Mai Zetterling – ljusbärerskan, del III
Vad kan vi lära oss av Mai?
Nu är vår filmfestival till minne av Mai Zetterling över. I fyra dagar har vi firat en filmskapare som under hela sitt liv var en sökare, intensivt inställd på att utvecklas, formge sig själv, hitta sitt sanna jag. Att bli filmstjärna kanske inte var det bästa sättet att hitta sig själv på, men så började det för Mai Zetterling, innan hon blev en notorisk banbrytare och bildstormande filmregissör på 1960-talet,
Vad kan hon berätta för oss som filmstjärna? Kan hon över huvud taget förmedla något eget och självständigt när själva begreppet filmstjärna är så hårt knutet till filmindustrin?
Att vara filmstjärna handlar om två saker: En filmstjärna är föremål för någon annans begär och en filmstjärna är en offentlig person. En filmstjärna lever dessutom bara i offentlighetens ljus, hon eller han är som musik, existerar bara när det finns en publik, när vi andra tittar. En filmstjärna har därför inget privatliv och heller ingen nationalitet. Däremot är en filmstjärna inte helt osårbar. Filmstjärnan må befinna sig på en plats högt ovanför oss andra, men är aldrig helt bortom skotthåll.
Det var lätt att se Mai som en ljusbärerska i en mörk tid – hon debuterade ju på filmduken under andra världskriget. ”Mai Zetterling kom i början av sin skådespelarkarriär att om något personifiera ett nordiskt ljus, inte minst genom den skimrande utstrålning hon var i besittning av” skriver till exempel filmforskaren PO Qvist. I denna lilla person fanns ett löfte om befrielse och nåd, i ögonen som var som djupa sommarsjöar, i hyn som var som persikor med vaniljglass och håret som var som spunnet lin. Mai var verkligen docksöt när hon debuterade framför filmkameran. Men hon var inte ensam om att gestalta kvinnliga ljusvarelser i 40-talets svenska film. Under samma tid debuterade även Eva Henning, Eva Dahlbeck och Inga Landgré som alla gestaltade en kvinnotyp på vita duken som publiken tycktes behöva.
Mais filmstjärnestatus berodde också på att hon tidigt parades ihop med sin samtids lovande unga män. En av dem var Alf Kjellin, som ju också senare skulle komma att bli regissör och flytta till Hollywood. Mai och Alf blev det svenska 40-talets stora kärlekspar. I de fyra filmerna som de gjorde tillsammans på 40-talet är Mai intressant nog mer beroende av honom än tvärtom. Hon är hans pris, en ägodel, en konsumtionsvara – ett ”tjack” som Stig Olin säger i Hets. Hennes beroendesituation framgår tydligt i förtexterna till Hets: Där syns deras ansikten i närbild, omgivna av ett kompakt mörker, och hon lutar sig mot honom, söker hans beskydd.
Av Mais och Alfs fyra filmer tillsammans är det endast Driver dagg faller regn som slutar lyckligt. Det är också den enda av deras filmer där hon står över honom socialt: hon är den rika bonddottern, han är den bannlyste spelmannen. Men det finns kanske främst ett starkt utopiskt budskap, som förstärks av fotot, naturen, musiken. Jag tänker på skildringen av olikheter som möts och äktenskapet som ett förbund mellan likar. Det är kanske inte så konstigt trots allt att denna film behåller sin trogna publik, under decennierna som gått.
En annan av 40-talets lovande unga män som Mai arbetade med under 40-talet var så klart Ingmar Bergman. Musik i mörker handlar också om kärlekens kraft i mötet mellan två som är diametralt olika: han är en blind pianist och hon är en obildad bondtös. Men intressant nog är det Mais rollfigur som genomgår filmens mest betydelsefulla resa. I början av filmen finns en kort scen när hon visar sig helt naken, fast bakifrån. Det är en överraskande scen, och säkert ganska provocerande med dåtidens ögon sedd. Men den säger också något lockande: Att man inte kan växa förrän man gjort sig fri. Och därmed blir Musik i mörker den enda av Mais svenska filmer där hon tar kommandot och blir mannens beskyddare.
