Genant möte på spårvagnen

”Genant möte på spårvagnen” av Gustaf Molander.

Filmregissören Gustaf Molander var Filmstadens mest produktiva regissör. Från stumfilmstiden fram till kortfilmen Smycket i episodfilmen Stimulantia 1967 regisserade han uppåt 70 filmer för AB Svensk Filmindustri. När han kom till Filmstaden i början av 1920-talet anlitades han av ingen mindre än demonegissören Mauritz Stiller (1883-1928). I januarinumret av filmtidskriften Chaplin 1960 skrev Molander en text om Stiller och hans ilskna bulldogg Charlie. Att hunden var Mauritz Stiller väldigt kär är välkänt. På Nationalmuseum i Stockholm hänger Arvid Fougstedts porträtt av Stiller, med Charlie vilande vid hans fötter. En kopia av tavlan hänger i Filmstadens Kulturs bildutställning ”Guldåldern… och vad hände sen?” som pågår fram till och med december 2024 i Portvaktsstugans våffelkafé.

För första gången sedan 1960 publicerar vi Molanders text.

I många former trivs det fula. I varje fall föreföll det att trivas med välbehag hos en liten fransk dogg, som nyligen dök upp ur en bortglömd skrivbordsgömma. Väl förståendes – hunden kom inte uthoppande livslevande. Ett amatörfotografi, sedan tre decennier begravt i en bordslåda, gled ur ett kuvert, och kortet visade den lilla fulingen på vårpromenad med sin husse.
Men jag misstar mig kanske. Det är möjligt att Charlie inte alls var ful. Det blåaste blod flöt i hans ådror. Han saknade inte heller något av rasens adelsmärken, varken det hotfulla underbettet eller de impertinent upprättstående öronen, och de små krumeluriga frambenen kunde ha fått en rokokofåtölj att vrida sig av avund. Det är därför troligt, att min aversion mot det lilla odjuret förvände min syn och kom mig att se honom med partiska ögon. Jag har alltid varit hundarnas vän. Bilderna av min airedaleterrier och min strävhåriga tax, länge sörjda och bevarade i kärt minne, intar hedersplatser på bokhyllan bland bortgångna vänner och anförvanter. Charlies husse står där också. Men inte Charlie. Ärligt talat – jag tyckte inte om honom. Jag hade haft tillfälle att på nära håll följa hans utveckling från problemvalp till fjullfädrad gangster, och för mig blev han med tiden något av de ondas symbol, en Caliban i fickformat, inte mycket större än en gipskatt en grym som falken och inte mindre snabb. Han hade specialiserat sig på vader. Hans strategiska teknik, som byggde på blixtattacker, följda av lika snabba reträtter, var driven till fulländning. Som fiende betraktades varje tvåbent maskulinum, som översteg hemmets tröskel. Damer vände han ryggen med ett föraktfullt fnysande. Jag antar att de var för söta i smaken.
Vid tiden för den episod, som i det följande skall berättas, var jag sannolikt den ende mansperson i Charlies bekantskapskrets, som han inte hade vågat sig på. Eller mera antagligt – han ställde sig avvaktande. Mitt förbindliga men ytterst reserverade uppträdande, som uteslöt allt familjärt kliande bakom öron och varje farbroderlig klapp på huvudet, förbryllade honom. Han inväntade en blotta. Han väntade på tillfället. Han skulle få det.
Förunderligt – men sällan har ett rötägg varit så högt älskat. Det var väl det den lilla kanaljen kände, när han av en fadersöm hand greps i nackskinnet och lyftes upp i sin herres knä framför vinterbrasan. Från den tillflykten sände han besökaren, inkräktaren och fienden, ett dåsigt men triumferande bläng, bökade sig till rätta i famnen på sin enda vän, kurade in sitt lilla blodtörstiga tryne under kavajslaget, lät höra en belåten grymtning och somnade in.
Båda vilar sedan ett kvarts sekel i griftemullen, Charlie på okänd ort, hans enda vän under ett pilträd på mosaiska kyrkogården, och på stenen, vars skrift är frätt av de många årens väder, läser man namnet Mauritz Stiller.

