Nerver i körrummet, envisa regissörer och motsträviga påfåglar… Det är inte alltid lätt att göra film. Det kunde filmfotografen Gunnar Fischer intyga. I sommarnumret av tidskriften Biografbladet 1951 skrev han en rolig och informativ essä om den inte helt friktionsfria inspelningen av Ingmar Bergmans Sommarlek, som till stora delar spelades in i Filmstaden. Nedan kan ni läsa hela texten.
Det låter nog lite mer romantiskt än det i själva verket var, och någon lek var det sannerligen inte. Det var först och främst arbete, hårdare arbete än vad folk i allmänhet tror. Det var en hel del förlorad nattsömn och det var spända nerver från första dagen till den sista.
Spända nerver är det alltid när man håller på med film tillsammans med Ingmar Bergman. För han är en herre som har stora fordringar på sina medarbetare och är inte så litet kritisk.
Innan vi började vår första film tillsammans – Hamnstad – sa Ingmar till mig:
– Nu ska det inte förekomma några högaktningsfulla bugningar mellan oss båda. Om det är något som du inte gillar, så säg ifrån. Och om jag har något att anmärka på dina bilder, så lovar jag att tala om det för dig.
Det löftet har han verkligen hållit obrottsligt. Mer än en gång har jag sen dess fått höra hans uppriktiga mening om mina bilder, och det i ordalag, som varken saknat must eller klang.
Nu måste jag genast inskjuta att Ingmar är lika snar att berömma som att klandra, så det jämnar ut sig i längden. Men ibland har man ju haft en svart dag och stämningen i körrummet har varit tämligen mättad.
Körrummet, ja! Jag bör kanske tala om, vad det är för något. En utomstående skulle däri förmodligen enbart se ett helt vanligt, trist litet rum, där det luktar en aning instängt.
För oss är det mer än så.
Det är vår egen lilla skärseld, dit man beger sig var dag klockan fem för att titta på gårdagens tagningar. Efter en kvart träder man åter ut, befriad eller nedbruten, allt efter omständigheterna. Det är en kuslig stämning därinne sekunderna innan ljuset släcks och filmen börjar rulla. Alla är lika sammanbitet nervösa: regissören, fotografen, ljudmannen, B-fotografen och scriptgirlen gör sig tyst frågan: vad gjorde jag för miss igår? Man gör nämligen missar då och då, det kan inte hjälpas. Och så när resultatet av en sån där miss blir synligt där framme på duken, då är körrummet inget behagligt ställe att vara på. Då hörs en explosion från den plats i mörkret där man vet att regissören finns. Det låter som när en skärgårdsbåt kör in i en brygga med tolv knops fart. Det är inget för känsliga öron.
Körningen är slut och ljuset tänds. Pinsam tystnad lägrar sig över den lilla skaran. Så talar Ingmar. Ibland talar han länge, ibland kort. Hans kortaste anförande lyder:
-BC!
-Jaa, men Ingmar, invänder man stilla, en del bilder var väl i alla fall ganska hyggliga…
Ingmar spänner blicken i den dristige:
-Å, denna äckligt puttrande självbelåtenhet! Nej du, jävla Gunnar Fischer, dessa bilder ger ingen som helst anledning till blomsterkastning.
Ut i fonden. Dörrsmäll.
Men det går snart över och det känns trösterikt att nästa dag utnämnas till världens bästa fotograf, när man dagen innan bara varit en obegåvad amatör.
– – –
Vi trivdes med Sommarleken, vi som arbetade tillsammans med den. Åtminstone tycker jag själv att det är den uppgift som intresserat mig mest. Där fanns en särskild atmosfär som tilltalade mig. Jag hade Maj-Britt Nilssons underbart levande ansikte att arbeta med. Vi hade operabaletten – tyvärr bara ett par dagar; för de scenerna skulle jag gärna velat ha litet längre tid på mig. Och så fann vi – eller rättare sagt, fann Ingmar – en härlig plats för exteriörerna. En helt betagande liten ö vid Smådalarö, där vi var för oss själva utan att störas av nyfikna åskådare. Där höll vi till ett par veckor, ibland gick det bra, ibland var det motigt – som alltid när man ligger ute på exteriör. Men mest var det trivsamt i alla fall.
-Gunnar, sa Ingmar en dag, du ska få en liten uppgift alldeles för dej själv. Jag vill ha ett par meter påfågel, gående i månsken över gräsmatta i trädgård. Från vänster till höger. Tror du att du kan klara det?
Jag sade att jag trodde det.
Nu gällde det alltså först och främst att skaffa en påfågel. Det är ju egentligen inte så vanligt att folk i allmänhet håller påfågel. Ingen i min bekantskapskrets gör det.
