Ingrid Bergmans första film

När Bränningar började spelas in hade Ingrid Bergman inte ens fyllt 19 år. Mikaela Kindblom berättar om en känslosvallande film där man kan ana den filmstjärna som hon snart skulle bli. 

Mellan 1934 och 1939 gjorde Ingrid Bergman tio huvudroller i svensk film, i Filmstaden i Råsunda där hon var under kontrakt hos Svensk Filmindustri. I sin första filmroll, i Bränningar, spelar Ingrid Bergman en ung flicka, bosatt på en ö ute i skärgården, som blir gravid efter en stormig natt då hon varit ensam hemma med en ung präst. Förförelsescenen växelklipps med den våldsamma stormen som dundrar ute till havs. Det är vackert på ett sätt som påminner om den svenska stumfilmens guldålder där människans litenhet ofta kontrasterades mot naturens storslagenhet.

Ingrid hade inte ens fyllt 19 år när Bränningar började spelas in, men redan här kan man ana den filmstjärna som hon skulle komma att bli. Hennes allra första filmreplik är: ”Vilken ska jag ta då, den röda eller den blå?” och syftar på den hatt hon ska välja, under ett besök på ett tivoli. Filmen är naturligtvis i svart-vitt, men vi kan bara ana hur väl hon passar i den blå hatten, för det är den hon väljer, eller rättare sagt, den som den unge prästen väljer åt henne.

Inspelningen skedde under hösten 1934, i Filmstaden, men också i Hälsingland, där man drog nytta av de praktfulla exteriörerna på platser som fiskeläget Prästgrundet i Söderhamn, Stråtjära och Trönö. Valet av plats är säkert ingen slump, för i Trönö hade Karin Swanström sitt sommarställe. Karin Swanström var Filmstadens konstnärliga ledare, vilket i praktiken betydde att hon bestämde vilka filmer som skulle bli av, och vilka som skulle göra dem.

Bränningar är den enda av Ingrid Bergmans filmer som fotograferades av mästerfotografen Julius Jaenzon, han som tillsammans med Victor Sjöström och Mauritz Stiller skapade den svenska stumfilmens guldålder. Det var också Julius Jaenzon som stått bakom kameran när Greta Garbo slog igenom ett decennium tidigare i Gösta Berlings saga.

Men Bränningar brukar inte räknas som Ingrid Bergmans första film. Den har faktiskt blivit lite bortglömd, och finns heller inte utgiven på dvd. Den film som istället brukar beskrivas som Ingrids första film är Munkbrogreven, i regi av Sigurd Wallén och Edvin Adolphson. Munkbrogreven fick Stockholmspremiär den 21 januari 1935. Det är egentligen en pilsnerfilm, med Edvin Adolphson som spelar en murvel förklädd till Gamla stan-original för avslöja en notorisk diamanttjuv. Ingrids roll som hotellstäderska är varken stor eller särskilt betydande – men i rutig klänning och med det fantastiska leendet är hon rysligt charmig.

Under inspelningen av Bränningar (1935).
Under inspelningen av Bränningar (1935).

Munkbrogreven spelades in strax före Bränningar, och hade Stockholmspremiär före Bränningar. Men Bränningar var den allra första av Ingrid Bergmans filmer som nådde biopubliken. Fast det var i Hälsingland, där filmen hade premiär på fyra olika orter, den 14 januari 1935. Filmen fick Stockholmspremiär den 22 januari.

Men låt oss backa lite till hur Ingrid Bergman blev filmstjärna. Hon hade en naturlig dragning till kameraobjektivet. Hennes pappa, som också hette Julius, var fotograf med egen ateljé i huset där familjen bodde på Strandvägen i Stockholm. Ingrid blev tidigt van vid att pappa fotograferade henne. När båda föräldrarna sedan dog medan Ingrid fortfarande var barn, kom hennes pappas bilder att betyda oerhört mycket för henne.