En drömfabrikant skriver i sanden, ritar sina bilder i sanden vid havet. Vinden blåser och vågen sköljer, skriften plånas ut och sanden ligger åter slät och vitskimrande som i tidernas morgon. Jag tror inte att Mauritz Stiller skulle ha bekymrat sig mycket för den saken. Han var mer än väl medveten om att hans livsverk var en stundens lek och att den vara, som drömfabriker saluför, är ”gjord av samma tyg som drömmar göras av”. Det är vackert så. Filmens hävdatecknare, bättre skickade för uppgiften än jag, må berätta om en genial bildskapare, som med obändig kraft och hett temperament förenade konstnärlig omutlighet och poetisk lyhördhet – en märklig kombination hos en fabrikant. Som människa hade han en egenskap, än mer sällsynt – förmågan att med frän och skoningslös ärlighet vinna sina bästa vänner.
På baksidan av kortet, som visar Mauritz Stiller på vårpromenad med Caliban, har någon skrivit: Djurgården 25 maj 1923. Utanför mitt fönster skymmer en kväll i maj 1958 och jag behöver bara rycka bort två blad på bordsalmanackan, så stämmer också datum. En slumpens lek? Eller vill makterna ännu en gång erinra mig om, att människan är det enda djur som kan rodna – och som har anledning? Nåja, varför inte använda sig av ett så exklusivt privilegium? Anledningen saknas inte. Ett minne, som i dagarna fyller 35 år, lockar fram den välbekanta hettan i kinderna.

Det var en vårkväll 1923. Regnet öste ner, bilarnas strålkastare spelade över den våta asfalten, biografpubliken stormade spårvagnarna och jag minns att vattnet dröp i rännilar från hattbrättet på den långe, gänglige gentleman, som trängde sig upp på tvåans motorvagn vid Stureplans hållplats. Själv stod jag inklämd på plattformen med en fiollåda under armen. Jag sysslade med en hel del onyttigt på den tiden.
Mannen som nyss stigit på, vände sitt ansikte mot mig, och jag såg in i Mauritz Stillers tungsinta rådjursögon, där den raljanta ironin ständigt låg på lur bakom en slöja av oåtkomlighet och indolens. Han hade Charlie i famnen, det våta hundkräket låg ömt tryckt mot en beigefärgad kavajkostym – om för att skydda medpassagerarnas vader för blodvite eller Caliban från snuva må lämnas osagt. Mötet var för mitt vidkommande genant. Vi var ovänner, och skulden var min. Efter många års vänskap hade vi inte träffats på fem månader.
Jag försökte mig på en tafatt hälsning, men möttes av en kort nick, som inte inbjöd till försoningsfester, och en isig tystnad, som på mig om att jag var en paria, en lump, ett kryp. Caliban blängde, spårvagnen krängde och fiollådan under min arm tyngde, som om den varit fylld med min unga levnads alla synder och brott.
Men det är ofrånkomligt att berätta förhistorien.

Under årens lopp hade jag skrivit en del manuskript för Mauritz Stiller, min filmatiska lärofader, och hösten 1921 kom turen till Johannes Linnankoskis roman ”Sången om den eldröda blomman”. En novemberkväll, efter sex veckors mödor, infann jag mig med mitt färdigställda scenario hos min uppdragsgivare.
Besöket hade föregåtts av en telefonpåringning samma morgon, en invitation till middag.
–Jag är på gott humör i dag, trumpetade Stiller i telefonluren på sitt sjungande svenskfinska tungomål. Vi ska ha någonting extra. Du får komponera matsedeln.
Det lät ju lovande, och under fem sekunder brände min hjärna: filmregissör – massor med klöver – bil, lyxvåning och betjänt… Jag högg till –
–Sköldpaddsoppa. Järpe – en hel för mig. Bourgogne. Sherry. Gorgonzola. Mocca. Gul chartreuse. Havanna.
Jag hörde Stillers bullrande, gutturala skratt, medan han la på luren.

