Breven till Cécile

Mikaela Kindblom berättar om beundrarbreven till Cécile Ossbahr efter Blåjackor.

Under de år som Filmstadens öde befann sig i vågskålen och risken fanns att hela rasket skulle rivas, kom en vacker gammal kvinna på besök och lämnade sitt arkiv till det som idag är Stiftelsen Filmstadens kultur. Hon hette Cécile Ossbahr och en gång i tiden var hon på väg att bli en av Filmstadens ”shooting stars”.

Så vem var hon Cécile Ossbahr, kvinnan med det franskklingande namnet? På 1940-talet var hon en ung och ambitiös skådespelerska med många talanger. Hon hade gått Calle Flygares teaterskola i Stockholm. Hon hade gjort succé i en teateruppsättning av Shakespeares En midsommarnattsdröm. Hon kunde dansa och hon var dessutom språkkunnig och uppgav sig kunna både engelska och ryska.

I filmmusikalen Blåjackor (1945) slog hon igenom på fjärde plats i rollistan, efter Nils Poppe, Annalisa Ericson och Karl-Arne Holmsten, och effekten var genast märkbar för genast fick hon mängder av beundrarpost.

Låt mig backa lite här och förklara lite vad en filmstjärna är: En filmstjärna är en skådespelare i en film som fångar publikens öga, fantasi och kärlek. Att bli filmstjärna är säkert helt fantastiskt – en bal på slottet som aldrig tar slut. Men det fanns också plikter för en filmstjärna, som att alltid vara tillgänglig för autografer och alltid bemöta sin publik med ett stort leende – det var ju exempelvis Sickan Carlsson expert på.

Cécile Ossbahr var alltså vad man skulle kunna kalla en ”starlet” i Filmstadens filmiska växthus för filmiska talanger. Men det räckte inte med rätt utseende eller att vara beredd att ge allt för att bli filmstjärna. Man måste vara utvald av filmbolaget, eller bli sedd av en filmproducent eller filmregissör med tillräcklig pondus för att kunna bygga en karriär. Cécile hade en särskild mentor och det var filmproducenten S.A.G Swenson på filmbolaget Wiwe-film som för sina produktioner hyrde in sig i Filmstadens ateljéer. Han satsade stort på Cécile Ossbahr.

Poppe och Ossbahr i Blåjackor (1945).
Poppe och Ossbahr i Blåjackor (1945).

Något som hjälper om man vill bli filmstjärna är att få massor av beundrarbrev – och det fick alltså Cécile Ossbahr efter Blåjackor. Och i det arkiv som hon lämnade in till oss i Portvaktsstugan fanns en mapp med massor av brev som skickats till henne, antingen direkt till Filmstaden, men oftast eftersänt till hennes privata adress. I dessa brev gavs uttryck för en beundran med många intressanta, och ibland lite märkliga inslag. Cécile fick beundrarbrev från hela Sverige men också från Portugal och Kamerun – vilket påminner om att filmen Blåjackor även hade en internationell distribution. I de flesta breven fanns en begäran om ett svar. Där kunde finnas ett inkluderat kuvert med porto, eller till och med pengar för att ersätta mottagarens portokostnader. Vad brevskrivarna alltså ville var att få ett signerat foto, ett filmstjärneporträtt av Cécile med hennes autograf.

Här följer några citat ur Céciles beundrarpost:

”Jag måste ge fr. Cécile Ossbahr mina bästa lovord. Hon var jättegod, inte minst i uniformen i Blåjackor” skriver Nils Nordberg från Göteborg.

”Jag frågar härmed vänligast om jag möjligen kunde få ett fotografi med namnteckning på av Eder” skriver Arne Ek från Örebro.

”Glöm aldrig mig” skriver en annan stor beundrare, som önskar vara anonym.

”Norra Europas mest framfusigaste herrar”, bosatta på Hornsgatan i Stockholm, skriver så här, efter att tydligen först ha sökt Cécile på telefon:

”Samtidigt ber vi att få framföra våra bästa komplimanger för Er utomordentliga prestation i filmen Blåjackor. Dessutom ber vi att få tacka för vänligheten att antaga vår inbjudan till ett litet rendez vous inom den närmaste framtiden. Vi komma mer än gärna upp på en kopp thé hos er någon dag i denna vecka.”
Breven vittnar om mycket, inte minst olika handstilar och temperament. Ibland är texten rent av konstnärligt utformad, som i detta, från Karl-Axel Wädel i Ålsäng. Texten är utformad som en pyramid, kanske inspirerad av surrealisternas poesi:

”Jag är en ung man som är en filmälskare utan like, jag har nu beslutat att skriva och be Eder att skicka ett foto med autograf av Eder själv, eftersom jag kommit att bli en så varm beundrare av Eder. Ni skulle göra mig mycket lycklig om Ni ville tillgodose denna min önskan. Förhoppningsfull, är Eder beundrare …”

Men det var inte bara herrar som skickade beundrarbrev till Cécile. I ett långt brev från Marianne Sandström, bosatt i Stockholm, berättar den unga beundrarinnan om sina egna drömmar om att bli skådespelerska och ber om ett råd från sin idol:

”Tack så hemskt mycket för brevet med ett fotografi som jag fick. Jag trodde inte mina ögon, när jag fick svar. Det är minsann inte alla som är så vänliga som Fröken O. Jag var visst 14 år på den tiden, när jag skrev det, nu är jag 16 år och går fortfarande kvar i skolan. Min enda stora dröm har alltid varit att bli skådespelerska, men tråkigt nog känner jag ingen vid teatern eller filmen. Nu när jag fick svar från Eder, tyckte jag att det öppnades en liten liten chans. Varför jag skriver till Eder är för att be om ett råd.”

Det här är bara några smakprov ur en liten samling av brev som numera i Svenska Filminstitutets arkiv och utgör en rejäl pärla i källmaterialet kring svenska filmstjärnor. Nu blev Cécile Ossbahr aldrig någon filmstjärna, men visst kan man undra: För om en så pass liten filmgnista som Cécile Ossbahr kunde få beundrarpost av detta slag, vad fick inte då de riktigt stora filmstjärnorna som Sickan Carlsson, Ingrid Bergman, Eva Dahlbeck, Harriet Andersson eller Lena Nyman…?

Mikaela Kindblom

Hur gick det då för Cécile Ossbahr? Sven Åke Peterson berättar om henne här i Filmstaden berättar.