Vad är en filmstjärna? Hur formas en filmstjärna? Vad krävs av en filmstjärna? Vad fick dem att glänsa och vad får en filmstjärna att fortsätta påverka oss, långt efter att hennes sista film har tagit slut?
I vår utställning i Portvaktsstugan presenterar vi 14 filmstjärnor som alla var verksamma i Filmstaden under drömfabriksåren mellan 1920-1970. Välkomna dit under kaféets ordinarie öppettider, fredag-söndag klockan 11-18. Under våren visar vi dessutom filmer på temat i Bergmansalongen.
Här berättar Mikaela Kindblom lite mer om Filmstadens stjärnor och deras glans.
Julia Caesar (1885-1971)
Julia Caesar är den svenska kvinnliga filmstjärna som gjort flest film: 135 filmer! Hon spelade aldrig en huvudroll, däremot hundratals färgstarka fruntimmer i hembiträdesfacket – och det var Julia som kunde rädda en film. I Filmstaden medverkade hon i massor av lustspel och komedier och 1937 var hon med i pilsnerfilmernas pilsnerfilm: Pensionat Paradiset – som dåtidens kulturelit betraktade som en skamfläck för svensk kultur. I biografin Julia Caesar – karriär på ilsket humör av Anna-Maria Blomgren och Roger Blomgren vecklas ett fascinerande liv ut om den folkliga komedins kejsarinna – svensk films mest diskret lysande stjärna. Ibland fick hon dock göra något annorlunda, som i Ingmar Bergmans första film som regissör, Kris från 1946, där hon spelade en borgmästarinna – men den rollen blev troligtvis nerklippt. Men Julia måste ha tyckt om rollen eftersom bilden i vår utställning – tagen av SF:s studiofotograf Louis Huch – också användes som hennes porträttbild när hon spelade teater.
Greta Garbo (1905-1990)
Greta Garbo kom till Filmstaden som Greta Gustafsson för att spela Elisabeth Dohna i Mauritz Stillers filmatisering av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Filmen hade ståtlig premiär i två delar på biografen Röda Kvarn i mars 1924. Greta gjorde bara en enda film i Filmstaden. Hon var ämnad för större uppgifter och snart blev hon Den Gudomliga borta i Amerika, i riktiga Hollywood.
Men det fanns också en annan Greta, en som kom före: Greta Almroth spelade huvudrollen i Tösen från Stormyrtorpet (1917), den första filmatiseringen av en Selma Lagerlöf-berättelse, som regisserades av Victor Sjöström. Tösen från Stormyrtorpet blev en internationell braksuccé och det sägs att Greta Almroth aldrig riktigt kunde lämna “tösen”. Det blev hennes öde. Hon var fenomenal i den filmen, men blev sedan sorgligt bortglömd. Ändå var hon med om att starta det som idag kallas för Guldåldern i den svenska stumfilmen, den som varade mellan 1917 och 1924.
I Hollywood gjordes Greta Garbo om rejält och det är svårt att känna igen den Hollywoodska Garbo jämförd med den rufsiga herrgårdsdam som syns i Gösta Berlings saga. Bakom kameran i Sverige stod Julius Jaenzon, det svenska filmfotografiets fader, och den som lärde upp alla efterkommande SF-fotografer i Filmstaden. Det Julius såg i Greta var fröet till hennes storhet. Men vad var det? Hennes sorgsna blick, ett visst svårfångat och gåtfullt kvinnligt allvar, och så en viss stelhet, som om hon var en grekisk staty som nyss kommit till liv. Hon verkade född för de stora tragiska rollerna, Kameliadamen och Anna Karenina…Det ansåg i varje fall filmregissören Mauritz Stiller som tog Greta till Hollywood.