Arton år gammal kom Ingrid Bergman in på Dramatens elevskola. Hon sökte sig sedan självmant till Filmstaden i Råsunda, trots att hon blev erbjuden kontrakt på Dramaten. I artiklar och recensioner från 1930-talet omnämns hon ideligen som en naturlig skönhet och en naturlig skådespelerska. Naturligheten skulle bli hennes främsta attribut, även senare när hon tar steget över till Hollywood. På ett elevfoto från Dramaten är hon den som tydligast drar blickarna till sig: Ingrid Bergman är den som det formligen lyser om.

I sin tredje film, Swedenhielms, får Ingrid möta sin idol: Gösta Ekman. Filmen, som byggde på en pjäs av Hjalmar Bergman, handlar om en familj som består av charmiga excentriker. Ingrid spelade flickvän till sonen i familjen och Karin Swanström spelade själv en nyckelroll som hushållerskan som räddar både familjens heder och ekonomi.

I Valborgsmässoafton byggs det dramatiska utrymmet ut för Ingrid, i en film som gör ett inlägg i befolkningsfrågan, en av de viktigaste samhällsfrågorna i Sverige på 1930-talet. Ingrid spelar filmens ärbara kvinna, hon som gärna vill bli hustru och föda barn, i motsats till den ytliga hustrun, som spelas av Karin Kavli, som vill göra abort för att hon inte vill förstöra sin figur. Sympatierna låg helt klart på Ingrids rollfigur, och hon fick spela mot sin tids största manliga stjärnor: Victor Sjöström och Lars Hanson.

Under 1936 spelar Ingrid den roll som kommer att föra henne till Hollywood: rollen som pianisten Anita i Intermezzo. Anita blir kär i den store violinisten Holger, tillika familjefadern, som spelas av Gösta Ekman. Tillsammans beger de sig ut på en musikalisk turné i Europa, innan de båda kommer på bättre tankar. I deras dödsdömda kärlekshistoria utstrålar Ingrid både frisläppt passion och gudomlig moderlighet. Kombinationen är oemotståndlig.
Ingrids nästa film, På Solsidan, är liksom Intermezzo en historia om att ge sig hän och vilja lita på kärleken. Men här är hon den lössläppta konstnärssjälen som inte riktigt passar in i det borgerliga äktenskap som erbjuds henne. Lars Hanson har den otacksamma rollen som Ingrids fyrkantige man medan Edvin Adolphson spelar frestaren. Aldrig har Lars Hanson sett så förälskad ut. Ingrid har den effekten på oss alla: Tio år senare kommer Claude Rains att säga det till henne i Hitchcockklassikern Notorious: ”You affect me like a tonic.”

Under 1938 gör Ingrid Bergman en film i Tyskland. Filmen heter De fyra vännerna och visas mycket sällan. Det är ju en film gjord i Nazityskland. Ingrid spelar en av fyra väninnor som startar ett företag och hittar kärleken. Hennes man i riktiga livet, Petter Lindström, lär ha övertalat sin naiva unga fru att det var bättre att göra internationell karriär i USA. Och snart gör hon det, när den amerikanske filmproducenten David O. Selznick får upp ögonen för henne och erbjuder ett kontrakt om en amerikansk remake av Intermezzo.

Det blir ytterligare fyra filmer i Filmstaden innan Ingrid Bergman lämnar Sverige för gott. Dollar och En kvinnas ansikte är två av hennes allra bästa svenska filmer. I Dollar, som även den bygger på en pjäs av Hjalmar Bergman, får Ingrid glänsa i ett ensemblespel som består av Svensk Filmindustris främsta skådespelare: Georg Rydeberg, Håkan Westergren, Birgit Tengroth och Tutta Rolf. Och i En kvinnas ansikte gör hon sin mest dramatiska roll i svensk film: Hon spelar hon den vanställda gangsterdrottningen Anna som mjuknar till ett mildare, mer moderligt och vackrare kvinnojag tack vare ett litet barns kärlek – och en skicklig plastikkirurg.

