Mai Zetterling – Ljusbärerskan
I år firar vi Mai Zetterling (1925-1994) – filmstjärna och ljusbärerska. Hon är mest känd som en egensinnig och banbrytande filmregissör, en av dem som utmanade gubbväldet inom filmen på 1960-talet. Men under 1940-och 50-talet var Mai Zetterling en av de stora filmstjärnorna i svensk och internationell film. Den 24 maj 2025 skulle hon ha fyllt 100 år. I två artiklar berättar Mikaela Kindblom om filmstjärnan Mai Zetterling – ljusbärerskan.
Det finns ett par bilder från ett lussefika under inspelningen av Musik i mörker (1948) där Ingmar Bergman och Birger Malmsten syns i vita särkar och spetsiga strutar. Mai Zetterling är Lucia, klädd i vitt och med ljus i håret. De har alla tre finurligt spexiga miner och ser ut att njuta av en lekfull paus i en film som annars handlade om något ganska allvarligt: kärleken mellan en ung bondflicka och en blind pianist. Hon blir hans ögon, hans ljus i mörkret. Det var varken första eller sista gången som Mai Zetterling var ljusbärerskan, hon som kom med ljuset i en mörk tid.
Hon var liten och ljus, med en charmig liten uppnäsa och smilgropar som kunde dyka upp oväntat i det ganska runda ansiktet. Själv tyckte hon att hon var ful och klumpig och i sina memoarer Osminkat ger hon en skakande redogörelse av en uppväxt som lätt hade kunnat hamna i missbruk och sexuellt utnyttjande, inte helt olikt genombrottsrollen som Bertha i Hets (1944). Mai Zetterling filmdebuterade 1941 och gjorde sedan bara sex filmer i Sverige innan hon fick ett erbjudande om att spela in en film i England. Hennes första engelska film Frieda (1947) ledde till en lång internationell karriär där filmstjärnan så småningom utvecklades till filmregissör och fick ett mytologiskt rykte som filmskaparen som gick sin egen väg.
I den här artikeln ska jag på jakt efter Mai i hennes första svenska filmroller. Hon filmdebuterade i Lasse-Maja (1941) och filmregissören och filmforskaren Gösta Werner noterar det helt kort i Svensk Filmografi: “I några mindre roller som herrgårdsfröknar debuterade Mai Zetterling och Jeanette von Heidenstam. Den förra gick snabbt vidare inom filmen, den senare återkom inte utan återkom senare inom TV.” Mai var 16 år och hade redan siktet inställt på att bli skådespelare. I Osminkat beskriver hon tiden på Calle Flygares teaterskola som räddningen i hennes otrygga tillvaro som tonåring utan vare sig utbildning, framtidsutsikter eller stöd hemifrån. Calle Flygare, som på fyrtiotalet höll i en ganska excentrisk teaterskola hemma i sin lägenhet på Söder i Stockholm, såg Mais talang och hjälpte henne att hitta modet att söka in på Dramatens elevskola. Hon kom in på första försöket, bara 17 år gammal. På Dramaten uppmärksammades hon snabbt, inte minst av regissören Alf Sjöberg, och Mai fick tidigt stå på scenen tillsammans med de stora, som idolen Inga Tidblad i Köpmannen i Venedig (1944).
Nästa gång Mai dyker upp på vita duken är 1943. Då hade hon en liten roll i Jag dräpte, en psykologisk sjukhusthriller. Eftersom filmens regissör var Olof Molander, som var berömd som regissör på Dramaten och bror till Filmstadens försteregissör Gustaf Molander, ligger det nära till hands att tro att han upptäckte filmstjärnan Mai. Men så här skriver Gösta Werner, i en essä om Olof Molander som filmregissör:
“En av de mindre rollerna krävde en skådespelerska som kunde gråta med spontana och äkta tårar. Hon skulle framställa en tonåring som väntar barn, själv ett barn, och får löpa gatlopp mellan skvallertanternas fördömande viskningar och blickar. Jag hade på en elevuppvisning sett Mai Zetterling spela Eleonora i Strindbergs “Påsk” med tårfylld inlevelse och föreslog henne till rollen. Hennes känslointensiva spel i den korta filmscenen imponerade på Molander. Samma år fick Zetterling på Dramaten, där hon redan var elev, sin genombrottsroll i Maxwell Andersons “Vi ha vår frihet” i Olof Molanders regi.”