Stumfilmsepoken hade många fler filmstjärnor – även här i Sverige. Men det är Greta vi minns. Många försökte likna henne. Det utlystes tävlingar för att hitta den som var mest lik Greta Garbo. I Hollywood var det länge en ren förbannelse att komma från Sverige och utnämnas till “den nya Garbo”. Garbo slutade filma redan 1941 och levde sedan resten av sitt liv som hemlighetsfull enstöring. Kanske fortsatte hon bara att spela en roll. Den frågan utforskas exempelvis av Ellen Mattson i romanen Vinterträdet (2012) och på ett annat sätt i Love – en roman om Greta Garbo av Kerstin Gezelius och Alexander Onofri från 2020. Redan 1959 skrev Carl-Eric Nordberg så här i en bok om Garbo: “Filmhistorien kan strängt taget bara uppvisa två gestalter som passerat alla nationella gränser och blivit mänsklighetens följeslagare: Charles Chaplin och Greta Garbo.”
Annalisa Ericson (1913-2011)
Annalisa Ericson kom till Filmstaden i ljudfilmens barndom, för att spela den kvinnliga huvudrollen som Anna i populära Värmlänningrna (1932) som redan hade filmatiseras ett par gånger under stumfilmsåren. Men nu var det ljudfilm och Värmlänningarna skulle få både dialog och sång. Annalisa, som bara var 19 år och en ballerina från Kungliga teatern, fick dock inte sjunga. Hon dubbades av operasångerskan Helga Görlin. Det tog hon igen senare när hon blev en av Filmstadens mest populära stjärnor i en lång rad av musikaliska komedier med antingen Åke Söderblom eller Nils Poppe. Annalisa var salt och fräck och rolig – och hennes stjärna lyste långt in på 1970-talet. Här i Filmstaden fick hon en egen biosalong när Filmstaden Råsunda öppnade 2002. Som kuriosa kan nämnas att det var Annalisa som sjöng Peggy Lees sång Han är fräck i den första svenska versionen av Disneys Lady och Lufsen (1955) – som dubbades här i Filmstaden.
Sickan Carlsson (1915-2011)
Sickan Carlsson har själv berättat hur hon först kom till Filmstaden för en jobbintervju, uppklädd till tänderna och snubblandes in på hala galoscher in i ateljéchefens kontor. Det visade sig snabbt att hon hade talang för komedi och Sickan gjorde succé i filmer som Kära släkten (1933), Klart till drabbning (1937), Landstormens lilla Lotta (1939) och Pappa sökes (1947). Flera gånger valdes hon till den mest populära svenska filmstjärnan när biopubliken själv fick välja. Smilgroparna och det frejdiga humöret blev hennes signatur, men också hennes gissel, som hon proffsigt visade upp överallt, även privat. I komedierna med Hasse Ekman på 1950-talet fick hon visa upp en mognare sida som den moderna svenska yrkeskvinnan med en rejäl dos satir och feminism. Sickan var en märkvärdig blandning av vanlighet och stjärnstoft och precis som Annalisa Ericson var hon en ofta sedd gäst i Filmstaden när Stiftelsen Filmstadens kultur började berätta om platsens filmhistoriska arv. En av salongerna i biografen Filmstaden Råsunda heter Sickan.
Ingrid Bergman (1915-1982)
Ingrid Bergman var flickan som var född till att bli filmstjärna och hennes stjärna tycks lysa starkare i USA än den gör här i Sverige. Men i början var det många som ville ta åt sig äran för att ha upptäckt henne, som Edvin Adolphson, själv filmstjärna, eller regissören Gustaf Molander, som regisserade Ingrid i sex av de tio filmer som hon gjorde i Filmstaden mellan 1935 och 1940. Men i en skrift från 1936 med titeln Svensk filmparad – vita dukens ansikten i närbild, etableras hon som Karin Swanströms fynd, SF:s produktionschef i Filmstaden. Kollegan Birgit Tengroth, som hade filmstjärnelogen bredvid Ingrids i Filmstaden, beskrev henne som “Ingrid den granna” och sörjde över att Ingrid fick alla roller som Birgit ville ha. Efter filmer som Intermezzo (1936) och En kvinnas ansikte (1939) åkte Ingrid till Hollywood och blev en storstjärna – och undvek elegant att jämföras med Garbo. Ingrid siktade på stjärnorna och hon vågade ta risker. Hon byggde sig en internationell karriär inom film och teater som höll hela livet ut. Men hon hade inte räknat med att bli utskälld när hon gästspelade som Jeanne d’Arc på Operan i Stockholm 1955. Hon återvände inte till svensk film förrän på 1960-talet när Gustaf Molander regisserade henne i episodfilmen Stimulantia (1967).