När man ser Ingrid Bergmans svenska filmer idag är det fascinerande hur mycket av hennes filmstjärnestatus som redan finns där, i dessa filmer. Ingrid var den som såg ut att vilja det enkla och det naturliga: att ge sig ut på en skidtur, att sätta upp gardiner, att inreda ett hem och ta hand om man och barn…. Ingrid framstod som varken konstlad eller tillgjord och det var hennes naturlighet som betonades när hon kom till Hollywood. Hon envisades med att behålla sitt riktiga namn och hon ville inte ändra sitt utseende så att hon liknade de andra Hollywood-stjärnorna.

Var Ingrid Bergman samma kvinna i verkligheten? Hon var helt klart beredd att göra svåra val och att ha starka åsikter om vilka roller hon spelade. Dottern Pia var till exempel ett år när Ingrid lämnade henne för att resa till Hollywood.

I slutet av 1940-talet lämnade Ingrid Bergman sin familj, när regissören Roberto Rossellini lockade henne över till Italien. Det blev en enorm skandal, särskilt i USA och det tog många år för hennes amerikanska publik att förlåta henne. Men hon lämnade även sin italienska familj, med tre barn, när karriären krävde det. Ingen gång valde hon familjen före jobbet och karriären. Den sortens beteende kan vi ha svårt att förstå idag. Men då kallade vi det för mod.

Ingrid Bergman var fenomenal på att ge sig hän och kanske är det just den egenskapen, den skickligheten, att så övertygande kunna släppa taget, som gör henne till den stora stjärna hon är.
Minns, till exempel, när hon står där bron mellan Slottet och Kungliga operan i Intermezzo med Gösta Ekman, och de pratar om att “ge sig livet i våld”. Ingrid kastar med håret i den fejkade studiomiljön och glittrar med ögonen framför Åke Dahlquists kamera.

När de stora, oförglömliga filmrollerna kommer, några år senare, gör hon samma sak igen: När Ingrid tittar på Humphrey Bogart till tonerna av “You must remember this” i Casablanca. I När klockan klämtar för dig när hon blygt säger “Where do the noses go?” innan hon kysser Gary Cooper. När hon och Gregory Peck möts i natten i Trollbunden och deras kyss får alla dörrar i medvetandets mörkaste hörn att öppnas. Den långa telefonkyssen med Cary Grant i Notorious… Ingen kunde se så förälskad ut som Ingrid Bergman.

Ingrid Bergman och Sten Lindgren i Bränningar (1935).
Ingrid Bergman och Sten Lindgren i Bränningar (1935).

Här är hon i alla fall i sin allra första filmroll. I Bränningar, i regi av Ivar Johansson. Johansson var en romantiker som helst filmade ute i den svenska landsbygdens hisnande skönhet. Här är det Hälsingland havsbandet strax utanför Söderhamn som bildar fond för Ingrid Bergmans svallande känslostormar.

Dessa bilder från Ingrid Bergmans första film visar henne på plats i de ljuvligt somriga inspelningsbilderna i Hälsingland, och framför stillbildskameran i Filmstadens ateljéer. I Filmstaden var stillbildsfotografen Louis Huch den som försåg drömfabriken med filmstjärneporträtt och stiliserade scener från filminspelningarna i Filmstaden. Han lär aldrig ha lämnat sin fotoateljé så de bilder som togs utomhus, i Filmstaden eller “on location”, togs vanligtvis av filmens B-fotograf. I detta fall, under filminspelningen av Bränningar, hette B-fotografen Sven Thermaenius som hade en lång karriär inom svensk film, och senare kom att bli både A-fotograf (som Julius Jaenzons elev) och sedermera filmregissör.

Det kan ha varit han som tog bilderna. Men det vet vi inte.

Mikaela Kindblom

Från och med 26 mars pågår en bildutställning i Portvaktsstugan, med andra fotografier än ovan, om Bränningar. Bilderna har ursprungligen prytt väggarna i en biograffoajé och är en gåva från Solnabon Claudette Skilving.

Tillbaka till Filmstaden berättar.