Stig Olin var en av de stora, minnesvärda namnen i 40- och 50-talsfilmen då han visade prov på en enorm bredd. Först var han Ingmar Bergmans cyniske alter ego i filmer som Hets, Kris, Fängelse och Till glädje. Sedan skrev han manus och regisserade, ofta i samarbete med Hasse Ekman, och signerade några av 50-talets roligaste komedier.
Regidebuten skedde 1953 med Resan till dej, som Olin gjorde för Terrafilm och producenten Lorens Marmstedt. Det var ingen komedi egentligen utan en dramatisk musikal, i stil med de filmer som Doris Day samtidigt gjorde i Hollywood. Lorens Marmstedt gav Olin regijobbet på två villkor: att filmen skulle bjuda publiken på en melodi som de kunde gnola på vägen ut ur biosalongen, och så måste han hitta en musikartist till, som var minst lika berömd som filmens stjärna Alice Babs. Stig Olin skrev ”En gång jag seglar i hamn” och bad sin kompis Jussi Björling att ställa upp. Det gjorde han.
Som skådespelare formades Stig Olin hos Svensk Filmindustri i Filmstaden, men de tio långfilmer han regisserade innan han blev sjuk gjorde han för andra bolag, däribland den självbiografiska Gäst i eget hus (1957), som sablades av dåtidens kritiker. Själv är jag väldigt förtjust i Hoppsan! – en Povel Ramel-film från 1955 som häcklar ”serieeländet” och där Harriet Andersson först spelar bigott lärarinna som sedan släpper loss i leopardbikini.
I slutet av 50-talet fick Stig Olin efter en hjärnblödning, han var inte ens 40 år. Han fick då lägga om sitt liv och sluta med film. Som tur var fick han jobb på Sveriges Radio där han blev underhållningschef och mycket omtyckt. Hans röst från den här tiden är en sävlig gammelmansröst, borta är all cynism. 1980 gick Stig Olin i pension och då skrev han sina memoarer, Trådrullen. Där berättar han om sin barndom i ett fosterhem eftersom han var ett så kallat ”oäkta” barn. Den taggen satt i hela livet – kanske förklarar den något av den unika kombination av avgrundsdjupt mörker och sommarlovsljuv valsmelodi som var Stig Olin.
Mikaela Kindblom