Signe Hasso (1915-2002)
Signe Hasso gick i samma klass som Ingrid Bergman på Dramatens elevskola. Men det var Signe som tippades bli den stora stjärnan och så gjorde hon också kometkarriär inom teater och film under 1930-talet. Hennes två mest berömda svenska filmer gjordes dock inte här i Filmstaden: Karriär (1938) och Vi två (1939), regi Schamyl Bauman. Signe reste till Hollywood samma år som Ingrid Bergman – och drabbades av missödet att kallas för den nya Garbo. Hon kom att arbeta mest med teater och tv i USA. 1949 kom hon tillbaka till Filmstaden för att spela huvudrollen i Ingmar Bergmans spionthriller Sånt händer inte här – som Bergman sedan lade i malpåse och därför visas den aldrig numera. I sina memoarer berättar Signe sakligt och kärleksfullt om en vindlande resa genom livet. Hon hade många strängar på sin lyra och skrev romaner, komponerade musik och intresserade sig för numerologi. Det stora porträttet av Signe i vår utställning är taget av utställningens enda kvinnliga fotograf: Kerstin Bernhard.
Eva Dahlbeck (1920-2008)
Eva Dahlbeck debuterade i Rid i natt, filmatiseringen av Vilhelm Mobergs antityska film 1942. Hon var en av de många nya unga i Filmstaden under andra världskriget som kom till filmen med stora ambitioner. Redan 1946 vann Eva en Charlie – dåtidens Guldbagge – för sin roll i Britta i grosshandlarhuset. Rollen som Rya-Rya i Bara en mor (1949), som handlade om det nyss avskaffade statarsamhället, ansåg hon som sin bästa. Tillsammans med Gunnar Björnstrand fick hon tillfälle att glänsa i komedi, som i Ingmar Bergmans En lektion i kärlek (1954) och särskilt i Sommarnattens leende (1955). Men Eva ville bli författare. I Filmboken (1951) skrev hon en essä om konsten att vara filmskådespelare. Hon skrev filmmanus, främst till Yngsjömordet (1966), som regisserades av Arne Mattsson. Vid det laget hade hon börjat trappa ner på både film och teater för att helt ägna sig åt sitt författarskap. Eva skrev ett tiotal böcker, bland annat poesi och en märkvärdig roman om vetenskapsmannen Miguel Serveto som brändes på bål på 1500-talet: Serveto och den eviga elden (1998). Porträttet av Eva i vår utställning är från Bara en mor – en filmstjärna måste inte alltid le vackert.