Till saken hör att Gösta Werner vid den här tiden var produktionschef på filmbolaget Sandrews som producerade Jag dräpte. Mai erhöll Daniel Engdahls teaterstipendium 1943 för sin roll i Vi ha vår frihet. En intressant detalj i sammanhanget är att Daniel Engdahl var biografchef på Svensk Filmindustri och teaterbiten. Hans förgyllda byst sitter numera på pianot i Bergmansalongen.
Sedan kom alltså rollen i Hets, en av prestigeproduktionerna som spelades in i Filmstaden under jubileumsåret 1944 då SF fyllde 25 år. Medan regissören Alf Sjöberg och den debuterande manusförfattaren Ingmar Bergman höjdes till skyarna, fick Mais Bertha, cigarrflickan som skräms ihjäl av den sadistiske latinläraren Caligula, mer blandad kritik: “Däremot går det inte med bästa vilja att acceptera flickan;” skrev Georg Svensson i BLM, “hur väl hon än spelas av Mai Zetterling måste man konstatera att hon ter sig enbart som ett utflöde av fransk film.” Signaturen Filmson i Aftonbladet tyckte å andra sidan att “Mai Zetterling är mera kött och blod och levande kvinnovarelse än de flesta av sina medsystrar i svensk film. Med hennes slinka blir filmen levande människoskildring, inte bara dramatiskt arrangemang.”
Filmvetaren Mariah Larsson, som 2006 disputerade med en doktorsavhandling om Mai Zetterling, beskriver i sin bok Skenet som bedrog hur Mais Bertha av de samtida filmkritikerna “inte uppfattades som riktigt trovärdig”. Det var mycket skriverier om hur en “slinka” borde uppföra sig. Larsson konstaterar att idag “skulle kanske Bertha snarare uppfattas som sexuellt utnyttjad än sexuellt skicklig. Oavsett vad, är det tydligt att hon öppnar en annorlunda och mörkare värld för den oskuldsfulle Jan-Erik som har drömt om att hitta en “ren kvinna” att älska.”
Hets handlade alltså om en kris i ett läroverk för pojkar. Latinläraren som kallas för Caligula plågar sina elever medan resten av lärarkåren låter det ske och eleverna själva lär sig stå ut på olika sätt. En av dem gör en ansats till uppror och på vägen blir han kär i en ung flicka som också plågas av Caligula. Gymnasisten Jan-Erik spelades av Alf Kjellin. Lustigt nog hade Kjellin ursprungligen haft planer på att bli filmregissör, men istället sattes han av SF:s ledning i facket för matinéidoler. I fyra filmer parades han ihop med Mai Zetterling och de blev ett av svensk films mest omskrivna romantiska filmpar under fyrtiotalet.
I Mais nästa film Prins Gustaf (1944) möttes de tu igen: Mai spelade fröken Anna Maria Wastenius i bahytt och skruvlockar mot Alf Kjellins sångarprins Gustaf. Filmen regisserades av Schamyl Bauman som i andra fall var en skicklig kvinnoregissör och fick sådana som Signe Hasso och Sickan Carlsson att glänsa. Men här verkar han ha gått vilse i ett nostalgiskt bilderboksmaterial om studentstaden Uppsala. Jag har själv inte sett filmen, men en kritiker beskrev den som “så fadd, så innehållslös, så fullständigt i avsaknad av konstnärligt grepp” att man blir nyfiken. Tyvärr finns Prins Gustaf inte utgiven vare sig på dvd eller i nyrestaurerat digitalt skick från SFI.
