I Filmstaden spelade Julia Cæsar in de flesta av sina filmer – och blev älskad för roller på ilsket humör. Tobias Rydén Sjöstrand skriver om en ny biografi om skådespelaren.
Alla som har sett gamla pilsnerfilmer vet vem Julia Cæsar är. Som guide i Filmstaden har jag själv noterat de varma reaktioner hennes namn väcker bland publiken. För många är hon svensk films ragata nummer ett, en karaktär som hon bemästrade som ingen annan. (Dagmar Ebbesen norpar väl andraplatsen, även om det är en orättvis jämförelse – hennes ofta mer moderliga ragata skiljde sig betydligt från Caesars mer konsekvent ilskna kärring som saknade minsta tendens till barmhärtighet). Hennes roller var för det mesta små, men nog så pregnanta. Det kunde vara kokerskor, portvaktshustrur eller inackorderingstanter. Eller helt enkelt argsinta mostrar. Julia Caesar är faktiskt den kvinnliga skådespelare som medverkat i flest svenska filmer, 135 stycken. Därför är det anmärkningsvärt att det inte getts ut någon bok om henne.
Tills nu.
”Julia Caesar – karriär på ilsket humör” av Anna-Maria och Roger Blomgren, utgiven på Ekerlids Förlag, är en innehållsrik biografi över en skådespelerska som nästan alla känner till, men som få kände. Boken släpptes i oktober och hade sin releasefest på Scalateatern i Stockholm, där Julia Caesar spelade redan på den tiden det hette Pallas-teatern. Dagen därpå besökte författarparet Filmstaden i Solna för ett berättarsamtal i Bergmansalongen, även det ett kongenialt val av plats, för det var här Julia spelade in de flesta av sina filmer.
Julia Caesar (1885-1971) växte upp i den fattiga delen av Östermalm i Stockholm som dotter till soldaten Alfred Caesar och hans hustru Mina. (Så, ja, hon hette verkligen Caesar i efternamn.) Hennes teaterintresse väcktes tidigt och på innergården på Linnégatan 57 spelade hon ofta teater med grannpojken Gideon Wahlberg som senare kom att skriva flera av de lustspel som Julia Caesar medverkade i som vuxen. Pjäsen ”Grabbarna i 57:an”, som filmades 1935 med Caesar i en roll, är en referens till adressen på Östermalm där de båda växte upp. Men familjen Caesar var fattig, föräldrarna skilde sig (en ovanlighet i slutet av 1800-talet) och när Julia var fjorton år hamnade hon på skyddshem för vanartiga barn. Hon stannade i nästan tre år. Det var ett hem för minderåriga flickor som hade hamnat på glid, börjat sälja sex eller var för unga för att straffas. Där fanns till exempel en tolvårig flicka som var misstänkt för att ha mördat en femårig pojke genom att trycka ner hans huvud under vattnet i en mosse. I Julias fall var brottet något oskyldigare – hon hade tagit pengar av sin pappa för att ha råd till snask.
Episoden berättas i första kapitlet av ”Julia Caesar – karriär på ilsket humör” och med tanke på det bristfälliga källmaterialet som författarna har haft tillgång till är det beundransvärt hur mycket de har lyckats luska fram. Julia Caesar dog för över femtio år sedan. Hon skrev själv inga memoarer och lämnade inte efter sig några skrifter. Hon har inga barn eller andra nära anhöriga i livet, och det som finns skrivet om henne är begränsat till anekdoter i skådespelarkollegors självbiografier och tidningsartiklar. Men här finns berättelser som gör att man emellanåt tränger in under huden på henne, bakom ragatamasken. Att hon var homosexuell har länge varit känt, och att hon bodde ihop med den nio år äldre koloratursopranen Frida Falk var ingen hemlighet ens medan de levde. Ändå ger beskrivningen av hur det nyförälskade paret hyr Källhagens värdshus på Djurgården en sommar när de uppträder tillsammans på Alhambrateatern i slutet av 1910-talet ett oväntat romantiskt skimmer kring Julia Caesar.
