Det här är andra delen av Mikaela Kindbloms artikelserie om Mai Zetterlings karriär. Del 1 kan ni läsa här.
————
Det är lustigt hur mycket i filmhistorien ekar av återseenden, av dubbleringar och kopior, som om film är besatt av det faktum att det är små stillbilder på rad som måste köras i en hastighet av 24 bilder per sekund för att det ska bli film.
På Filmarkivet.se, hittar jag ett klipp ur en journalfilm med Mai då hon är tillbaka i Filmstaden i Råsunda för att medverka i Lars-Eric Kjellgrens Lek på regnbågen. Året är 1957 och Mai uppvaktas med blommor – hon är ju en världsstjärna nu, i samma liga som Greta Garbo och Ingrid Bergman. Filmen hon ska spela in bygger på en roman av Vilgot Sjöman som handlar om den moderna kvinnan och hennes val mellan yrkesliv och familjeliv. I journalfilmsklippet ser Mai annorlunda ut: Nu är hon vuxen, världsvan, en kvinna med en internationell karriär – just det som hennes rollfigur Vanja i Lek på regnbågen strävar efter. Hennes frisyr är också annorlunda, men det är också något med hennes leende. Hon ser ambitiös och målmedveten ut, nu är det hennes erfarenheter och tankar som lyser igenom. Borta är den “äktsvenskt enkla flickan, till utseende och sätt” som hon kallades i Filmnyheterna 1947. Själv kallade Mai sig för en sökare, en flyttfågel och nu, i slutet av 1950-talet har hon siktet inställt på att bli filmregissör. Inget av detta nämns dock i journalfilmen.
Låt oss backa tillbaka tio år.1946 kommer Mai Zetterling till England under kontrakt med bolaget The Rank Organisation, skapat av filmmogulen J. Arthur Rank. Mai gör huvudrollen i Frieda, som spelades in i Ealing Studios. Frieda var ett ambitiöst och påkostat projekt som byggde på en välkänd pjäs och bjöd på flera välkända skådespelare i de andra rollerna vid sidan om Mai. För filmregin stod Basil Dearden som var en av Ealings främsta regissörer. Mai spelade alltså Frieda, en tyska som gifter sig med en engelsk officer och flyttar med honom till hans hem i England. Men hur ska hon kunna passa in, hon som tillhör fienden? Hennes situation görs inte lättare av att hennes mans bror är en av de stupade. Han sköts ner över Köln, en av de tyska städer som engelsmännen bombade och där Friedas föräldrar dog.
Frieda inleds med några spektakulära bilder från ett bombat Polen, men mestadelen av filmen utspelar sig i den sömnigt harmoniska lilla staden Denfield, någonstans i England. Frieda bemöts med kylig artighet – hon tillhör ju trots allt fienden. Och samtidigt gör hon sitt bästa för att smälta in. En kväll går Frieda och Robert på bio. Frieda är glad och fyrar av ett leende så skrattgroparna syns. Men så börjar en journalfilm om lägren och Förintelsens offer. Frieda ser på med fasa och så viskar hon: “Mitt folk gjorde det. My people.” Scenen på bion påminner om scenen i Iris och löjtnantshjärta, men här blir biobesöket en påminnelse om något annat: Hur ska vi människor kunna leva tillsammans, efter det ohyggliga som hänt i krig? Går det att förlåta och gå vidare? Kan man förlåta sin fiende?
Det är intressant att Mais internationella karriär som filmstjärna i engelsk film inleds med en så pass komplicerad och vacker film som Frieda. Mai kommer från Norden och hon tar det sköra ljuset med sig, ljuset och hoppet, och blir nu i ett knippe filmer där hon spelar flykting, judinna, “den andra”, något av en ljusbärerska i den engelska efterkrigsflmen. ”Engelsmännen beslöt sig för att de ville släppa in Frieda i sina hem” skriver Mai i sina memoarer.
I Hildegard, Mais tredje engelska film, spelar hon en judinna som får sitt porträtt målat i ett av de många flyktingläger som upprättades efter andra världskriget för dem som inte längre hade några hem att återvända till. De kom att kallas för “displaced persons” eller DP:s, ett märkligt uttryck som tycks peka mot att människor kan vara både förflyttade och förvisade, men också “felplacerade” eller “malplacerade”. Porträttet får en engelsk soldat att ge sig iväg och söka efter henne – vilket påminner om Hollywoodfilmen Laura (1944) – och så rullas en historia upp om människoöden i krigets efterdyningar som är fascinerande tidlös. Mai spelar åter igen den ljusa oskulden, sagoprinsessan som blivit flykting. I memoarboken är hon obarmhärtig mot sig själv: “Jag måste ha traskat genom fler bombade städer och rehabiliteringsläger med patetisk uppsyn än någon annan nu levande skådespelerska.”
Men faktum är att i takt med att Mai blev mer hemmastadd i England och mer populär, blev hennes roller mer varierade. Redan 1949 lämnade hon den lilla försagda flyktingflickan för att spela förförisk italiensk adelsdam i Kvinnorna kring Byron. I Högt spel (1951) möter hon två av Englands mest hyllade skådespelare, Richard Attenborough och Herbert Lom, i en romantisk komedi om två författare, ett bedrägeri och en musiker. Nu är hennes engelska perfekt och hon spelar komedi med elegans och humor. Det är inte helt omöjligt att Hasse Ekman såg den filmen och snodde idén till sin Sickan Carlsson-komedi Med glorian på sned som också handlar om en kvinnlig författare som ger ut sin bok under pseudonym och får sin identitet stulen av en annan. Farlig flykt (1953) är en spännande thriller i bästa Hitchcock-stil där Mai måste rädda sin älskling undan straff för ett mord han inte har begått. Här spelar hon den räddande ängeln och det är hennes andra film mot Dirk Bogarde, en av engelsk films mest karismatiska stjärnor. Det är från denna film som vår jubileumsaffisch har tagit bilden av Mai.