Mai Zetterling (1925-1994)
Mai Zetterling slog igenom som cigarrflickan Bertha i Hets, en av SF:s jubileumsfilmer när bolaget fyllde 25 år. Filmen regisserades av Alf Sjöberg med manus av Ingmar Bergman. Alf Kjellin, som spelade den unga studenten i Hets, och Mai blev 1940-talets stora kärlekspar i svensk film, bland annat i Driver dagg faller regn (1946) som blev en av decenniets största biosuccéer. Mai spelade den sensuella oskulden, hon som var både ljuv, naturlig och idealistisk – och i sin bok om Mai Zetterling – Skenet som bedrog – beskriver Mariah Larsson hur den svenska pressen alltsomoftast blandade ihop Mais liv och filmroller. Mai lämnade Sverige redan 1946 för en karriär inom engelsk film och under 1950-talet började hon regissera. Hon gjorde ett par uppmärksammade kortfilmer och 1964 debuterade hon som långfilmsregissör med Älskande par, delvis inspelad i Filmstaden. Mais förvandling från blid filmstjärna till tuff filmregissör med auteuranspråk föll inte alla i smaken. Under resten av sitt liv fick hon kämpa för de filmer hon ville göra. Hennes regigärning har på senare år grundligen lyfts fram – se till exempel Jannike Åhlunds intervjufilm med henne på Filmarkivet.se Men filmstjärnan Mai återstår att upptäcka.
Inga Landgré (född 1927)
Inga Landgré valdes av Victor Sjöström för rollen som Ester i Ordet (1943), en film som fick en oväntat politisk laddning när författaren Kaj Munk mördades av nazisterna strax efter filmens premiär. Inga blev något av det svenska 1940-talets sagofé. Hon spelade huvudrollen i Ingmar Bergmans första film Kris (1946), en vacker liten bortglömd film. Och hon blev Nils Poppes speciella musa i de filmer som de gjorde tillsammans, särskilt Pengar (1946). Under 1950-talet tröttnade Inga på att spela ung och vän. I Barbro Bomans Det är aldrig för sent (1956) spelar hon en kvinna som genomgår en äktenskapskris – filmen är ett litet mästerverk av en kvinnlig filmregissör som fick göra alldeles för lite film. Inga var i många år vän med Mai Zetterling och om denna många gånger såriga vänskap berättar Inga i en text på sajten Nordic Women in Film. Själv kommer Inga till tals i Fanny Risbergs fina porträttfilm Om Inga (2020) där hon avslöjar att politiskt engagemang och Grekland har betytt långt mer för henne än att vara filmstjärna. Inga var en av tre filmstjärnor som invigde Peter Lindes staty Teatervagnen här i Filmstaden 2015.
Gunnel Lindblom (1931-2021)
Gunnel Lindblom har berättat hur hon såg Ingmar Bergmans film Fängelse (1949) och tänkte att här var något som hon ville bli en del av. Och så blev hon filmstjärna, via de roller hon gjorde för Bergman. I Det sjunde inseglet hade Gunnel en enda replik, precis i slutet. Det som mötte publiken var bilden av hennes ansikte, som i en stumfilm. Detta “stumfilmsansikte” återkom sedan i Bergmans Jungfrukällan (1960) och i Tystnaden (1963). Men Gunnel hade en egen röst och den fick hon så småningom ge uttryck för, inte minst när hon själv tog steget över till filmregi och regisserade filmer som Paradistorg (1977) och Sally och friheten (1981). I Sally och friheten gav Gunnel en fin huvudroll till Ewa Fröling, som året därpå blev berömd i och med sin roll i Bergmans Fanny och Alexander. (1982). Gunnel var med på avtäckningen av Peter Lindes staty Teatervagnen 2015 och var sedan gäst på flera berättarkvällar i Filmstadens kulturs regi.
Harriet Andersson (född 1932)
Harriet Andersson hade gjort ett tiotal småroller och en större roll i Gustaf Molanders Trots (1952) innan hon fick huvudrollen i Ingmar Bergmans Sommaren med Monika (1953). Denna roll gjorde henne till en superstjärna, inte minst bland det nya gardet av auteurfilmare i Europa. Vem minns inte scenen i Truffauts De 400 slagen (1959) när pojkarna stjäl en affisch med Harriet utanför en biograf i Paris? Harriet hade lätt kunnat göra internationell karriär som sexsymbol på vita duken. Men istället valde hon en annan väg. Rollen som den psykiskt sjuka Karin i Ingmar Bergmans Såsom i en spegel (1961) blev en vändpunkt för henne, en roll som var både svart och svår. I Portvaktsstugan hänger en rekonstruktion av den gröna tapet som framkallar Karins kris i filmen – filmens arbetsnamn var för övrigt Tapeten. Hon fortsatte att välja sina filmroller med omsorg och i den underhållande memoarboken Harriet Andersson – samtal med Jan Lumholdt från 2006 framhåller hon sin realistiska syn på både livet, kärleken och filmstjärneskapet.
