ljudfilmen kom för att stanna. I rollen som konstnärlig ledare var Karin den som pekade ut riktningen för såväl vilka filmer som skulle produceras som vilka talanger som skulle satsas på. Under hennes ledning blev Filmstaden både en filmstjärnefabrik och en plats för stabil och populär filmproduktion i 1930-talets föränderliga tidevarv. Det var Karin Swanström som lanserade ljudfilmens första stjärnor: Fridolf Rhudin och Tutta Rolf. Det var hon som upptäckte Ingrid Bergman. Och det var Karin som bestämde att Svensk Filmindustris ljudfilm som rikta in sig på främst två genrer: komedi, gärna med Thor Modéen men hellre champagne i än pilsner i glasen; och så drama, eller melodram, med unga stjärnskottet Ingrid Bergman, till exempel, där valet mellan plikten och kärleken stod i fokus.
Karins namn syntes aldrig i några förtexter – om hon inte medverkade som skådespelerska, vilket hon också gjorde under hela 1930-talet. Kanske är det därför som det har varit så lätt för filmhistorien att glömma henne. De filmhistoriker som format vår filmhistoria, som Gösta Werner och Leif Furhammar, ägnar henne inte många rader. Om Karin hade varit verksam idag hade vi kallat henne för filmproducent och hennes roll i svensk filmhistoria hade jämförts med de stora filmproducenterna, till exempel David O. Selznick i Hollywood eller, flera decennier senare, Bengt Forslund och Katinka Faragó i Sverige.
Jag har letat efter Karins spår till och från i många år. Här redovisar jag några av dem. Jag skrev om Karin för mer än tio år sedan, i Svensk Filmdatabas. Sedan dess har vi varit några stycken som tagit upp trådarna kring Karin och letat vidare. På sajten Nordic Women in Film har till exempel filmforskaren Tytti Soila skrivit en lång och spännande artikel om Karins liv och karriär.
Så vem var hon då? Teaterprimadonnan som blev drömfabrikens mäktigaste kvinna?
Hon föddes som Karin Sofia Svanström i S:t Olai församling i Norrköping, i en välbärgad familj. Pappan var läkare. Som sjuttonåring kom Karin in på Dramatens elevskola i Stockholm och redan under elevtiden uppmärksammades hennes skådespelartalang. 1892 och fem år framåt var hon anställd på Dramaten. Därefter ett år i Hjalmar Selanders teatersällskap. 1899 flyttade hon över till Svenska Teatern i Helsingfors där hon var verksam i fem år, och troligtvis träffade en annan skådespelare som snart skulle bli ett viktigt namn inom svensk film: Mauritz Stiller. 1904 startade Karin Swanström ett eget teatersällskap som turnerade runt i hela Skandinavien, bland annat med Karl Gerhard som en av de unga skådespelarna i truppen. Han beskrev henne långt senare som en ”verklig primadonna och duktig teatermänniska och regissör”. På 1920-talet spelade Karin på Blanche och mellan 1926-31 var hon på Oscars.
Karin var 48 år gammal när hon gjorde sin filmdebut i Mauritz Stillers De landsflyktige (1921). Karin fick strålande kritik i sin filmdebut. Hon beskrevs ”som den vackraste medelålders dam med scenisk rutin som kan uppletas.” Några år senare spelade hon även Gustafva Sinclaire, brukspatronens hustru i Mauritz Stillers storfilm i två delar Gösta Berlings saga (1924).
Karin var känd från tiljorna, skulle man kunna säga. Hennes namn måste ha haft en viss tyngd och var säkert ett dragplåster när hon under 1920-talet tog plats inom svensk film. Men hon var inte ensam. Karin var jämnårig med minst två av dåtidens grand old ladies från teatern som tog steget över till filmen: Hilda Borgström, som filmdebuterat redan 1912 och gjort stor succé i Victor Sjöströms Ingeborg Holm (1913) och Körkarlen (1921), var född 1871. Gerda Lundequist, som spelade majorskan av Ekeby i Gösta Berlings saga och var stor stjärna på Dramaten, var också född 1871. Och Pauline Brunius, som förutom filmrollerna även regisserade ett antal kortfilmer innan hon blev chef för Dramaten, var född 1881.
