Ratataa från 1956 är fylld snillrikedom, musikaliska dängor och infall à la Knäppupp. Tobias Rydén Sjöstrand skriver om 100-årsjubilaren Povel Ramels mästerverk från Filmstaden.
Den mest kända – och ambitiösa – Povel Ramel-filmen är utan tvekan Ratataa eller The Staffan Stolle Story från 1956. Två år efter att Knäppupp invaderat filmindustrin med I rök och dans valde man att göra en mer stringent, mindre episodartad historia, men med lika många crazybetonade galenskaper och filmparodier. Till skillnad från I rök och dans, som regisserades av debutanterna Yngve Gamlin och Bengt Blomgren, och där till och med Knäppupps allt-i-allo och Povels nära vän Sten Kärrby fick rycka in som regissör i ett avsnitt, valde man i Ratataa att ha bara en, och dessutom mer erfaren, filmman i regissörsstolen: Hasse Ekman.
Att ett samarbete skulle äga rum mellan Ekman och Ramel var väl egentligen bara en tidsfråga. Precis som Ramel var den sju år äldre Hasse Ekman också bördig från Östermalm i Stockholm. Povels allra första adress var belägen på Artillerigatan, samma gata som Hasse växte upp på tillsammans med sin inte helt okände far Gösta Ekman d.ä. och sin inte helt kända mor Greta Ekman. Men nöjesprofilerna Hasse och Povel hade även mer gemensamt. Hasse Ekmans komedier tangerade inte sällan den crazyhumor som Povel kom att bemästra på 40- och 50-talet. En film som Lilla Märta kommer tillbaka (1948) och den nästintill Monty Pythonska klippkavalkaden Dårskapens hus (1951) innehåller uppslag och scener som mycket väl hade hade kunnat figurera i en Knäppupp-film.
Förvisso hade Ekman själv figurerat i I rök och dans, som elegant aristokrat i höstacken i bondeavsnittet, men det skulle dröja till 1956 innan Ekman och Knäppupp var, så att säga, ”lika med sant”. Ratataa var Povels och Hasses första gemensamma projekt, men långt ifrån deras sista. Två år senare arbetade de tillsammans fram den påkostade Knäppupp-musikalen Funny Boy, och Ekman kom att regissera Povel på scen ett flertal gånger efter det: i Knäppupps svanesång De sista entusiasterna 1968, jubileumskavalkaden Karamelodier 1972 samt i revymusikalen Minspiration 1981. År 1987 förärades han Purjolökspriset av Jonathan Blake Fun Club.
Just 1956 var ett både produktivt och lyckosamt år för Hasse Ekman. Utöver Ratataa regisserade han även Egen ingång och Sjunde himlen, som alla tillhör hans bästa filmer. Inte nog med det: han skrev manus till två av dem och medverkade i alla tre som skådespelare. Men det var Povel Ramel som kom med uppslaget till Ratataa, eller som han själv kallade det: ”ett hyperkort ’uppkast'” som tog upp en halv A4-sida, och som efter en god lunch på Teatergrillen arbetades fram till ett långfilmsmanuskript av Ekman.
Inspelningen började 9 mars 1956 och avslutades 24 april samma år. I LP-boxen ”Knäppupplevelser” (1976) ingår ljudutsnitt ur filmen, och i textalbumet som medföljer beskriver Povel filmens handling i korthet:
”Den släkttyngde ädlingen Staffan Lefwerhielm, med hänsynslös tafatthet spelad av mig, förvisas av sin adoptivfar (Sigge Fürst) till tropikerna efter en misslyckad militär sejour i Hästeholm. Med sig har han sin likaså ivägsparkade bäste vän, statarynglingen Vicke (Martin Ljung). Historien utspelar sig i seklets tidiga barndom, är kanske bäst att påpeka.
