Jean-Luc Godard om ”Elena och männen”

Att säga att Renoir är den intelligentaste av cineaster går väl ihop med påståendet att han är fransman ut i fingerspetsarna. Och om Elena och männen är den franska filmen framför andra, är den det, därför att den är den mest intelligenta film som gjorts. Konst på samma gång som teori om konst. Skönhet samtidigt som nyckel till skönhetens hemlighet. Film samtidigt som en förklaring till filmskapandet. 

Vår sköna Elena är inget annat än en sånggudinna vid filmens början. Utan tvivel. Men hon söker vinna absolut självständighet. Och medan han filmar Venus bland männen, ger oss Renoir under en timme och trettio minuter Olympens gudars syn på de odödliga. Gudabenådad är i detta sammanhang inte en intetsägande reklamfras utan karaktäriserar ett skådespel av hjärtskärande komik. Genom en av de skönaste skenbara orimligheterna i Elena och männen längtar de odödliga döden. För att rätt känna livet, måste man vara viss över kärleken. Och för att rätt känna kärleken, måste man vara viss över döden. Det är detta som Elena upptäcker i männens famn. Och det är den stränga och sällsamma moralen i denna moderna fabel som förklätt sig till opera-buffa. 

Trettio år av filmisk improvisation har gjort Renoir till filmens förste tekniske konstutövare. I en bild berättar han, vad som kräver tio för andra. Och skulle någon annan regissör kunna skapa en sådan uttrycksfull bild, så bleknar den vid sidan av Renoirs mångfald. Aldrig har en film gjorts med större frihet än Elena och männen. Och frihet är i grunden en nödvändighet. Aldrig har en film haft samma logiska skärpa. 

Elena och männen är den film som för sin författare närmaste Mozarts verk. Mindre till sin yttre utformning – vilket annars gäller Spelets regler – som genom sin filosofi. Renoir som efter French cancan gör Elena och männen är en konstnär av samma kynne och moral som den man som efter Klarinettkonsertens fullbordan griper sig an med Trollflöjten. Vad beträffar ytan: samma ironi och samma leda. Vad beträffar formen: samma genialt djärva enkelhet. På frågan, vad är film (qu’est que le cinéma?) svarar Elena och männen: ”Mer än film”.

Jean-Luc Godard 

(ursprungligen publicerad i Cahiers du Cinéma december 1957, i ett specialnummer om Jean Renoir. Översatt till svenska för filmtidskriften Chaplin.)

Tillbaka till Filmstaden berättar.