När Hasse Ekman fick ett eget rum i Filmstaden

Mikaela Kindbloms nya bok handlar om en av drömfabrikens eleganter – här berättar hon om när den vackra ankungen kom till Råsunda.

I sin andra självbiografi, Den vackra ankungen, som kom ut 1956, berättar Hasse Ekman om hur han våren 1953 återvände till Råsunda, för att åter igen prova sin lycka som filmregissör i Sveriges största och vackraste Filmstad. Han hade varit här förr: Som barn hade Hasse gästat pappa Gösta Ekmans filminspelningar många gånger på 1920-talet och han syns för första gången själv framför kameran i den fartfyllda ”bilfilmen” Unga greven tar flickan och priset (1924). Som ung vuxen, på 1930-talet, försökte Hasse sig på både manus och skådespeleri och var till och med regiassistent till Gustaf Molander på Filmen om Emelie Högqvist (1939, med Signe Hasso i huvudrollen).

Han fick några fina småroller, främst i Intermezzo (Gustaf Molander, 1936), där han spelade mot sin far, men också i Juninatten (1940), där han spelade sliskig reporter i regi av pappas kompis Per Lindberg. Men under 1930-talet vantrivdes Hasse Ekman i Filmstaden. Det verkar som om Filmstadens ”kung och drottning”, konstnärliga ledaren Karin Swanström och hennes man Stellan Claësson, som var ateljéchef, inte riktigt gillade Gösta Ekmans son.

Hasse Ekman drog till det lilla nystartade filmbolaget Terrafilm och lärde sig att göra film hos Lorens Marmstedt istället. Men det är en helt annan historia. Två gånger gästspelade Hasse som filmregissör i Filmstaden under 1940-talet: med Excellensen (1944) och Vandring med månen (1945) – men det dröjde alltså till 1953 innan han på allvar var tillbaka i Filmstaden.

I memoarboken, som i själva verket var Hasses tredje, efter en brådmogen självbiografi skriven i 17-årsåldern och en bok om sin far Gösta Ekman, lyser en lycklig och harmonisk filmregissör genom sidorna eftersom han uppfattade det som han hade hittat hem. Hemma var Filmstaden, men hemma var också tillsammans med Tutta Rolf, filmstjärnan som han hade älskat alldeles förfärligt som ung man. Men då hade hon, som var en av 1930-talets största stjärnor i Filmstaden, gett honom på båten och stuckit till Hollywood där hon gifte sig med en annan. 1953 hittade Hasse och Tutta tillbaka till varandra och gifte sig.

Så här berättar Hasse i Den vackra ankungen – och om sig själv i tredje person:

”Han hade just fått rummet inrett och det luktade ännu av målarfärg. Det var ett ovanligt trevligt rum, det tyckte han åtminstone själv. Väggarna var solgula, en rödlackerad lampskärm hängde över det mörka mahognyskrivbordet. Den lilla soffan och stolarna var klädda med en blommig engelsk kretong och tavlorna på väggarna – reproduktioner av färgstarka Picasso, Chagall och Matisse – underströk det glada intrycket. Ett par grönmålade allmogeskåp i hörnorna gav ytterligare hemtrevnad åt rummet och diverse prydnadsföremål – portugisiska tuppar, italienska askfat, Bror Hjorth-statyetterna, några fotografier och karikatyrer från ungdomsåren – var de små prickarna över i-et.

Hasse Ekman såg sig omkring i sitt rum; och kände sig mycket nöjd. Han hade längtat efter ett eget arbetsrum i så många år att han för länge sedan hade gett upp hoppet. Men här stod han nu till slut. Konstigt. Med Filmstaden utanför fönstret. Ännu konstigare. Där nere på gårdsplanen hade han stått första gången för trettiotvå år sedan och sett Jenny Hasselquist skrida genom det brinnande bålet i Vem dömer? För trettiotvå år sedan! Kom han ihåg det? Knappast. Men han visste att han hade gjort det. Du store tid vad åren hade rasat iväg; så mycket som hade hänt, så mycket han hade upplevt.”

Hasse hade alltså sitt arbetsrum i Portvaktsstugan, på övre våningen. Det var där han skrev och planerade alla de filmer som han regisserade i Filmstaden mellan 1953 och 1964. Det blev ganska många: 16 långfilmer och en tv-serie, Niklasons, som var det sista han gjorde innan han beslöt sig för att sluta med film. Året var då 1965 och Hasse Ekman var 50 år gammal.

1950-talet var det decennium då Ingmar Bergman blommade ut och uppmärksammades internationellt. Men det var också det decennium då Hasse Ekman gjorde underbara filmer både i svart-vitt och färg, nonsenskomedi, musikal, screwballkomedi, relationsdrama och thriller – bara för att nämna några av alla de filmklassiker i Filmstaden som signerades av Hasse Ekman.

Hasse Ekmans filmer hade poesi, humor och allvar, med lika stor passion för filmkonsten som för människan i alla sina storslagna och sköra skepnader. Många av de filmer som han gjorde här i Filmstaden hör till svensk filmhistorias absoluta klassiker.

Här kommer några filmtips i olika genrer, som just visar på hans mångsidighet som filmskapare. Se dem på SF Anytime – eller ännu hellre: samla de vackra Hasse Ekman-boxarna 1-4, med massor av extramaterial, som gavs ut av Studio S Entertainment 2015-2020.

Nonsenskomedi: Ratataa eller The Staffan Stolle Story (1956)
Musikal: Jazzgossen (1958)
Screwballkomedi: fyra filmer med Sickan Carlsson, främst Sjunde himlen (1956) och Fröken Chic (1959)
Relationsdrama: Gabrielle (1954) och Egen ingång (1956)
Thriller: På en bänk i en park (1960)

Mikaela Kindblom

Boken Hasse Ekman – dandyn i drömfabriken är utgiven på Modernista förlag (2021).

Tillbaka till Filmstaden berättar.