Vad vore svensk film vore utan filmbolagsdirektören och producenten Charles Magnusson (1878-1948)? En pionjär i ordets rätta bemärkelse. Han var vd för Svenska Bio och lät bygga den första svenska filmateljén i Kristianstad 1909. Han var med i bildandet av AB Svensk Filmindustri 1919 och en viktig figur i den svenska filmens ”guldålder”. I boken SF tjugufem år (1944) blickade han tillbaka på sin inblandning i stumfilmsdagarnas filmproduktion.
”Bedöma film har alltid varit en svår konst”
När Aktiebolaget Svensk Filmindustri konstituerades för 25 år sedan – tänk vad tiden går – så uppstod detta ur en sammanslutning av två, den tidens största film- och biografföretag, A.-B. Svenska Biografteatern (gemenligen kallat Svenska Bio) och Filmindustri A.-B. Skandia. Svenska Bio var den äldre och större parten, grundat redan 1907. Det var helt privatägt och hade, jämte ett avsevärt antal dotterbolag, successivt utvecklats till en i stort sett färdig organisation. Denna var uppbyggd på principen växelverkan mellan produktion och distribution direkt till kunden. Bolagets teaterkedja och inspelningsverksamhet utvecklades samtidigt, hand i hand, och under intim inbördes samverkan. De olika verksamhetsgrenarna fick stödja varandra. Särskilt var produktionen ekonomiskt i behov av stöd från biograferna. Publikintresset den tiden var ej så stort och få filmer gick längre tid än en vecka på premiärbiograferna. Biograferna fick då, liksom nu, till producenten/filmuthyraren erlägga betalning för filmen i form av hyra som beräknades enligt viss procent, på vad som inspelades. Procentsatsen var emellertid betydligt lägre än vad som senare blivit fallet, inte bara i Sverige utan runt om i världen, detta orsakat av att tillgången på film jämförd med biografernas antal var avsevärt större då än nu. Skulle den svenska filmen kunna leva och tillskansa sig marknad måste den därför kunna erbjudas till biograferna på sådana villkor att dessa uppnådde ekonomiska resultat som ej var sämre än om de spelade utländsk film. De jämförelsevis låga filmhyrorna och de korta speltiderna gjorde att filmhyresinkomsterna från biograferna tillhopa med vinsten å exporten inte räckte fullt till att täcka de samlade produktionskonstnaderna. De filmer som vann publikens särskilda gillande, vilket inte alltid var de konstnärligt lödigaste, gav givetvis vinster. Men oftast försvann dessa vinster genom förlust å filmer som publiken ej senterade.
Naturligtvis sätter ingen producent i gång med film utan tron på att den skall lyckas. Bedömandet av film har alltid varit en svår konst, även om den ligger fullt färdig. Bedömandet av ett manuskript och vad som kan bliva därav är ändå mycket svårare, i flera fall omöjligt. Först efter filmens premiär kan den erfarne fackmannen med någon högre grad av tillförlitlighet förutse utgången.
Det ansågs emellertid som en hederssak att fortsätta med produktionen, samt vidare att de biografer som kunde framvisa svenska filmer av god, helst hög konstnärlig valör, uppblandad med sådana som lämnade god underhållning skulle komma i bättre klass, inte minst ur det sociala anseendets synvinkel, som det från de första verksamhetsåren var ont om. Nu, så här efteråt, får man väl också erkänna att den hårda kritik som gång efter annan framfördes emot biograferna och filmen, oftast var berättigad. Genomsnittskvalitén var just inte mycket att hurra för, trots att filmens handhavare säkerligen i allmänhet gjorde sitt bästa. Men man satte sin tro till framtiden och utvecklingen. Svenska Bios upprätthållande av filmproduktionen var ett led i de strävanden som bl. a. tog sikte på att höja filmens kvalitet och biografväsendets anseende samt att bryta det motstånd som rests däremot särskilt från intellektuella kretsar.
”De bästa filmerna i de bästa biograferna vid de bästa lägena” och ”För publiken är endast det bästa gott nog” voro paroller och riktlinjer för den verksamhet som undan för undan förde Svenska Bio till den goda position det intog vid sammanslagningen 1919.
Charles Magnusson, ur SF tjugufem år (1944)