Mai gjorde elva filmer i England innan hon fick ett erbjudande från Hollywood. Filmen hette Ta i trä (1954) och hon skulle spela mot Danny Kaye. Så åkte hon till “apburen”, som hon kallade Hollywood, mest för pengarnas skull, och memoarboken dryper av förakt för drömfabrikens reklamnissar och parasiter. Danny Kaye får också en släng av sleven: “Naturligtvis insåg jag att jag var en sorts sekundant till Danny och att min uppgift var att ge honom det stöd som behövdes för hans skämt. Min roll var därför inte mycket till roll. Danny var inte riktigt allvarlig förrän kamerorna gick, innan dess brukade han bara gå omkring och skämta. Utan att vara avsiktligt egoistisk brukade han på grund av sin starka personlighet helt överskugga de andra skådespelarna. Mitt i en scen kunde han ändra dialog. Han var en naturlig skådespelare, han ville inte fasta i ett visst mönster. Om man var tvungen att ta om scenen flera gånger hade han behov av att vara spontan, vilket han också var, och jag lärde mig mycket av hans arbetssätt. Jag blev också naturligare och spontanare.”
Så Mai åker tillbaka till England och fortsätter att vara filmstjärna där. 1956 får hon chansen att spela mot sin tonårsidol: Tyrone Power. Filmen heter Ett fartyg har sjunkit (1957) och måste ha varit den sortens film som fortfarande fungerade som katharsis för en krigsskadad brittisk biopublik: En lyxångare går på en mina och en ensam livbåt blir snabbt överfull. Det faller på den ende sjöofficeren ombord att bestämma vem som får stanna i livbåten, och vem som måste lämna den.Mai gör en ganska blek insats som plikttrogen sjuksköterska, men Tyrone Power är magnifik i rollen som kaptenen som tvingas bestämma över liv och död. Filmen har en hel del gemensamt med Hitchcocks Livbåt (1944), men är en mycket bättre film. Det finns något råare och vassare, och i sin förlängning även tragiskt samtida, i detta kammarspel om att bli en överlevare, med den skam som medföljer.
Mai och Tyrone inleder med denna film en treårig kärleksrelation som den samtida pressen satte tänderna i. I memoarboken beskriver hon honom kärleksfullt som en plågad skådespelare som fastnat i matinéidolsfacket och aldrig riktigt fick chansen att visa lejonklon. De spelade även mot varandra i en entimmes lång engelsk tv-version av Fröken Julie som sändes i december 1956 i brittisk teve och verkar omöjlig att få tag på idag.
Så är vi framme vid Lek på regnbågen och Mais återkomst till Råsunda-ateljéerna för en sista film. Mai spelar en ung socialassistent, Vanja, som blir kär i juridikstudenten Björn (Alf Kjellin). Vanja porträtteras “som en självständig, energisk och ambitiös ung kvinna med bestämda uppfattningar om det mesta i allmänhet och kvinnans frigörelse i synnerhet” skriver filmforskaren Mariah Larsson. Hon menar också att denna film både gav Vanjas dilemma mycket utrymme och att filmen “ansluter både till en ny tid och generationsväxling i ideal och värderingar och till den annorlunda Zetterlingbild som hade börjat tecknas vid den här tiden.”
Mai började nu ta kontroll över sitt eget konstnärskap och sin egen karriär. Hon ville bli regissör. Hon gav sig själv en “femårsplan”: inom fem år skulle hon gå i mål med sin första långfilm. Hon började med fyra kortfilmer för BBC som tog pulsen på det moderna välfärdssamhället Sverige och döptes till The Prosperity Race. 1963 vann hon Guldlejonet för Bästa kortfilm vid filmfestivalen i Venedig för The War Game, en stilövning i svart-vitt om två pojkar som leker krig i ett öde höghus. Året därpå regisserade Mai första långfilm: Älskande par (1964).
Men det var inte slutspelat för Mai. Hon fortsatte att göra filmroller för att finansiera sina egna projekt. Men hon kom också att utveckla en ny roll åt sig själv i de 14 kortfilmer som hon fortsatte att göra, inte minst under de år då den svenska filmbranschen var stängd för henne efter att de svenska filmkritikerna helt hade missförstått hennes fjärde film Flickorna (1968). I flera av kortfilmerna medverkar hon som ciceron på så pass olika platser som Sapmi, Grönland och Stockholm, ofta med blicken placerad “lite grann från ovan”, för att låna en fras från Edvard Persson, från en lyftkran eller helikopter. Hon är “etnografen Zetterling” som Mariah Larsson kallar henne, men det är en annan historia. För här stannar min berättelse om Mai Zetterling, filmstjärnan som blev banbrytare, ikonoklast och den första stora kvinnliga filmregissören i Sverige.
Vår Mai Ztterling-satsning fokuserar på Mai som skådespelare och filmstjärna – delvis för att vi vill lyfta fram de filmer som hon spelade in här i gamla Filmstaden, delvis för att fördjupa samtalet kring filmstjärnan som blir filmregissör.
Under I AM MAI – filmfestivalen den 22-25 maj visar vi följande filmer:
Frieda (1947)
Ta i trä (1954)
Ett fartyg har sjunkit (1957)
Bara två kan leka så (1962)
Lek på regnbågen (1958)
Flickorna (1968)
Häxor (1990)
I rollerna tre (1996)
Hets (1944) kommer att visas under Filmstadens dag i augusti.
Mikaela Kindblom, 5 maj 2025
———-
Tillbaka till Filmstaden berättar.