Bibi Andersson (1935-2019)
Bibi Andersson kom till Filmstaden för första gången som barn, för att söka till en statistroll. Hon spelade senare prinsessan i en reklamfilm för tvålen Bris – och sedan dröjde det inte länge innan hon blev en del av Ingmar Bergmans värld. Bibi kom senare att protestera över de ungflickljuva roller hon fick göra i Bergmans 1950-talsfilmer. Men i Smultronstället (1957) gör hon en intressant dubbelroll och i samspelet med den gamle Victor Sjöström är hon helt enkelt underbar. Bibi hade växt upp med en ensamstående mamma och syskon som också valde en konstnärlig bana – systern Gerd var balettdansös. Det fanns ett envist sökande hos Bibi, hon var den frågvisa, den som ifrågasatte och var intresserad av solidaritet och feminism. Detta använde hon, mycket olika, i två filmer med ikonisk klassikerstatus: Bergmans Persona (1966) och Mai Zetterlings Flickorna (1968).
Lena Nyman (1944-2011)
Lena Nyman slog igenom som barnstjärna när hon 11 år gammal var med i Farligt löfte (1955, ej inspelad här i Filmstaden). När hon kom till Filmstaden i början av 1960-talet var hon en ung ambitiös teaterelev som sökte rollen i Vilgot Sjömans regidebut Klänningen – men den rollen gick till Bibi Andersson. Istället fick Lena rollen som Steva i 491 (1964), en av decenniets mest provocerande filmer i regi av Vilgot Sjöman. Senare skulle Lena bli världsberömd i Vilgot Sjömans Jag är nyfiken-filmer. Men vad kostade den berömmelsen? Och vad handlade den om? Konstnärligt mod eller övergrepp? Porträttet av Lena i vår utställning är från perioden då hon spelade Steva i 491. Hennes blick är både krävande och trotsig, som om hon vet att det hon gör är farligt, men hon gör det ändå. Isabel Andersons dokumentärfilm Lena (2021) är en del av den äreräddning som pågår kring filmstjärnan Lena Nyman.
Inger Nilsson (född 1959)
Inger Nilsson var nio år när hon valdes att spela Pippi Långstrump, Astrid Lindgrens underbara lilla bråkstake i tre filmer och en tv-serie som alla spelades in här i Filmstaden. Inger har själv berättat hur hon egentligen var den blyga och försiktiga i barntrion Pippi, Tommy och Annika. (Det var Annika – Maria Persson – som var den äventyrliga.) Men alla ville vi vara Pippi. Och Inger var perfekt som Pippi. I hennes gestalt ser man en förvandling som sällan sker: när en bokfigur helt övergår i en verklig människa, den lilla människa som var Inger som barn. Det beror naturligtvis på Astrid Lindgrens boktext och Olle Hellboms filmregi, men mest av allt är det Inger: Hennes Pippi är den Pippi som får alla andra gestaltningar att blekna, precis såsom Vivien Leigh är Scarlett O’Hara i Borta med vinden och Judy Garland är Dorothy i Trollkarln från Oz. Fotografierna i vår utställning är tagna av Bo-Erik Gyberg som var stillbildsfotograf under inspelningen av Pippi Långstrump-filmerna i Filmstaden mellan 1969-1971.
