Anita Björk – den motvilliga filmstjärnan
av Mikaela Kindblom
I år, med anledning av att författaren Stig Dagerman och skådespelerskan Anita Björk skulle ha fyllt 100 år, kom en mycket vacker bok ut med titeln Himlen nära – en bok om konstnärskap, livskamp och kärlek. I den berättar författaren Lo Dagerman om sina föräldrar, Stig Dagerman och Anita Björk, som älskade varandra men inte fick någon lång stund tillsammans på jorden: Stig Dagerman dog i ett självmord, som kan ha varit en olyckshändelse, den 4 november 1954. Deras dotter Lo var då knappt tre år gammal. I den nyutkomna boken har Lo Dagerman utforskat sina föräldrars relation utifrån brev och dagboksanteckningar och den ganska stora forskningen om Stig Dagerman, samt minnen från sin egen uppväxt med Anita.
Dotterns utforskande av sina föräldrars relation är ett kärleksarbete och en mycket gripande läsning, som påminner mig om filmen A star is born, särskilt versionen från 1951 med Judy Garland och James Mason. A star is born berättar om två artister som möts och blir kära i varandra. Men deras kärlek tar stryk av att hans karriär är på väg ner medan hennes är på väg upp. Och medan hon når toppen dras han oundvikligt ner, och till slut tar han sitt liv. A star is born – som ju har filmatiserats i Hollywood ett antal gånger – berör onekligen något som fascinerar oss, men vad är det? Är det livets jantelag – att ingen kan räkna med att “äga” lycka och framgång för precis så länge som man själv önskar det? Eller handlar det om hur män och kvinnor inte kan samarbeta, leva och älska varandra, om båda vill satsa på yrkesliv och karriär? Vem måste träda tillbaka för att den andra ska kunna nå framgång? Är det okvinnligt att göra karriär och är det omanligt att begå självmord? Är man och kvinna två motsatta poler som aldrig kan mötas?
Lo Dagermans bok om sina föräldrar väcker dessa tankar hos mig, utan att någonsin formulera det just så. Hon jämför heller inte Stigs och Anitas historia med A star is born. Men hennes text innehåller andra autobiografiska element, eller som jag hellre ser det, en vilja att förstå genom att skapa en berättelse. Och berättelsen har sina poänger, särskilt när den tillåter sig att sväva in på det fiktiva: den lyfter frågorna, de som vi har så svårt för att ställa oss när vi står inför livets verkliga problem. Lo Dagerman skriver bland annat om hur Anita Björk i många år efter Stig Dagermans död fick utstå både antydningar och gliringar om att hans död var hennes fel, och hur hon hanterade det genom att sluta sig i sig själv, fortsätta arbeta och till slut drabbas av depression.
Lo Dagerman berättar främst om sin mors teaterarbete och mycket om hennes roller för Alf Sjöberg, som ju var Dramatens främste regissör under större delen av 1900-talet. Men vad som jag finner fascinerande är hur Anita Björk under den korta tid som hon och Stig Dagerman var tillsammans, gjorde flera av sina mest minnesvärda filmroller. De träffades när bägge var 28 år, de var ju jämngamla. Han var den geniförklarade journalisten och författaren som publicerat Tysk höst, och i rask takt skrev dagsverser i tidningen Arbetaren, romaner och pjäser. Hon var Alf Sjöbergs nya fynd på Dramaten. Anita hade filmdebuterat i Sjöbergs Himlaspelet (1942) och medverkade sedan i närmare femtio filmroller under ett halvt sekel. Under 1947 medverkade hon i Arne Mattssons juldeckare Det kom en gäst som spelades in här i Filmstaden. Märkligt nog skulle deckaren, kriminalfilmen eller thrillern, bli den filmgenre som man kanske mest förknippar Anita Björk med.
Under somrarna 1948 och 1949 spelade Anita in två så kallade bondeskildringar, som väcker min nyfikenhet för jag har aldrig sett dem: På dessa skuldror och Människors rike byggde på Sven Edvin Saljes romaner och regisserades av Gösta Folke för filmbolaget Svenska AB Nordisk Tonefilm. Anita spelade bondhustru till Ulf Palmes bonde och båda fick mycket beröm för sina ömsinta rolltolkningar i en genre som många inte tog riktigt på allvar. Några år senare skulle de mötas igen i den film som tillhör en av de stora i svensk filmhistoria: Fröken Julie, i regi av Alf Sjöberg och producerad av Sandrews. Fröken Julie vann Grand Prix vid filmfestivalen i Cannes och Alfred Hitchcocks uppmärksamhet. Hitchcock erbjöd Anita den kvinnliga huvudrollen i sin kommande film Jag bekänner (1953) och Stig följde med Anita till Hollywood. Där blev de mycket goda vänner med Montgomery Clift, som var planerad för filmens manliga huvudroll. Men det blev istället Anne Baxter som fick möta honom på vita duken för filmbolaget råkade upptäcka att Anita och Stig vara gifta – men inte med varandra. Man krävde att Stig skilde sig från sin fru så att han kunde gifta om sig med Anita. Istället reste Anita och Stig hem till Sverige. De gifte sig dock ganska snart ändå, mest för dottern Los skull.