Kvinnan som natur och mannen som kultur. I Mais första filmer är hon hårt knuten till den man som gör henne hel. Så är det även i början av hennes roller i engelsk film. I Frieda är det en replik som har fastnat i mitt huvud. Det är när Frieda säger, i en av filmens många scener med den engelske flygaren vars liv hon räddat: “All for you, Robert. All for you.”
Det är intressant att se hur lite Mais filmstjärneliv hade gemensamt med hennes verkliga liv. I verkligheten var det Mai som försörjde den lilla familj som hon bildat tillsammans med sin första man, dansaren Tutte Lemkow. Tillsammans med honom, två barn och en barnsköterska for hon sedan till England för att starta en internationell karriär. I memoarboken Osminkat beskriver Mai hur barnsköterskan är en skräckinjagande individ som ständigt ger henne dåligt samvete. Här är också intressant att jämföra Mai med Ingrid Bergman, som bara några år senare lämnar man och dotter för att göra fem filmer och tre barn med Roberto Rossellini. Båda valde karriären först och familjen sedan. Men Mai lyckades hålla sina familjeförhållanden privata, medan Ingrid schavotterades offentligt. Det ständigt dåliga samvetet tycks ha varit en verklighet som båda var beredda att stå ut med.
”Varför avslutades den framgångsrika skådespelarkarriären så tidigt?” frågar Anneli Jordahl och Håkan Lahger när de intervjuar Mai för filmtidningen Chaplin 1992, bara några år före hennes död. Mai svarar: ”Det räckte inte till för mig. Filmerna var så dåliga. Kvinnorollerna var inte intressanta på den tiden. Det var bara en kort tid i slutet av 60-talet och i början av 70-talet när kvinnokampen pågick som rollerna var lite intressanta.”
Jag har funderat mycket på det där. Stämmer det verkligen att kvinnorollerna inte var intressanta på 40- och 50-talen? Och stämmer det att kvinnorollerna blev intressantare tack vare kvinnokampen på 60- och 70-talet? I den auteur-ledda filmen som producerades i Europa med start i slutet av 50-talet, och i den alltmer blockbuster-styrda Hollywoodfilmen under 60- och 70-talet, vad fanns det för stora, emancipatoriska roller för kvinnor? Mary Poppins? Barbarella? Tystnaden? Elvira Madigan?
Under samtalet med filmforskarna Mariah Larsson och Saki Kobayashi, som också hölls i Bergmansalongen, framkom något riktigt spännande: Båda två berättade hur filmhistorien brukar skildras som en rak motorväg där all utveckling går obönhörligt framåt, även för kvinnorna och deras kreativa utrymme i film. Därför har vägen från filmstjärna till regissör setts som så viktig, för det har setts som den naturliga utvecklingen för den skapande filmkvinnan. Men på senare tid har filmforskningen kring filmstjärnan – eller “stjärnskap” som Saki Kobayashi kallar det – visat hur mycket en kvinnlig filmstjärna faktiskt kunde påverka. Mariah Larsson slog rent av fast att 60-talet egentligen var mycket mer av en backlash för kvinnor i film – särskilt om man jämför med 40-talsfilmen.
Från och med början av 50-talet börjar Mai spela kvinnor med större självständighet och handlingsutrymme: Hon är läkare i Ta i trä mot mot Danny Kaye, sjuksyster i Ett fartyg har sjunkit mot Tyrone Power och socionom med siktet på internationell karriär i Lek på regnbågen mot Alf Kjellin. Så kommer 60-talet och Mai placeras i vampfacket i Bara två kan älska så mot Peter Sellers. Jag kan förstå att Mai blev trött.