“We had faces then…”
“We had faces then…” säger den bedagade filmstjärnan Norma Desmond, drypande av förakt för hur filmen har utvecklats sedan stumfilmsepoken, enligt henne den enda betydande tiden för filmkonsten. Året är 1950 och filmen heter så klart Sunset Boulevard, och vi som lever idag häpnar över att man redan då kunde uppfatta filmstjärnestaden Hollywood som något dammigt och förlegat. Men den som sett Gloria Swansons ansikte, både från 1920 och 1950, har svårt att glömma det, och inte minst i den berömda slutscenen i Sunset Boulevard.
Vi hade ansikten då… Vi minns Harriet Anderssons, i rollen som Monika, när Gunnar Fischers kamera fångar hennes rebelliska uppsyn i Sommaren med Monika (1953). Vi minns Ingrid Bergmans överjordiska ljuvlighet, i Åke Dahlqvists närbilder i Intermezzo (1936). Och vi minns Greta, Annalisa, Sickan, Signe, Julia, Inga, Mai, Eva, Bibi, Gunnel och Lena. Vad är de vi kan upptäcka i deras ansikten och deras filmroller? Vad har de att säga oss idag, som några av svensk films mest lysande filmstjärnor?
Här är några funderingar:
De uppstår alla i männens blickfång, formas av den manliga blicken. De finns till där uppe på den vita duken, eller skärmen, därför att regissörer som Mauritz Stiller, Gustaf Molander, Ingmar Bergman, Nils Poppe, Vilgot Sjöman och fotografer som Julius Jaenzon, Åke Dahlqvist, Gunnar Fischer och Sven Nykvist valde dem. Bara i några få fall finns en kvinnlig blick: Det enda fotografi som är taget av en kvinnlig fotograf i vår utställning är porträttet på Signe Hasso taget av Kerstin Bernhard. Några av våra filmstjärnor valde dock att arbeta med kvinnliga regissörer: Inga Landgré i Barbro Bomans Det är aldrig för sent och Bibi Andersson, Gunnel Lindblom och Harriet Andersson i Mai Zetterlings Flickorna (1968). Den sistnämnda filmen är rik på inlägg om hur kvinna och filmstjärna möts, kvinna och skådespelerska, kvinna och offentlig person… Trion möttes senare i Christina Olofsons dokumentärfilm I rollerna tre (1995) som handlade om hur Bibi, Gunnel och Harriet reste till Mais hus i franska Ardèche, för att där återuppliva gemensamma minnen av Mai, året efter hennes död 1994.
Mai och Gunnel var filmstjärnorna som blev regissörer. De tog kommando över blicken i de filmer som de regisserade under den senare delen av 1900-talet. Hur har deras blickar påverkat synen på filmstjärnan? Vad händer med filmstjärnan när vi som ser på henne är kvinnor? Det har pågått ända sedan filmens begynnelse: Vi som är kvinnor har från barnsben lärt oss att se på andra kvinnor med åtrå, kärlek och längtan – precis som männen. Att se på andra kvinnor har tränat oss i empati, kan man kanske säga. Men hur förklarar man då den hårdhet och egoism som Mai Zetterling gav uttryck för, inte minst i sin vänskap med Inga Landgré?
Eva, Inga, Signe och Lena skrev – kanske var skrivandet deras sätt att motstå den manliga blicken. Två av dem blev publicerade under sin livstid (Eva och Signe). Lenas efterlämnade texter – inte minst den debattartikel hon skrev efter att ha anklagats för att ha en ”ointellektuell kropp” i Nyfiken-filmerna – vittnar om ett författarskap som aldrig blev av. Ingas dagböcker finns det smakprov av (på Nordic Women in Film) och de ger mersmak.