Men med sina två nästkommande filmer, som bägge fick svensk premiär i december 1946, skulle Mais stjärna skjuta mot höjden: Iris och löjtnantshjärta var en SF-film, inspelad i Filmstaden, och med Alf Sjöberg som regissör. Filmen handlade om hembiträdet Iris som blir kär i löjtnanten Robert Motander, spelad av Alf Kjellin. Deras kärlek är kort och hopplös och slutar dessutom tragiskt. Manuset byggde på en roman av Olle Hedberg, men sedd idag påminner den mycket mer om den klassiska Hollywood-melodramen Dimmornas bro (1940). I en scen i filmen syns dessutom Iris och Robert gå på bio och se just Dimmornas bro, och Robert retar Iris för att hon är så uppenbart fascinerad av filmen. Det är ett helt ljuvligt metafilmiskt ögonblick som också säger något om hur svensk film hittade inspiration i Hollywoodfilmen och lyckades göra om delar av dess filmmagi till sin egen. Iris och löjtnantshjärta placerar sig sålunda i den kategori av bitterljuva kärleksfilmer där flera andra svenska klassiker bor, som till exempel Hasse Ekmans Ombyte av tåg, Ingmar Bergmans Sommarlek, Arne Mattssons Hon dansade en sommar och Bo Widerbergs Elvira Madigan. Mariah Larsson beskriver hur filmens ljussättning får Mai att framstå “som en ljus och nästan självlysande figur, bokstavligt såväl som bildligt. Hennes rena kärlek och rättfärdighet ställdes mot dubbelmoralen och känslokylan i löjtnantens familj. När Robert dör på slutet, är hon gravid och hennes graviditet gör henne nästan ännu mer självlysande och helgonlik.”
Iris och löjtnantshjärta visades vid filmfestivalen i Venedig 1947 där Mai belönades med skådespelarpriset Premio della Biennale. Det var alltså nu som den engelska filmbranschen fick upp ögonen för Mai.
Driver dagg, faller regn – en av fyrtiotalets mest inkomstbringande svenska filmer – fick premiär bara två veckor efter Iris och löjtnantshjärta, den 26 december på biografen Palladium i Stockholm. Den byggde också på en populär roman, av Margit Söderholm, och utspelade sig i den romantiserade svenska landsbygden som var regissören Gustaf Edgrens specialitet. Filmen handlade om Marit, dotter till en storbonde i Hälsingland, som blir kär i utbölingen Jon, som är spelman. I den här filmen slutar Romeo-och Julia-sagan dock lyckligt och de båda älskande får varandra och lyckas också förena två av bygdens storgårdar, vilket var Marits pappas avsikt från början. Det här var ett älsklingsprojekt för regissör Edgren, som kärleksfullt förlade en hel del av inspelningen till Hälsingland. SF vågade dock inte stötta något så töntigt som ett bygdedrama och därför distribuerades filmen av SF:s dotterbolag Fribergs Filmbyrå.
I Jorden är vår arvdel av PO Qvist, en doktorsavhandling om landsbygden i svensk spelfilm mellan 1940 och 1956, beskrivs Driver dagg, faller regn som “den mest framgångsrika av alla allmogefilmer”. Miljöerna och fotot, omsorgen om de historiska detaljerna (handlingen utspelar sig i mitten av 1800-talet) och inte minst det berömda kärleksparet, bidrog helt säkert till filmens succé. Cirka två miljoner gick på bio för att se Driver dagg, faller regn. Den skapade ett uppsving för en genre som legat i träda sedan Sjöströms och Stillers dagar, och skapade en trend i form av “imitationssyndromet”, som Qvist kallar det, eller som en annan filmkritiker uttryckte det: “Om någon tror sig ha funnit ett blåbärsställe, skall alla dit och plocka.”