Men då fick jag av en slump reda på att det fanns ett par på Sandemar, inte så långt från Dalarö. Det var ju tur. Jag ringde dit.
-Jo då, var så god och kom hit och filma så mycket ni har lust. Hönan ligger på ägg, men tuppen tar sig då och då en promenad i parken. Kom vid fyra-femtiden, för då är han på sitt bästa humör.
-Tack, det var utmärkt, sa jag. Då ska vi be att få komma imorgon eftermiddag.
-Eftermiddag! Det var fyra-fem på morgonen, naturligtvis.
Det var ju litet tidigt förstås, men för en gångs skull gick det väl bra. Och nästa morgon rakade B-fotografen Bengt och jag upp i dagbräckningen och for ut till slottet. Det här skulle snart vara gjort, tänkte vi.
Vi tänkte fel.
Varje morgon i en hel veckas tid fann solen, snart han stigit upp så pass att han kunde överblicka Sandemars slottspark, B-fotografen och mig smygande omkring där, försökande att med list och tålamod komma en påfågel in på livet. Det var hopplöst. Vi försökte allt. Vi sade pull, pull, vi anlade en käck och kamratlig ton, vi använde språkets starkaste ord. Vi strödde ut kilovis med vetebrödssmulor och vi utstötte läten, som vi (men tyvärr inte påfågeln) ansåg påminna om en påfågelhönas kärleksrop. Jag drog mig till minnes att Arne Sucksdorff brukar camouflera sig vid sådana här tillfällen. Vi camouflerade oss – jag var en nyponbuske, B-fotografen en hövolm. Och alla traktens djur passerade omisstänksamt förbi vårt objektiv på två meters håll. Alla utom påfågeln. Vi greps så småningom av ett jäsande hat till denna infernaliska påfågel. B-fotografen blev bitter och grubblande och emigrerade senare på hösten till Nya Zeeland. Det kunde inträffa att påfågeln gick utefter en lång häck. På andra sidan häcken smög vi. När påfågeln stannade, stannade vi också. När han fortsatte, fortsatte vi. När han sprang några steg, sprang vi också några steg. Det gick fullkomligt synkront. När vi så kom till slutet av den långa häcken och väntade att äntligen stå öga mot öga med fienden, ja, då vände han helt lugnt om, varefter hela proceduren upprepades i motsatt riktning.
Jag inbillar mig, att det för en oinvigd åskådare, om nu en sådan till äventyrs råkat befinna sig på platsen vid så okristligt tidig timma, måste ha tett sig tämligen förbryllande.
Våra morgonjakter avslutades alltid på samma snöpliga vis. Just när vi trodde att vi hade vår påfågel på gaffeln, flög han med dunder och brak upp i sin älsklingsek och där satt han sedan på högsta kvisten och kallgrinade, medan vi packade ihop filmkameran, och när vi for tutade han sitt vämjeliga läte till avsked.
Men så på sjätte dagen lurade vi honom, eller kanske var det han som tyckte det var synd om oss. Möjligen betraktade han oss numera som ett par sinnesrubbade men jämförelsevis ofarliga nyförvärv bland inventarierna i slottsparken. Hur som helst – jag fick bilden och senare på dagen sa jag till Ingmar i så vårdslös ton jag kunde åstadkomma:
-Jo, det var så sant, du talade om en påfågel för en tid sen. Jag har tagit den nu.
-Jaså, sa Ingmar. Hade han stjärten uppspänd.
-Nej, sa jag med skärpa. Den var nedfälld.
-Varför det?
Ingmar säger ofta varför det på de mest olämpliga ställen, en vana som jag finner oerhört irriterande.
Jag framhöll att med den kännedom jag numera hade om påfåglar, så var det min absoluta övertygelse att frågan om nerfälld eller uppspänd stjärt helt och hållet avgjordes av påfågeln själv.
Slutligen medgav Ingmar, dock högst motvilligt, att det vore möjligt att det förhölle sig så.
-Nåja, sa han, vi får väl nöja oss med din jävla påfågel då. Det är antagligen en utsökt dålig bild. Du har förmodligen underexponerat den. Labbis kommer troligen att repa den. Men den får passera. Eftersom du nu är van att stiga upp tidigt så kan du ta ett par snygga soluppgångar och sen ett par kråkor, som sitter och småpratar på en tallegren. Och så lite småfisk som leker bland tångruskor…
Ingmar har som synes sina idéer, men man får ta det som en prövning. Skulle han däremot komma på den idén att begära en annan fotograf för sin nästa film så skulle jag, trots allt, bli ganska besviken.
Gunnar Fischer