I vår filmserie ”Vad är en klassiker?” visar vi Carl Theodor Dreyers Två människor den 20 mars. Filmen blev ett av SF:s största ekonomiska fiaskon någonsin. Men vad föranledde haveriet? Och hur står sig filmen i dag? Filmstadens Kulturs Tobias Rydén Sjöstrand tittar närmre på ett verk som länge ansetts vara ett stort misslyckande.
I branschtidningen SF-nyheter kunde kunde man i septembernumret 1944 läsa en notis om en pågående filmproduktion: ”I SF:s jubileumsproduktion ingår en mycket intressant inspelning i regi av den danska regissören Carl Theodor Dreyer. Det gäller en filmatisering av schweizaren W.O. Somins dramatiska skådespel Två människor, vilket spelats med stor framgång bl.a. i London. Handlingen utgör ett äktenskapsdrama eller rättare sagt en triangelhistoria, där den tredje personen endast förekommer i form av en röst och en skugga mot en vägg. Hela rollbesättningen utgöres av två personer, något som oss veterligen aldrig förr förekommit i vare sig svensk eller utländsk film, och de spelas av två så eminenta skådespelarkrafter som Wanda Rothgardt och Georg Rydeberg. Också rummets och tidens enhet är tämligen obruten, då hela filmhandlingen utspelas i ett par, tre rum och inom loppet av några timmar.”
När Svensk Filmindustri firade sitt 25-årsjubileum 1944-45 satsade man på ett antal ”jubileumsproduktioner”. Bland dem fanns filmatiseringen av Kejsarn av Portugallien med Victor Sjöström i huvudrollen, Gustaf Molanders ockupationsfilm Den osynliga muren (som vi visar den 17 april i Filmstaden) och Alf Sjöbergs Hets med manus av Ingmar Bergman. Den senare kom snart att hyllas som en av de bästa svenska filmerna som gjorts sedan Körkarlen. En jubileumsfilm som inte rönte samma framgång var Carl Theodor Dreyers kammardrama Två människor.
Sverige har sin Ingmar Bergman och Danmark har sin Carl Theodor Dreyer. Den danska manusförfattaren och regissören föddes 1889 och filmdebuterade 1919 med Presidenten. Hans film om Jeanne d’arc, En kvinnas martyrium, klassas som ett av stumfilmens stora mästerverk och placerade honom på kartan som en av filmkonstens mästare. Vampyr från 1932 är en av den tidiga ljudfilmens mest säregna verk, en drömlik skräckfilmspastisch som influerat en mängd filmskapare, från Eli Roth till Lars von Trier. Just hos von Trier kan man se tydliga influenser från landsmannen Dreyer. 1988 lät han till och med filmatisera Dreyers manuskript av Euripides Medea, och när tv-serien Riket kom i mitten av 1990-talet introducerade regissören själv varje avsnitt iklädd Carl Theodor Dreyers gamla, ett par nummer för stora, smoking.
Dreyer var mest verksam i Danmark, men gjorde två svenska filmer. Den första var Prästänkan 1920, inspelad i Norge men för Svensk Filmindustris pengar. Tjugofem år senare var det återigen dags för ett svenskt samarbete. Under ett möte med SF:s chef Carl Anders Dymling i Köpenhamn 1944 uttryckte Dreyer sin önskan om att göra en film med enbart två skådespelare. Dymling nappade och erbjöd honom att komma till SF för att förverkliga idén. Som förlaga ville han använda det franska skådespelet Monsieur Lamberthier av Louis Verneuil. Men rättigheterna gick inte att förvärva, så valet föll i stället på Willy Otto Somins pjäs Attentat från 1934. Motvilligt gick SF med på att låta Dreyer skriva en synopsis på filmen tillsammans med Martin Glanner, en dansk författare som vistades i Sverige som flykting. Produktionen kantades överhuvudtaget av motsättningar mellan regissören och SF:s ledning. Dreyer ville ha Anders Ek och Gunn Wållgren i rollerna, men produktionen sa nej. De var för okända för publiken, ansåg man. Den konstnärlige chefen på SF, Victor Sjöström, hävdade dessutom att Anders Ek var fysiskt olämplig för rollen – på grund av sitt markanta adamsäpple. Dreyer själv menade att det var ett märkligt angrepp att komma från just Sjöström, han som var försedd med en så stor haka!
Det var SF som till slut fick bestämma: huvudrollerna gick till Georg Rydeberg och Wanda Rothgardt. Rydeberg var ett betydligt kändare namn än Anders Ek, och Rothgardt, som året innan hade gjort en roll i Gustaf Molanders Ordet, var kontrakterad av SF och stod nu i tur att få en filmroll. För att få vara i fred med skådespelarna – och kanske även i fred från den bångstyriga ledningen – lät Dreyer spela in hela filmen i SF:s ateljéer på Kungsholmen, belägna i det gamla bryggeriet på Kungsholmstorg, i stället för huvudateljéerna i Råsunda. Inspelningen pågick mellan 5 juli och 23 augusti 1944 och filmen hade premiär 23 mars året därpå.