Boman på utställningen från 1923 blev Karin Swanströms filmregidebut. Filmen var egentligen en lång reklamfilm om den stora Göteborgsutställningen som pågick under 1923. Boman själv var ett ”original” som blir kompis med den lilla fosterfamiljsrymlingen Brita. Boman spelades av Georg Blomstedt som var pälsvaruhandlare och extraknäckte som skådespelare. Filmen fick beröm för sin friskhet och munterhet och är ett ganska typiskt lustspel.
1923 fick Karin även chansen att leda produktionen för det nystartade filmbolaget Bonnierfilm. Bolaget existerade bara i några få år men under den tiden hannKarin producera fem filmer, däribland Uppsalakomedin Kalle Utter (1925), med manus av Hjalmar Bergman och med Dramatenstjärnan Anders de Wahl i titelrollen. Den filmen finns inte bevarad idag, förutom ett fragment som bevaras av Svenska Filminstitutet. Därefter regisserade Karin en film som hette Den flygande holländaren, också med de Wahl som filmstjärna. Det är en sjömanshistoria om kvinnotjusare, ligister och handgemäng som inte blev någon succé och beskylldes märkligt nog för ”feminism” tidningen Socialdemokraten.
Flickan i frack (1926) är Karin Swanströms mest kända film som regissör. Den byggde också på en historia av Hjalmar Bergman och speglar något av de lekar med könsroller och fri kärlek som vi också kan känna igen från Weimarepokens Berlin. Här är det den bortskämda familjeflickan spelad av Magda Holm som trotsar sin far när han vägrar ge henne en ny balklänning, och så går hon på balen iklädd sin brors frack. Det är en lekfull och vacker film som ingår i Svenska Filminstitutets satsning på nydistribution av digitaliserade svenska filmklassiker.
1933 blev Karin konstnärlig ledare i Filmstaden – och därmed den mest inflytelserika kvinnan i svensk filmhistoria under i stort sett hela 1900-talet. Hon tog intressant nog sin man med sig till Filmstaden, och där blev de ett powerpar som både beundrades och chikanerades. Maken Stellan Claësson hade ett förflutet som militär, var rejält mycket yngre än sin fru och blev nu produktionsledare med ansvar för praktiska ting som att lägga upp budgetar och inspelningsscheman. Han tycks också ha fungerat som sin hustrus grindväktare och var den som först mötte alla de olika talanger som ville komma ”in vid filmen”. Men det var Karin som bestämde.
Hur fick hon jobbet? Varför slutade hon? Tröttnade Svensk Filmindustri på alla rykten om ekonomiskt fiffel, gunstlingssystem och andra excesser? Är det sant att Karin fick sparken på grund av ett manusplagiat? Eller berodde hennes avpollettering, som Tytti Soila antyder, på att Svensk Filmindustri tog intryck av ”pilsnerfilmdebatten” i slutet av 1930-talet och bestämde sig, i början av 1940-talet, att satsa på något helt annat, en mer samhällskritisk filmproduktion där nya, unga talanger kunde göra sig gällande.