Middagen skulle inte sakna sina poänger. Redan i hallen gjorde jag mig skyldig till ett taktiskt missgrepp. Medan jag krängde av mig ulstern, visade Charlie ett påfallande ett högst irriterande intresse för mina smalben, och när Stiller vände ryggen till och promenerade inåt våningen, behandskade jag min hand med svinläder och gav Charlie ett varnande tjyvnyp i bakdelen. Han for ut ur hallen som en raket, fortsatte med samma hastighet till vardagsrummets bortersta vrå, tog betäckning under flygeltäcket och glodde fram bakom dess sidenfransade kant. Under resten av kvällen höll han sig på behörigt avstånd, men hans lurpassande ögon följde varje min minsta rörelse. Det hade kommit någonting nytt i blicken, något av dolsk segervisshet. Oåtkomlighetens trollcirkel, som jag dragit omkring min person, var bruten. Jag var inte någon gudom. Jag var bara ett helt vanligt däggdjur, som händelsevis gick på två ben. Jag hade lidelser och anfäktelser, som förrådde ett jordiskt ursprung. Jag kunde nypas. Mina vader var alltså inte en guds. Man kunde bita i dem. Här gällde det bara att komma först.
Vid min entré i matsalen kom misstaget numro två. Det blev det verkliga fadäsen.
– Vad tycker du om min nya matta, frågade värden.
Jag blickade nedåt och upptäckte att jag promenerade på en sammetskimrande dröm.
– Underbar, sa jag.
Jag borde ha nöjt mig med det enda ordet, men jag var inte bevandrad i de mondäna salongerna och det undslapp mig, i all oskuld –
– Är det Wilton?
Jag kommer aldrig att glömma Mauritz Stillers blick. Den var inte förargad, inte ens förebrående, endast fylld av ett bottenlöst medlidande. Efter någon paus upplyste han mig om att mina ovärdiga fötter trampade på en antik Schiraz. Jag måste ha visat upp en ganska ömklig min, för Stiller brast ut i ett av sina åsklika skratt och dunkade mig i ryggen med en näve, tung som en slägga –
– Du är ung – men det är ett fel som går över med åren. Nu sätter vi oss! Du får din järpe. Inte sant, Fredrik?
Fredrik gled in med sköldpaddsoppan, myste mot mig och kuttrade –
– En hel järpe för premiäraktörn var ganska svårsmält, men i umgänget med Fredrik knusslades det inte med titlarna. Jag råkade på den tiden tillhöra en av de kungliga teatrarna och fick vara tacksam för att det inte blev hovskådespelaren.
Jag iakttog Fredrik, medan han behagfullt fyllde våra sherryglas. En knubbig och prydlig liten person, och den mest perfekta bland tjänande bröder. Ingen chef de cuisine skulle som han ha kunnat klyva en benig kalvstek och få en att tro att han trancherade en coeur de filet á la Reine, aldrig har en butler dekanterat en Mouton-Rotschild med mera andakt än Fredrik korkade upp en pilsner och jag vill se den kammartjänare, som med större ömhet skulle ha pysslat om sin herres portvinstå. Men de talangerna fick sällan blomma ut i det stillerska hemmet. Herrn i huset hade inte varit sjuk en timme i sitt liv och hans vardagsvanor var spartanska.
Men i kväll hölls gästabud. Fredriks kulinariska geni fick slå ut i blom. Middagen var en dröm, fullt värdig att avätas på drömmen från Schiraz. Fredrik var en pärla, värd sin vikt i pärlor. Han hade inte ens glömt havannacigarren. Värden och hans gäst sjönk ner i länstolarna framför spisen i vardagsrummet. Novemberbrasan sprakade, moccan doftade sött och arabisk, kartusianmunkarnas elddryck glimmade som smält gul i glasen och min Corona-coronas omvärvde mig med den ädlaste av jordiska vällukter. Men en liten ilning i maggropen förkunnade, att ödesstunden var kommen. Värden lyfte upp Charlie i sitt knä, lutade sig makligt tillbaka i stolen och slog upp första sidan av mitt manuskript. Det var ett ögonblick av spänning och bävan.
Det blev ett långt ögonblick. Stiller läste och teg i två timmar. Ibland slöt han ögonen för någon kort stund, och från länstolens djup tyckte jag mig höra en snarkning. Stiller älskade att svepa in sig i en dimslöja av lättjefullhet och indolens, men i kväll lurade han mig inte. Det var inte han som snarkade, det var Charlie. Själv var han lika spänd på resultatet som jag, och jag visste att bakom de fällda ögonlocken började redan en film ta form, flimrade redan ett kaleidoskopiskt glitter av bilder. Hans indolens var bara en pose, ett oförargligt koketteri, en trotsattityd mot ostentativ beskäftighet. De som mött honom under inspelningsperioder visste bättre besked. Hans arbetsform var en art av frenesi, av besatthet. Dandyn med de lättjefulla maneren, den vältrimmade kroppen och de elegant skurna kostymerna förvandlades till en despotisk och fruktansvärd demon – men kuriöst nog en demon som inte var fruktad och vars upplysta despotism man med nöjde underkastade sig. Hans rytanden var ett vredgat lejon – men man log, för alla visste att de vulkaniska utbrotten endast var ett präktigt fyrverkeri, som slocknade på kortare tid än de sprakade. Vid de tillfällen, då Mauritz Stiller kände en berättigad förtrytelse, uteblev explosionerna. I stället följde några sekunders dödstystnad, varunder syndaren genomborrades med en mörk blick. Därefter hojtade torndönsstämman utåt ateliern –
– Friberg!
Scenarbetaren, som var avdelad för detta speciella uppdrag, en liten finurlig krumelur som kunde gå rak under Stillers utsträckta arm, kom skuttande som en ivrig hare –
– Jaha, resischörn –?
– Räkna!
Friberg räknade till tio med en ringdomares allvar och precision. Stillet drog ett djupt andetag –
– Tack, Friberg.
Sedan log han. Ingen fredspipa kunde vara mera betryggande för syndernas förlåtelse än Stillers varggrin.