Trots att inspelningskostnaderna var relativt låga på grund av den minimala ensemblen och de få inspelningsplatserna, så blev filmen ett ekonomiskt fiasko – ett av SF:s största genom tiderna. Den gick bara fem dagar på premiärbiografen innan den lades på hyllan. Man gjorde några försök att sätta upp den på landsortsbiografer, men även det utan framgång. Recensenterna var, bortsett från ett par undantag, negativt inställda. Framförallt gick man till angrepp mot filmens teatralitet och manuskriptets bristande trovärdighet. I filmen spelar Rydeberg fysikern Arne Lundell som anklagas för plagiat av sin chef Sander. Hans doktorsavhandling visar sig vara i stort sett identisk med en av Sanders vetenskapliga texter, så när som på ett räknefel. När Arne kommer hem till sin fästmö Marianne (Rothgardt) samma dag som skandalen uppenbaras, så hör de på radion att Sander har blivit mördad. Snart börjar karaktärerna, och vi i publiken, ana ugglor i mossen. Hur står det till med deras inblandning i mordet?
Även Dreyer betraktade filmen som ett misslyckande. Till stor del beskyllde han SF för haveriet. Dels för valet av skådespelare som han ansåg malplacerade, men också för att SF innan premiären hade stoppat in en bortklippt scen i den slutgiltiga klippningen utan Dreyers godkännande. Scenen är en flashback i vilken Sander, vars kropp man endast ser som en skugga, har en dialog med Marianne och kräver att hon ska bli hans hustru. Dreyer hade upptäckt i klipprummet att scenen var överflödig och framför allt att den bröt mot filmens hela grundidé: att utspelas i en och samma lägenhet under en begränsad tidsperiod och med bara två skådespelare. (Förutom Rydeberg och Rothgardt hörs enbart Stig Olin som radioröst och Gabriel Alw som Sander.) Varken konstnärligt eller moraliskt kunde han stå för beslutet att ha med den i slutversionen.
Fiaskot blev det bittra slutet på Carl Theodor Dreyers svenska filmäventyr. Med svansen mellan benen reste han hem till Danmark och gjorde inte en långfilm på tio år. Då kom han tillbaka starkt med Ordet, filmatiseringen av Kaj Munks pjäs (den som Gustaf Molander hade filmat med Wanda Rothgardt 12 år tidigare), numera ansedd som en av filmhistoriens bästa filmer.
När man ser Två människor i dag, 80 år efter sin tillkomst, är det å ena sidan lätt att förstå vad recensenterna reagerade på 1945. Filmen är ett misslyckande, visst, men ett intressant sådant. Liksom Martin Scorseses ökända New York, New York är det en film av en erkänt skicklig regissör som har velat testa på någonting nytt, men där något har gått fel på vägen. Båda är filmer som vid sin premiär floppat både publikt och bland kritiker, men som lämnar åskådaren i ett splittrat tillstånd och väcker frågan om huruvida det man bevittnar är ett pekoral eller i själva verket stor konst. För i Dreyers experimentlusta har han ändå lyckats göra något som inte liknar den gängse svenska 40-talsfilmen. Ta musiken till exempel. Lars-Erik Larssons filmmusik ackompanjerar bilderna på ett påklistrat sätt. Det är som att de tillhör två olika filmer; grundmaterialet litar inte på musiken. Men av någon anledning fungerar det. För musikens missmatchning med manuset är i samklang med de två huvudkaraktärernas bristande kommunikation. Arne och Marianne tvingas ständigt omvärdera sin tillit till varandra. De är lika schizofrent inställda till varandra som vi är till filmen.
Där filmen fallerar finns också dess förtjänster. Rydebergs och Rothgardts plötsliga humör- och känslosvängningar är måhända inte trovärdiga. Dialogen är klichéartad, styltig, rentav krystad. Men här finns också sprickor där äkta tonfall skiner igenom. Och när äkthet för ovanlighetens skull skiner igenom det oäkta och manierade, så blir effekten så mycket starkare. (Det kan låta som en efterkonstruktion, men faktum är att man hos Dreyer aldrig kan vara säker på om det skitnödiga spelet är medvetet eller ej. Praktexemplet är Gertrud (1964), där aktörerna levererar replikerna som om de läser innantill, samtidigt som de aldrig bemödar sig med att titta varandra i ögonen. Vare sig man gillar det eller inte är det ett svårglömligt konstnärligt grepp.)
Men de intressantaste aspekterna med Två människor har att göra med fotot av Gunnar Fischer och Dreyers sedvanligt strama scenografi, som båda bidrar till den klaustrofobiska atmosfären. Samtidigt som Arne och Marianne våndas över sin situation strömmar det obarmhärtiga eftermiddagsljuset in genom lägenhetsfönstren som i en tavla av Hammershøi. Det är stämningar som ibland går att ta på. Där står en liten vas med vita rosor bredvid en schäslong. Det är en basal med tidlös detalj. Och lätt att fästa ögonen vid – kanske för att det är den enda som sticker ut i den oplåttriga miljön. Det är sådant som får en att vilja upprepa Mies van der Rohes uttjatade citat om att ”gud finns i detaljerna”. Det är också tecken på att Carl Theodor Dreyer är en så pass intressant regissör att även hans sämsta verk är väl värda att se. För en misslyckad Dreyer-film kan vara rikare än vilken underhållande, välgjord dussinfilm som helst. Eller som en av hans beundrare, den österrikiske filmskaparen Michael Haneke, sa vid ett tillfälle: ”Dreyers filmer säger mer om dagens värld än dagens filmer!” Det är inte utan att det ligger något i det.
Tobias Rydén Sjöstrand