Så blev hon filmregissör. Den resan har många andra skrivit insiktsfullt på annat håll – se till exempel Olga Ruins understreckare i Svenska Dagbladet på 100-årsdagen. I snabb takt regisserade hon i alla fall fyra långfilmer, däribland Flickorna, inspelad under det ikoniska året 1968. I Flickorna gav hon tre huvudroller till tre yngre skådespelerskor och filmstjärnor: Gunnel Lindblom, Harriet Andersson och Bibi Andersson. Tillsammans hade de alla fyra, vid olika tidpunkter på vita duken, gestaltat den oskuldsfulla, den tysta, den lekfullt barnsliga, hustrun, älskarinnan, horan och madonnan… Både Gunnel och Harriet hade dessutom varit med i Mais första långfilm, Älskande par, och hur intressant är inte det, som Mariah Larsson påpekar, att av Mais sex egna långfilmer handlar tre om kvinnliga kollektiv.
Det gick en våg av värme genom publiken när vi tillsammans såg Flickorna i salong Sickan och Bibi, Harriet och Gunnel åker på teaterturné med Lysistrate och försöker få igång publiken, hantera scenliv och privatliv, råkar i slagsmål och kastar tomater på världens krigsherrar. Filmen slutar i ett frågetecken – Kan film, kvinnor, vi tillsammans, verkligen förändra något och stoppa krig ? – och så en härligt knäpp dansscen. Efter filmvisningen delade skådespelerskorna Karin Franz Körlöf och Julia Sporre generöst med sig av sina egna tankar kring att visa upp sig själv, och samtidigt vara en annan.
Frågan som avslutar Flickorna får delvis svar i Christina Olofsons vackra dokumentärfilm I rollerna tre, där Gunnel, Bibi och Harriet återförenas i Mais franska hus, under året efter hennes död, för att samtala om livet, konsten och yrket som skådespelerska. Vi såg filmen under festivalens fjärde dag och Christina Olofson berättade hur hon närmast mirakulöst lyckades genomföra denna film. Och därmed lyckades Christina även föra ett av Mais många ofullbordade projekt i hamn: Mai drömde ju om att förvandla sitt hem i Frankrike till en kreativ oas för andra filmskapare och kreativa människor. Filmen är både ett kärleksfullt vänskapsporträtt och en reflektion över filmiskt skapande, med Gunnel, lyssnande, Harriet charmig och rakt på sak och Bibi, den mest tydligt sökande. Fotot av Lisa Hagstrand är också lysande och mångbottnat, som när Bibi går genom Mais trädgård ner till ett stort träd och Lisas kamera håller sig på respektfullt avstånd i en helbild. För Mais aska ligger där, berättar Christina.
Jag har kallat henne för en ljusbärerska, och menat att Mai bar på ett inre ljus som både ville och kanske kunde förändra världen. Såg jag i syne? Var det en överdrift från min sida? När jag tittar igenom filmerna i den röda Mai Zetterling-boxen, utgiven av Studio S, ser jag henne plötsligt, för ett ögonblick i tv-filmen Vi har många namn, som Mai gjorde 1975, vandra fram i mörkret, bärande på en stor lykta.
Mai hävdade alltid själv att hon tog filmrollerna för pengarnas skull. Ändå fortsatte hon, in i det sista, att gestalta den stridbara och excentriska kvinna som hon själv var. Jag hade glömt hur stor hennes roll var i Häxor, en av hennes sista filmer, som vi avslutade vår lilla festival med. Mai överträffar faktiskt sina kollegor – både Brenda Blethyn och Anjelica Huston som spelar överhäxan – i Nicolas Roegs otäckt kitschiga Roald Dahl-filmatisering. Mai framstår som filmens enda riktiga människa – eller häxa – iklädd vackra kläder, vitt hår och en förtrollande röst.
Mikaela Kindblom, 2 juni 2025
Tillbaka till Filmstaden berättar.