Poetdrömmar, dunkla motiv och hemliga kärleksromaner

Vilka var de, servitriserna, sekreterarna och alla andra yrkesarbetare som förr syntes i svensk film? Här skriver Mikaela Kindblom om författare på film.

Film börjar ju och slutar som text, så det kanske inte är så konstigt om det finns många filmer som handlar om författare. Men blir det verkligen så kul att filma någon som sitter och skriver? Här i Filmstaden, liksom i Hollywood, fick man hitta på något mer rafflande än att visa en människa som sitter och skriver. Nu tänker nog många på Jack Nicholson som spelar författaren som rusar runt och tappar huvudet på Overlook Hotel i Kubricks magnifika The Shining. Nej, fullt så rafflande blir det aldrig i Filmstaden – även om scenen när Jack hackar sig genom badrumsdörren med yxa för att komma åt sin fru och son säkert är inspirerad av en liknande scen i Victor Sjöströms Körkarlen!

Men tillbaka till yrket författare på film. Film börjar ju som bekant som text, ibland ett originalmanus men oftast en bearbetning av en roman eller en novell. De filmer som filmades i Filmstaden under drömfabriksåren byggde inte så sällan på populära pjäser. När manuskriptet sedan blivit film var det dags för marknadsförarna och filmkritikerna att ta över. Så det kanske inte är så konstigt om många filmer handlar om män och kvinnor som har skrivandet som yrke.

Bland dem finns förstås också journalisterna och andra ordvrängare. Först har vi journalisterna, en särskild yrkeskategori som alltid varit väldigt populär inom filmen – kanske för att journalister på film snarare beter sig som detektiver än författare. I Munkbrogreven, Ingrid Bergmans genombrottsfilm från 1935, spelar Edvin Adolphson en journalist som tar in på Hotell City i Gamla Stan för att landa ett scoop om den notoriske tjuven Diamant-Lasse. Adolphsons journalist är en äventyrare och en charmör – men vi ser honom aldrig skriva. Däremot trakterar han en tandborste – ett tecken på att han anammar folkhemmets moderna och sunda livsstil.

Juninatten (1940)
Juninatten (1940)

I Juninatten, en annan Ingrid Bergman-film från 1940, spelar Hasse Ekman en murvel av ett helt annat slag. Ingrid blir vådaskjuten i ett svartsjukedrama och Hasse dubbar henne vårdslöst till “den skadeskjutna svanen”. Hon försöker fly undan all pressuppmärksamhet men Hasses sliskige journalist hittar henne och avslöjar henne igen. Juninatten blev Ingrid Bergmans sista film i Sverige och ett mindre genombrott för skådespelaren och manusförfattaren Hasse Ekman. Han hade skrivit en del av sina egna repliker själv.

Man måste vara en sten om man inte fattar gränslös sympati för filmpoeterna i Vi tre debutera.

1953 gjorde Hasse Ekman en film som hette Vi tre debutera (översta bilden) och handlade om tre unga poeter. Lo (Maj-Britt Nilsson) är dansös på China och har i ett anfall av olycklig kärlek författat 19 dikter som alla blivit antagna av det stora bokförlaget. Ludde (Sven-Eric Gamble) är sjömannen som gått i land och jobbar som springsjas och som på lediga stunder skriver om sina upplevelser på havet. Den tredje är Lillebror (Per Oscarsson), fabrikörens son, som studerar juridik i Uppsala och skaldar mest för att reta pappa. Scenerna där de tre läser sina dikter för varandra är förvånansvärt vackra och man måste vara en sten om man inte fattar gränslös sympati för filmpoeterna i Vi tre debutera.

En personlig favorit är annars Sickan Carlsson i Med glorian på sned (Hasse Ekman, 1957). Här spelar Sickan en sekreterare på ett bokförlag. I hemlighet skriver hon på en kärleksroman med titeln “Ärbarhetens vanmakt”. När hon är klar tar hon bilen och kör till Strängnäs. På vägen dit plockar hon upp en liftare (Claes-Håkan Westergren) och hans syn på kärleken ger henne både nya perspektiv och nytt hopp, både om sin roman och sin egen hemliga kärlek. Väl i Strängnäs lägger Sickan manuset på lådan – hon skickar det under pesudonym till förlaget som hon själv jobbar på – och hennes soliga upprymdhet när hon trycker in kuvertet i den gula lådan är helt underbar.

Såsom i en spegel (1961)
Såsom i en spegel (1961)

Men det finns också författare i svensk film med mer dunkla motiv och svartare människosyn. Gunnar Björnstrand, till exempel, gör en märkvärdigt känslokall författare i Såsom i en spegel (Ingmar Bergman, 1961), som sitter i ett stenhus vid havet och skriver om sin psykiskt sjuka dotter, spelad av Harriet Andersson.

Och så finns Thommy Berggrens unga arbetarförfattare i Bo Widerbergs Kvarteret Korpen (1963) – han som både vill bryta upp från det destruktiva livet som hans far har levt och som vill skriva om just detta.

Jag minns också gärna Christina Olofsons filmatisering av Sun Axelsons roman Honungsvargar (1990) som handlar om Mignon, en ung kvinna med drömmar om att bli författare.

Ordet, texten, manuset präglar filmen och påverkar oss, via de perspektiv som de återspeglar. Därför är det så viktigt att påminna sig om att de flesta filmer i svensk filmhistoria har skrivits av vita medelålders män. Vad dessa män sedan tar för givet av världen kan sedan leda till att vissa filmer, som till exempel Christina Olofsons Honungsvargar, beskrivs som märkliga och ofilmiska. Filmkritikern Monica Tunbäck-Hansons ord får stå som exempel på ett annat sätt att se: ”Detaljer i stället för ord, bilder i stället för meningar, Eva Dahlgrens musik i stället för textmassor. Det är utmärkt. Ändå talas det ganska mycket. Mignon lyssnar, iakttar och lär. Hon är på bildningsresa in i livet.”

Filmstjärnor som blir författare

Ibland hände det att filmstjärnorna själva blev författare. Birgit Tengroth, som varit filmstjärna i Filmstaden på 30-talet, skrev 1948 en novellsamling kallad Törst, som Ingmar Bergman filmatiserade året därpå. Eva Dahlbeck, som gjort många roller innan hon blev vad Ingmar Bergman kallade för “pansarskeppet kvinnligheten” i flera av hans egna filmer, var redan från unga år en skrivande person. Hon skrev poesi och gav ut en poesisamling på 50-talet. 1965 skrev hon manuset till Arne Mattssons film Yngsjömordet. Och så småningom lade hon också skådespelaryrket på hyllan för att helhjärtat ägna sig åt sitt författarskap.

Och Mai Zetterling, som slog igenom i Hets (Alf Sjöberg, 1944) och sedan blev stor filmstjärna i både svensk och engelsk film, bestämde sig tidigt för att hon skulle skriva, författa egna berättelser, och böcker, skriva egna manus och göra egna filmer. Och så blev det.

Mikaela Kindblom

Tillbaka till Filmstaden berättar.