Mikaela Kindblom skriver om Råsundapoeterna Artur Lundkvist och Maria Wine, som vi också firar med en poesiuppläsning bakom Portvaktsstugans scen.
Artur Lundkvist träffade Maria Wine på ett tåg i Danmark, sommaren 1936. Han var 30 år och en etablerad poet, författare och kulturjournalist. Hon var 24 år och hette egentligen Karla Marie Petersen. Bakom sig hade hon en sårig uppväxt på barnhem. Äktenskapet med Artur innebar både en befrielse från det förflutna, ett nytt namn och berömmelse via poesin.
Artur och Maria kom att leva över 50 år tillsammans. De reste, skrev och gav ut böcker. Och de bodde större delen av sitt gemensamma liv i en lägenhet på Råsundavägen 156, ett stenkast från Filmstaden.
Kopplingarna till Filmstaden är få, även om det finns ett foto av dem båda framför ingången till Filmstaden. Maria var poetissan som såg ut som en filmstjärna med sitt vackra böljande hår. Vem var hon mest lik: Veronica Lake eller Michèle Morgan?
Artur hade provat på att göra film och bidragit till den experimentella kortfilmen Gamla stan (1931). Den finns att se på Filmarkivet.se Men arbetet med filmen gav inte mersmak. Däremot skrev han gärna om film. Artur var verksam som filmkritiker mellan 1930- och 1980-talet, och skrev filmartiklar och filmessäer och även et par böcker om film, en om Luis Bunuel och en med titeln Erotiken i film tillsammans med filmkritikern Gerd Osten (Suzanne Ostens mamma). Tre av hans berättelser har också filmatiserats, men det är inte särskilt mycket att orda om. Ingen av filmerna är heller inspelad i Filmstaden.
Mitt intresse för Artur och Maria vaknade förra sommaren, när jag begav mig till Artur Lundkvist-gården i Hagstad på ett vistelsestipendium. Det var en ljuvlig upplevelse, då jag i en månad fick ägna mig åt utforska bokskogarna i Skåne, både de gröna och de svart-vita.
Det finns en väg som heter Artur Lundkvists väg. Vägen börjar i Oderljunga by, helt nära den vackra gamla kyrkan, och ringlar sedan längs hagar och kulliga stigar under lummiga grönska fram till den ännu mindre byn Hagstad. Där, på en kulle lite för sig själv, ligger en gammal bondgård.
Så här ser huset ut idag, bondgården som Artur föddes i 1906. Den står på en kulle i byn Hagstad, omgiven av skog och gröna ängar,en dryg mil från tätorten Perstorp, och det första som slog mig när jag klev ur bilen var doften av gödsel. I byn bodde nämligen massor av kor, hästar, får – och flugor.
Huset är inte stort men fint inrett med två sovrum och ett kök kring ett vardagsrum, plus ett badrum och litet arbetsrum. Huset är som ett funkishem på rymmen, inrett med alla de möbler, böcker och prydnadsföremål som fanns i Artur och Marias lägenhet i Solna. Här har de aldrig bott, men det finns bilder på när de var på besök på 1980-talet.
Artur Lundkvist far var lantbrukare, men inte särskilt framgångsrik. Familjen flyttade ganska snart till en annan gård i en närliggande by. Senare bodde Artur i Tyringe, ett annat litet samhälle i samma bygd. Och så snabbt han kunde flyttade han till Stockholm där han började sin bana som skribent och författare. Men den nordskånska bokskogen bar han med sig genom livet och han tyckte om att alltid kunna se träd från sitt fönster.
I ett uthus av sten finns den utställning om Artur och Maria som producerades av Perstorps bibliotek 1986. På stora skärmar kan man följa Arturs enorma bokutgivning. En bild av honom själv, sittandes vid en jordglob, illustrerar den vetgirige Artur, autodidakten, resenären, introduktören: En av Arturs stora insatser handlar ju om att han introducerade en lång rad internationella författare, från nordamerikaner som William Faulkner och John Dos Passos till latinamerikaner som Pablo Neruda och Gabriel Garcia Márques.
I en lång monter, under glas, ligger Marias böcker samt en del av hennes personliga saker, som hennes glasögon och pass.
Ute på gården, mellan husen, står en väldig ek, med en sittbänk runt stammen som Maria var mycket förtjust i. Eken visade sig också vara en anledning till att många kom förbi, folk hade hört talas om den gamla eken och ville se den.
Inne i huset finns spåren efter Artur och Maria överallt. I kontorsrummet var det litet creepy med Marias klänningar och skor, så jag var inte inne där så ofta – jo det var jag, eftersom det fanns mycket att hitta i bokhyllorna, till exempel signerade böcker av många andra författare, som Harry Martinson, Birgitta Trotzig, Birgitta Holm, Birgitta Stenberg, Per Olof Sundman, Harry Schein och Nine-Christine Jönsson (ja, densamma, hon som först var skådespelerska och var med Ingmar Bergmans film Hamnstad; senare blev hon författare, precis som Eva Dahlbeck….)
Enligt instruktioner från stiftelsen fick jag inte flytta på någonting, särskilt inte prydnadssakerna och stenarna som tillhört Maria. Detta visade sig vara ganska svårt eftersom jag också förmodades städa hela huset. Så jag lyfte på Marias stenar och minnessaker från resorna med Artur och ställde sedan tillbaka dem ungefär som de stått förut.