Klockan hade slagit tio när Stiller slängde ifrån sig manuskriptluntan, gäspade som ett uttråkat lejon och gav mig en kisande sidoblick. Jag vågade mig på en tveksam fråga –
– Nåå – vad tycker du…?
Buddhamasken suckade –
– Du lär dig aldrig skriva manuskript förrän du själv satt i scen en film.
Det beskedet räckte, och jag reste mig upp för att gå. Stiller hejdade mig med en loj åtbörd –
– Har du en cigarett?
Han hade aldrig egna cigaretter. Men rökte alltid andras. Jag gav honom en. Han tände den och drog ett djupt bloss. Till min förnöjelse misslyckades han med rökringen. Han nickade mot stolen –
– Sätt dig. Och tag en grogg.
Jag återtog min plats, men tackade nej till groggen. Jag såg inte någon anledning att förlänga besöket. Stiller gav mig ett roat ögonkast, sträckte ut sig i länstolen i hela sin imponerande längd, stack in en fot i den öppna spisen och sparkade undan ett vedträ, som fallit fram. Han viftade med mitt manuskript –
– Vad hade du tänkt begära för det här?
Frågan föreföll tämligen överflödig, och jag nämnde motvilligt summan. Den var ganska anspråkslös. Stiller kastade den utbrunna cigarretten i brasan och tog en ny ur mitt förråd –
– Vilken blygsamhet! Synd att den också går över med åren. För den klär dig. Du kan öka på med en tusenlapp. Det drabbar ingen fattig. Nu kanske det smakar med en grogg i alla fall?
Det gjorde det också. Och det är möjligt att det blev två. Men när jag någon timme senare stod i hallen och drog på mig ulstern, råkade Stiller yttra de ödesdigra orden –
– Manuskriptet är för långt. Den där kärleksscenen vid kvarnbäcken får tyvärr inte plats. Men den är bra. Jag spar den och stoppar in den i en annan film.
Jag såg stort på honom med novisens förlägna leende –
– Men går sånt an? Scenen finns ju med i Linnankoskis roman…
Mästaren svarade intet. Men han gav mig en lång blick, bräddad av mild satir och orientalisk visdom.
Jag vandrade hem genom de nattstilla gatorna, försänkt i tankar, berikad av en ny lärdom.