Hur det nu än var måste Karins tid i drömfabriken ses som en oerhört spännande epok i svensk filmhistoria – som vi vet alldeles för lite om. I sin brett upplagda filmhistoriska verk Filmen i Sverige skriver Leif Furhammar ytterst sparsamt om Karin. Men jag undrar jag, när Furhammar avslutar sitt kapitel om 1930-talsfilmen, om inte dessa rader egentligen beskriver Karin Swanströms insats – dock utan att nämna henne vid namn: ”Om de utländska raffel-, glamour- och utstyrselfilmerna bjöd på eskapistiska önskeidentifikationer av storartat drömlika dimensioner, så stod de svenska filmerna till tjänst med en anspråkslösare fantasivärld som hade trösterika likheter med den verkliga verkligheten. I dem odlades föreställningarna om en mycket liten men i gengäld kanske nåbar lycka. Den lilla trettiotalistiska lyckodrömmen var knuten till människans ursprungligare sociala behov av identitetskänsla, beskydd och samvaro. När otryggheten hotade, aktualiserades och idealiserades den urgamla gemenskapliga tryggheten hos familjen, byalaget, gillet, stammen och folket, samtidigt som framgångens dörrar stod öppna för den som hade förmågan att med fit och heder arbeta sig fram till personligt förbättrade livsvillkor. Det var helt enkelt en bild av det svenska folkhemmet.”
Ibland händer det att jag ställer mig i korsningen Sveavägen-Odengatan i Stockholm, och tittar mot Gustaf Vasa kyrka på Odenplan där Karin ligger begravd i columbariet. Och så tycker jag att det är roligt att veta att i en och samma lägenhet i Odengatan 69 har tre svenska filmberömdheter bott – men troligtvis inte tillsammans: Mauritz Stiller, Karin Swanström och Hasse Ekman.
Det finns ett Karin Swanström sällskap i Trönö, en liten by i Söderhamns kommun i Gävleborgs län. Där byggde Karin och Stellan ett sommarhus, i närheten av en gammal kvarn, någon gång i början av 1920-talet. (Stellan var bördig från Söderhamn.) Huset står kvar än idag. Sommartid anordnas där en filmfestival, i Tröno Bio.
En sommar blev jag inbjuden att berätta vad jag visste om Karin, och i den vackra gamla biografen mitt emot Trönö kyrka, visades en av hennes stumfilmer, med ljuvligt pianoackompanjemang till levande ljus. Jag fick också besöka Karins hus, ett vackert gammalt trähus uppe på en kulle med tjusig utsikt över nejden. Och jag fick höra många av de historier kring Karin som lever kvar än idag, historier om ett vidlyftigt festande och om en gammal livsnjutare som på slutet hade svårt att röra sig mellan rummen i det stora huset.
Varje gång jag guidar i Filmstaden berättar jag lite om Karin, och då märker jag också hur lite hennes namn är känt. Oftast blir reaktionen stora ögon och många frågor. Men när jag sedan nämner några av hennes filmroller, blir det tydligt att minnet och historien inte alltid går hand i hand. För när jag visar en bild på Karin i paradrollen som hembiträdet Boman i Swedenhielms (1935, regi Gustaf Molander), brukar jag fråga om någon känner igen damen i huckle och förkläde. Dagmar Ebbesen, förslår någon. Julia Caesar, säger någon annan. Hilda Borgström! ropar ytterligare en röst. Karin, som gjorde ett femtiotal filmroller mellan 1920 och 1940, blandas alltså lätt ihop med den stadiga kader av underbara gamla kvinnor som så ofta förekom i gamla svenska filmer. Det går att kritisera den svenska trettiotalsfilmen för mycket, särskilt i sin skildring av ett illusoriskt folkhem där alla ville och strävade efter samma saker. Men där fanns åtminstone gott om plats för gamla, rynkiga och inte särskilt smala äldre människor.
I Juninatten, Ingrid Bergmans sista svenska långfilm, från 1940, syns Karin i en liten roll i början av filmen. En rättegång pågår mot mannen som skjutit Ingrid och missat hennes hjärta med en hårsmån. Men istället för att känna med offret, berättar Karins rollfigur skadeglatt, och kanske en smula svartsjuka, om en dålig flicka som fått vad hon förtjänar. Det är en liten roll, men Karin gör den med fascinerande pregnans. I närbilderna syns en trött och härjad gammal kvinna.
Karin lämnade sin tjänst på Filmstaden 1941 tillsammans med maken Stellan Claësson. Året därpå dog hon.
Mikaela Kindblom