I en journalfilm från 1953 som visar hur Ingrid Bergman och Roberto Rossellini anländer till restaurang Berns i Stockholm för att fira Svenska Filmsamfundet (nuvarande Svenska Filmakademin), syns Anita och Stig i vimlet. De vänder sig båda mot kameran och ler. Under 1953 medverkade Anita faktiskt i en amerikansk film: Nattmänniskor i regi av Nunnally Johnson och med Gregory Peck som motspelare. Det är en thriller i kalla kriget-miljö, intressant nog inspelad i Technicolor, i München och Berlin. Filmen hade svensk premiär den 14 maj 1954. Och så hade hon en riktigt finstämd roll i en film som hette Han glömde henne aldrig, en svensk-amerikansk samproduktion där hon spelade mot Sven Lindberg, som också regisserade. Så Anitas Hollywoodkarriär kanske trots allt inte var över. Det ryktades även att hon skulle göra en film med titeln Desirée, och så skulle hon spela i en film mot Richard Widmark. Flera amerikanska filmkritiker och den berömda skvallerkrönikören Hedda Hopper kallade henne för “den nya Garbo”.
Men under hösten 1954 eskalerar Stigs ångest och skrivkramp. Den 4 november hittas han död i garaget till familjens hus i Enebyberg.
Anita står ensam med den åttaårige sonen Jonas, från äktenskapet med Olof Bergström, och dottern Lo, knappt tre år. Hon kastar sig in i arbetet. När det gäller film spelade hon i Europafilms Strindbergsfilm- Giftas (1955) i regi av Anders Henrikson, men hon nämns knappt i recensionerna trots att rollen beskrivs som svår. I nästa film, Moln över Hellesta (1956) i regi av Rolf Husberg, gestaltar hon dock den förtjusande modedirektrisen Margareta Snellman med större succé: Hon som åker till sin fästmans familjegods Hellesta och utsätts för diverse spökligheter. Denna svenska variant av Hitchcocks Rebecca (1940) har blivit en svensk filmklassiker i rysargenren. Anita medverkade efter det i tre Hillman-deckare regisserade av Arne Mattsson som även de har fått klassikerstämpel: Damen i svart (1958), Mannekäng i rött (1958) och Vita frun (1962). Och här passar filmforskaren PO Qvists beskrivning av Anitas filmroller som “en blandning av allvar och stolthet med inslag av melankoli”. Han nämner också den “beslutsamhet, nyckfullhet och tragik” som märktes redan i hennes stora praktroll som fröken Julie. Det är en intressant kommentar, som om man i Anitas filmiska ansikte kunde ana, redan 1951, vilka verkliga tragedier som skulle komma att drabba henne.
En gång träffade jag Anita Björk. Det var på en visning av Fröken Julie på Filmhuset och jag fick tillfälle att be om en autograf. Jag passade på att fråga vad hon mindes bäst från filminspelningen – jag visste ju att hon hade fått kliva i Inga Tidblads skor. Tidblad hade gjort rollen i Alf Sjöbergs uppsättning på Dramaten och blev sedan mycket besviken över att inte få göra rollen på film. Det var Anita som fick spela Julie, men hon fick också repetera in alla Inga Tidblads rörelser och scenerier. Men i “exteriörerna, där kunde jag göra Julie till min egen” sa Anita Björk och log det där hemlighetsfulla leendet som nog är det jag minns bäst från hennes filmer.
Detta är bara några glimtar av skådespelerskan och filmstjärnan Anita Björk. Hon gjorde så mycket mer och många minns henne även i Mai Zetterlings Älskande par (1964), Bo Widerbergs Ådalen 31 (1969) och att hon gjorde sin sista filmroll som Selma Lagerlöf i Ingmar Bergmans Bildmakarna (2000).
Anita Björk föddes i Tällberg den 25 april 1923 och dog den 24 oktober 2012. Med denna text vill vi fira en av de stora filmstjärnorna i svensk film.
Lästips:
Himlen nära – Stig Dagerman och Anita Björk, av Lo Dagerman (2023).
Filmtips:
Vårt behov av tröst, kortfilm från 2012 efter Stig Dagermans berömda dikt, i regi av hans barnbarn Dan Levy Dagerman. https://www.youtube.com/watch?v=3EXwANXpGDo