Ett år senare hade min första film i egen regi premiär på Palladium. I den förekom en liten kärleksscen vid en kvarnbäck. Den var i och för sig ganska förtjusande, och den gjorde lycka. Jag bevistade inte premiären, jag låg i influensa. Det var stumfilm på den tiden, men Mauritz Stiller satt på första bänk på balkongen och sörjde för att scenen vid kvarnbäcken inte saknade sina temperamentsfulla repliker. Hans anatema över mig lär ha väckt undran hos trafikanterna ute på Kungsgatan.

Vi träffades inte på fem månader och under tiden hade jag premiär på min film numro två. Just i de dagarna begav det sig, en regnig kväll i maj, att en lång, gänglig gentleman äntrade spårvagnen, där jag stod inklämd med min fatala fiollåda. Vi tittade en stund ut i rymden. Det var Stiller som bröt tystnaden –
– Jaså, du spelar piano fortfarande, sa han.
Jag rättade honom och nämnde instrumentet vid dess rätt namn –
– Fiol. Violin. Spelas med stråke.
– Stiller ignorerade svaret. Han grymtade något ohörbart och betraktade fiollådan med tydlig avsmak –
– Har du en cigarrett?
Det hade jag. Han tog två. Han tände den ena och blickade förstrött ut i regndiset –
– Jag såg din nya film i går.
På det fanns det ingenting att svara. Hur som helst hade jag rent samvete den här gången – i varje fall hade jag inte knyckt någonting som han själv tänkt knycka. Konversationen dog bort…
Vid nästa hållplats steg Stiller av. På fotsteget ände han sig om –
– Du kan titta upp på Svensk Filmindustri i morgon. Direktionen vill tala med dig.
Jag gick dit. Om jag hade anat att jag därmed beträdde ett område, som från den dagen och decennier framåt skulle bli min trygga ankarplats, så hade jag väl stigit in över tröskeln med mera andakt. Nu var jag mest nyfiken.
Min nyfikenhet blev snart stillad. På direktionsbordet låg ett flerårigt kontrakt och väntade på min underskrift och på programmet stod Sigfrid Siwertz Mälarpirater och Selma Lagerlöfs Ingmarsarvet och Till Jerusalem, mina önskeprojekt.
– Jag har inte sett er nya film, sa den älskvärde direktören och fixerade mig genom sina guldbågade, vars många dioptrier gav pupillerna en hypnotisk makt. Det är Moje Stiller som komponerat kontraktet.
Jag mötte Mauritz Stillers tunga rådjursblick från soffhörnet. Den var lika melankolisk som alltid, men munnen drogs till ett vänligt varggrin –
– Nu får du inte tid att spela piano, sa han.
Den gången brydde jag mig inte om att korrigera honom.
Jag dansade ut ur direktionsrummet med kontraktet i fickan. Jag dansade vidare genom hallen utan att reflektera över att rummet var avfolkat så när som på vaktmästaren, som förskansat sig bakom sitt skrank, och utan att akta på Charlie, som satt på torkmattan vid dörren och glodde på honom med blodtörstiga ögonvitor. I den stunden lekte livet i rosenrött och Charlie var världens raraste lilla vovve och på vägen ut gav jag honom en faderlig klapp på huvudet. Det ögonblicket hade Charlie väntat på i tre år, och han försatt det inte. När jag vänt honom ryggen och hunnit halvvägs ut genom dörren, högg han mig i benet. Det vill säga i byxbenet. Charlie missade. Hans enda behållning blev ett stycke grå flanell.
Det råkade vara mina favoritbyxor, enkom på dragna för den solenna visiten. Men just i de dagarna blommade Vår Herres ljuvliga vår, och därför blev konststoppningen aldrig sänd till Calibans enda vän.

Gustaf Molander (ursprungligen publicerad i Chaplin, januari 1960).

Tillbaka till Filmstaden berättar.