Nåväl, det står inte länge på (kaffet?) förrän ungherrarne återvänder till fosterjorden och efter mindre framgångsrika försök som pedikurist i Unionsbadet – ’Var är tvålen?’ – kypare, inbrottstjuv, bandaktör och pianosymfoniker, finner Staffan sin rätta identitet, förväxlad med Vickes av en disträ amma, och sin stora kärlek i cabaretsångerskan Tipsie Blinks (Gunwer Bergkvist) stjärnögda gestalt.
Dessutom kreerar Hasse Ekman en rysansvärd intrigatör, Yvonne Lombard en mondän gull-fjompa och Yngve en härlig rysk dirigent, Olga Schlaskowitj.”
Sekelskiftesmiljön (intrigen tar sin början 1891) borgar för filmreferenser av ett visst slag: den inledande högreståndsmiddagen parodierar en vid filmens tillkomst färsk kostymfilm av Ingmar Bergman, Sommarnattens leende. Och den med gott filmminne känner säkert igen andra vinkningar till filmhistorien: Här skojas det med Bergmans Fängelse, Max Ophüls Bröllopsgåvan, David Leans Lysande utsikter, Yves Allégrets Den heta staden och Henri-Georges Clouzots Fruktans lön. Heistscenen mot filmens slut känns igen från Jules Dassins rafflande kuppfilm Rififi och Yngve Gamlins ryska dirigent bär vissa likheter med Charles Laughtons i Manhattan från 1942, en film som Hasse Ekman troligen hade kikat på mer än en gång; hans egen Flickan från tredje raden (1949) kan nästan ses som en svensk motsvarighet med sin kedjebaserade berättarteknik. Dessutom förekommer en liten hyllning till Hasses egen pappa Gösta i rollen som Calle P i den första svenska ljudfilmen För hennes skull (1930), och det är Povel som framför den.
En riktig Povelfilm vore ingenting utan musiken. Bland de nyskrivna Povellåtarna märks titelsången ”Ratataa” (framförd med eftertryck av Martin Ljung), tungvrickaren ”Uniform” (Povel), ”Var är tvålen?” (med ”The Tvålen Gate Quartett”: Povel, Martin, Tosse Bark och Oscar Rundqvist), ”Aj, vad jag är kär!” (Gunwer Bergkvist), ”Hitta din rätta plats” (Povel och Gunwer) och sist men inte minst en av hans allra mest kända alster, ”Underbart är kort” som en vemodig Staffan Stolle river av i filmens upplösning. Men här förekommer också återanvända Povel-dängor, som ”Ittma Hohah”, en visa som han spelade in på grammofon redan 1950, och som var en stor anledning till att en bit av filmen förlades till ”tropikerna”. Povels upphottade version av Wilhelmina Stålbergs skillingtryck ”Hjalmar och Hulda” har också en självklar plats i filmen, men den skrev Povel redan till ett Fyra kring en flygel-program 1951.”Knackelibang på dörren”, som Povel, Gunwer och Martin framför i en av filmens mest minnesvärda avsnitt, är en reviderad variant av Povels översättning av ”Knock! Knock! Who’s there?” som han framförde så tidigt som 1947 som ”Bang Bang – Vem där?”.
Premiären ägde rum den 10 september 1956, lämpligt nog på Hasse Ekmans 41-årsdag. Filmen fick ett gott mottagande i pressen, inte minst hyllade man födelsedagsbarnets regi. I ”En liten bok om Hasse” av Leif Furhammar kallar han Ratataa för ”ett svartvitt litet mästerverk” och tillade: ”Om det inte var för att det lät så ödesdigert anspråksfullt skulle jag vilja påstå att Ratataa är en i sitt slag fulländad film. Det ska inte förnekas att förtjänsten för snillrikedomen till stor del tillkommer andra än Ekman, framför allt den artistiska kärntruppen i AB Knäppupp som vi den här tiden förkroppsligade den ädlaste svenska folkhumorn. Men det var Ekman som skrev manus och regisserade och skapade en harmonisk helhet av egna och andras galna infall och lysande hugskott.”
Tobias Rydén Sjöstrand
Texten har tidigare publicerats i Povel Ramel-sällskapets tidning Sverker.