Vad har då en filmstjärna att berätta? De värjer sig alla för att tala om sig själva som filmstjärnor. I intervjuboken som journalisten Jan Lumholdt gjorde med Harriet, berättar hon om sin relation till kameran, hur hon trivs framför den och älskade att filma i Filmstaden. Hon undviker elegant att filosofera över vad det kan innebära att vara filmstjärna. Det gör Sickan, Annalisa, Signe, Bibi eller Ingrid också, i sina respektive memoarer. Där berättar de istället om en massa andra saker, som hur allting började, vilka chanser som togs och vilka som hjälpte dem fram, och så om alla männen i deras liv. I det här sammanhanget är boken om Julia Caesar en uppfriskande läsning – här behandlas männen kort och gott som ett nödvändigt ont.
Flera av filmstjärnorna nämner dock gärna en äldre kvinnlig kollega som hjälpt dem i början av deras bana, främst genoma att komma in på Dramatens elevskola: Signe nämner Hilda Borgström och Sif Ruud var betydelsefull för Lenas utveckling som skådespelerska. Intressant nog försvinner det kvinnliga inflytandet när det är dags för film – bortsett från 1930-talet när Karin Swanström var konstnärlig ledare och produktionschef i Filmstaden. I övrigt är drömfabriksåren en uteslutande manlig domän.
Att vara filmstjärna, och kvinna, innebar också att få sitt privatliv invaderat av press, nyfiket folk och beundrare. Alla Filmstadens filmstjärnor fick beundrarbrev – precis som i Hollywood var det vanligt att filmstjärnorna fick massor av brev. Ofta låg det ett kuvert med returporto så att filmstjärnan lätt skulle kunna skicka ett signerat foto till sin beundrare. Lika ofta måste filmstjärnan hitta på sätt att värja sig, utan att framstå som snorkig. Sickan hanterade alla med samma beundransvärda charm, hela livet ut, oavsett om det var i filmateljén eller på promenad i Stockholm i närheten av sitt hem. Ingrid, å andra sidan, hävdade bestämt, under hela sin karriär, att hon hade rätt till det privatliv som hon själv valde. Hon svarade artigt på alla frågor och framhöll sin rätt att vara tyst när det passade henne. I svensk press var vi relativt vänligt inställda till vår stora firade Hollywoodstjärna – tills hon kom till Stockholm för att spela Jeanne d’Arc på Operan 1955. Cancel-kulturen kring Ingrid var enorm, men kanske var Greta den som drabbades hårdast: I mer än ett halvsekel fick hon ducka för påstridiga fotografer och journalister efter att hon hade lämnat livet som filmstjärna.
Inget av det här tycks ha blivit bättre eller har ändrat sig – post metoo och Gwyneth Paltrow. Är en kvinnlig filmstjärna mer utsatt än en manlig? Var finns det kvinnliga ögat på den manliga stjärnan? Det får vi säkert anledning att återkomma till.
Ett särfall är vår yngsta filmstjärna, Inger, som blev filmstjärna som barn, tack vare rollen som Pippi Långstrump. Men hur var det att vara barn och bli filmstjärna, att växa upp i en dubbelroll, Pippi och Inger? Länge ville Inger inte berätta, medan hon utvecklades till en skådespelerska med andra roller, andra identiteter. Och så berättade hon, inför en fullsatt Sickan-salong i biografen Filmstaden Råsunda på Filmstadens dag 2017. Det var magiskt. Nu senast syntes hon i filmen Lill-Zlatan och Morbror Raring (2022).
Det finns många fler svar. Och många upplevelser, samtal och texter som vill bli av kring frågan om vad en filmstjärna är. Medan vi funderar vidare tänker vi oss denna text som ackompanjemang till utställningen i Portvaktsstugan under våren 2023 – och avslutar med en hyllning till stjärnorna, de verkliga – ur Carl Jonas Love Almqvists Songes, som publicerades 1849:
“Om bland tusen stjärnor
någon enda ser på dig,
tro på den stjärnans mening,
tro hennes ögas glans.
Du går icke ensam.
Stjärnan har tusen vänner;
alla på dig de skåda,
skåda för för hennes skull.
Lycklig du är och säll.
Himlen dig har i kväll.”