***
Arturs första diktsamling hette Glöd och kom ut 1928. Den är full av en rörlig, storstadsförälskad, maskinfascinerad och sexfixerad ung diktning som än idag känns förvånansvärt drabbande, elektrisk, levande.
Jag läste Glöd, samt flera av hans många andra diktsamlingar, som Liv som gräs, Spegel för dag och natt, Ögonblick och vågor… Artur gav ut 29 diktsamlingar under sitt liv, plus romaner, essäer, noveller, kulturjournalistik och översättningar.
Marias första diktsamling hette Vinden ur mörkret och publicerades 1943. Hon skrev om sina barndomsupplevelser men det var som kärleksdiktare som hon kom till sin rätt. Hon gav ut 35 diktsamlingar.
Artur och Maria tyckte om att resa och reste nästan över hela jordklotet, till Sydeuropa, Afrika, Indien, Kina, till och med Sovjetunionen. Artur skrev resereportage och poesi från nästan varenda plats de besökte. Jag lade märke till att deras hem, så som det nu tedde sig, förflyttat från Solna till en skånsk bondgård, saknade foton från platser de besökt. Det fanns inga bilder på Maria i baddräkt på en sydländsk strand, på en kamel eller i en exotisk basar i Nordafrika, inga bilder på Artur framför pyramiderna eller i en indisk by… Kanske var det så här enkelt: De behövde ingen kamera. De hade ju orden. Orden blev deras minnesbilder.
Jag bläddrade och läste, djupdök i alla böckerna som fanns i Arturs och Marias hem. Det var spännande och kändes lite förbjudet, som om de gått ut på promenad och bett mig vakta huset, men inte att rota i alla lådor och öppna alla böcker.
Men i ett inramat Artur-citat från 1961 vid ingången till hans arbetsrum, hittade jag dessa försonande ord:
”Jag samlar dock inte till något eget bibliotek, jag föredrar att låta böckerna komma och gå, flyta förbi som en flod, tillhöriga alla eller ingen.”
Det som fångade mig mest i Arturs och Marias poesi var naturlyriken. De skrev om träd, skog, stenar och stränder och deras ord framkallade en slags mystisk länk till naturen som väckte hopp och bilder av skönhet. Och de skrev om kärlek.
Några av Marias dikter satt också inramade på väggen. Den här dikten skrev hon 1997, alltså efter Arturs död:
”Jag undrar
vad det är för längtan
som längtandet längtar efter
Själv längtar jag efter havet
dess doft av salt och sötma
dess kluckande vågor
dess plötsliga vilsamma stillhet
Jag längtar efter
kärlekens smeksamma hand
som dämpar upproret inom mig
och mildrar känslan av ensamhet
Jag längtar efter ett träd
som inte är högre än jag
och som leder mig och min skugga
in i den eviga sömnen.”
På den ståtliga eken sitter en dikt av Artur från diktsamlingen Fotspår i vattnet från 1949. Jag tycker särskilt mycket om de sista raderna:
”stormbrottare med nötta armhålor,
stundom invalid, liksom återkommen från krig,
bestående stam som frestar till inskrifter,
rymmer ständigt något av likkista, en svartnad eller
rödaktig hålgång,
kämpar in i det sista med några få löv,
och utgör ofälld efter döden en vacker ruin,
ärrig som visdomen.”
***
När Artur hade dött 1991 satt Maria varje dag vid fönstret som vette mot parken där Arturs byst stod. Han hade alltid tyckt om att ha nära till träden.
Maria dog 2003.
Kort därefter, enligt Marias sista vilja, flyttades hela bohaget från lägenheten i Solna till Arturs barndomshem i Hagstad. En stiftelse bildades och bondgården renoverades. Besökare är välkomna till Artur Lundkvist-gården i Hagstad, särskilt under sommartid när det finns en stipendiat som kan öppna och ta emot, och hjälpa till att levandegöra minnet av Artur och Maria.
Efter en månad i Artur Lundkvists hembygd i Skåne åkte jag hem igen.
Tillbaka i Solna, i Näckrosens tunnelbanestation, förstår jag plötsligt de Artur Lundkvist-ord som står blästrade i betongen: ”Liv som gräs.”
Jag gick till Artur Lundkvists park för att säga tack och hej. Hans park ligger strax bakom det hyreshus på Råsundavägen där han och Maria bodde. Jag tog ett foto av Arturs byst i brons av Britt-Marie Jern, som också gjorde bysten av Maria som står längre ner i Råsunda, i Maria Wine-parken.
Sedan kom tjuvarna. Det var Halloween-helgen 2021 och det som såg ut som ett dåligt skämt visade sig vara sant: Artur- och Maria-statyerna hade försvunnit och de har inte återfunnits.
Kanske, i en annan, bättre värld, har Artur och Maria rymt tillbaka till den bokskog som de tyckte så mycket om. Jag hoppas det och avslutar med dessa rader ur Arturs dikt Liv som gräs från 1954:
”Gräset knäpper utan ängslan sina tunna fingrar
kring en dödskalle.
Gräset arbetar outtröttligt och tvekar aldrig,
det spränger sig väg eller klättrar över
och på alla hot svarar det med att växa.”
Mikaela Kindblom