PO Qvist identifierar tre kvinnotyper i den svenska allmogefilmen: Först kommer “kvinnan som natur”: “som symbol för renhet, oskuld, rättrådighet”. Därefter hon som är “folkviseljus”: “en sorts sinnebild för naturens och och lantlivets oskuldsfulla väsen”. Den tredje är “den mer utpräglade modersgestalten, med rötter i en grundmurad lantlig rättrådighet.” Det intressanta är hur Mai under sin korta tid i svensk film lyckas gestalta dem alla tre. I Iris och löjtnantshjärta betonas Iris moderlighet, både i bildspråket, hur hon omfamnar Robert och så i slutet, när hon med huvudet högt går vidare för att föda hans oäkta barn. I Driver dagg, faller regn är hon förtjusande “folkviseljus” i hälsingedräkt och små hättor som får henne att likna en smörblomma eller en snödroppe. Det är också första gången i film som hon får spela en kvinna i den högre samhällsklassen som dessutom lyckas med projektet att följa sitt hjärta. I båda filmerna betonas hennes kvinnliga naturlighet, hennes självklara koppling till naturen på grund av att hon är kvinna.
Nu dröjde det över ett år innan Mai dök upp i en svensk film igen. Under tiden hade hon skrivit kontrakt med Ealing Studios i England och spelat in sin första engelska film, Frieda, i regi av Basil Dearden. Hon gestaltade en ung tyska som räddar en engelsk flygare och följer med honom efter kriget som hans hustru till hans hem i en engelsk småstad. Det är en fascinerande film som jag kommer att återkomma till, hur Mais “folkviseljusa” gestalt kom att föras vidare in i hennes roller i engelsk film. I januari 1947 fick Musik i mörker premiär med Mai i rollen som bondflickan Ingrid som blir kär i en blind pianist, spelad av Birger Malmsten. Filmen regisserades av Ingmar Bergman för Terrafilm och spelades in i Sandrewateljéerna på Gärdet. Det är en melodram med tydliga Hollywoodblinkningar, exempelvis Bette Davis-filmen Seger i mörkret (1939). Musik i mörker fick beröm i pressen, Filmson i Aftonbladet kallade den för “Ingmar Bergmans kanske styvaste film hittills” och så här beskrev han Mais insats: “Mai Zetterling chosar en smula i början som lillpiga men hennes sanna kvinnlighet växer med starka hjärterötter och hennes ljusa, genomskinliga ansikte har något av förklarad enkelhet som står särskilt vackert mot Malmstens mörkt inbundna värme.”
I augusti 1948 fick så Nu börjar livet premiär på Röda Kvarn i Stockholm, SF:s premiärbiograf. Mai spelade den unga sömmerskan Vera som stöter på sin konfirmationspräst, som hon tidigare har varit förälskad i. Han spelades av Georg Rydeberg och eftersom filmen i huvudsak handlade om en präst i kris fick Mai inte särskilt mycket att göra. Mariah Larsson analyserar Mais spel så här: “Den oskuldsfullhet Zetterlings karaktärer, med undantag för Bertha, tidigare har präglats av, överdrivs i Nu börjar livet, som introducerar Vera som ung, vitklädd konfirmand. Filmen handlar inte om kärlek över klassgränserna, en oförstående omgivning och en rättrådig kärlek som övervinner alla hinder utan snarare om de felsteg Zetterlings karaktär måste begå för att mogna och bli en vuxen kvinna.”
Nu börjar livet blev Mais farväl till svensk film på närmare tio år. Inte förrän 1956 återvände hon till Sverige för att först spela in Ett dockhem i Europa Film i Sundbyberg, och sedan Lek på regnbågen i SF:s Filmstaden. Men det är en helt annan Mai – och resan dit kommer jag att berätta om i nästa artikel.
Mikaela Kindblom, den 1 april 2025
Omslagsbilden visar Mai Zetterling som Lucia med ljus i håret, flankerad av Ingmar Bergman och Birger Malmsten, från inspelningen av Musik i mörker 1947.
Tillbaka till Filmstaden berättar.