Men mer än något annat är boken, parallellt med redogörelsen av Caesars karriär, en exposé över ett nöjes-Sverige som inte längre finns. Beskrivningarna av tillvaron på friluftsteatrarna som spelar fast det ösregnar, och där det springer råttor både på scen och bland fötterna i publiken, ger sken av den ”the show must go on”-anda som förmodligen var en bidragande orsak till att många av Caesars gelikar brände ljuset i båda ändar. Hon kallades för buskisteaterns okrönta drottning och hon var proffs ut i fingerspetsarna. Teaterföreställningarna i Tantolunden, där hon uppträdde 19 somrar, lockade stor publik. Bakom scenen låg tågspåret och Julia lärde sig snart att avgöra på ljudet hur långt borta tåget var. Hade hon en rolig replik väntade hon tills det hade bullrat färdigt och sa något annat under tiden. Var tåget uppför Årstabron vräkte hon till med repliken precis i tid för skrattsalvorna att komma lagom till att tåget passerade.
På scen såväl som på film var det ragatarollerna som dominerade. Men själv var hon inte förtjust i dem, hon ville göra mänskliga roller. Hon hann göra 14 filmer med regissören Arne Mattsson. I den sista, ”Morianerna”, spelar hon sig själv. I filmen ”Kvinna i vitt” från 1949 gjorde hon för ovanlighetens skull en allvarlig roll, som döende operettprimadonna. Caesar var oerhört stolt över rollen och lovordades i pressen. Hon kom att framhålla den som en av sina favoriter, och kanske hade den en extra känslosam betydelse för Caesar, då hennes livskamrat Frida Falk, även hon operettsångerska, hade dött precis året innan. En annan favoritroll var madam Flod i Strindbergs ”Hemsöborna” i Mosebacketeaterns uppsättning 1936. Ordet typecasting var inte etablerat i Sverige på 30- och 40-talet, men var det någon skådespelare som rollsattes för sin ”typ” var det Julia Caesar. Bortsett från några få undantag, däribland de ovan nämnda rollerna, är det argsinta kärringar som gäller. Och det sägs att det räckte med att slå en signal hem till Julia när man behövde en kärring nånstans, så lämnade hon villan i Bromma för att ta sig till filmateljén och säga några repliker. Sedan åkte hon hem igen och fortsatte med hushållsbestyren.
Bland de 135 filmrollerna är nästan alla biroller. Men en som tangerar en huvudroll är i Weyler Hildebrands ”Pensionat Paradiset” från 1937, en film som redan när den kom blev utskälld av en enhällig kritikerkår. Det var inte för inte som den snart fick epitetet ”pilsnerfilmernas pilsnerfilm”. Här spelar Caesar föreståndarinnan för titelns pensionat. Blomgrens bok ger en inblick i hur skådespelarnas arvoden såg ut. Thor Modéen var filmens stora stjärna och fick 14 000 kronor i lön (i dagens penningvärde drygt 439 000 kronor). Maritta Marke och Nils Ericsson, som båda har mindre roller än Julia Caesar, fick 3 500 respektive 3 000 kronor. Julia Caesar å sin sida fick nöja sig med 2 500 kronor (knappt 78 500 kronor i dagens penningvärde).
Det må så vara att Julia Caesar, trots sin enorma popularitet, aldrig fick några tunga roller att bita i och aldrig nådde någon filmstjärnestatus, något som gagerna talar för. Men förr fanns en annan avdelning av skådespelare som ständigt återkom i likartade biroller film efter film, en sorts kvarleva från vaudeville- och varietétraditionen. Kalla dem ”krumelurer” om ni så vill. John Norrman, John Melin och John Botvid är tre manliga exempel, Margit Andelius, Hanny Schedin och Gull Natorp tre kvinnliga. Kanske kan man slänga in Dagmar Ebbesen och Rut Holm i samma fack också. I den kategorin var Julia Caesar, precis som på buskteatrarna, den okrönta drottningen. Och bara det faktum att hon lyckades spela satkärring från tidigt 30-tal till slutet av 60-talet vittnar om en skådespelare som på ett eller annat sätt var tidlös.
En tidlös kärring.
Tobias Rydén Sjöstrand