Filmstjärnan Sickan Carlsson (1915-2011) var verksam i sju decennier och gjorde ett sextiotal filmer, de flesta i Filmstaden. Hit kom hon redan som 18-åring. Läs hennes egen berättelse om det första filmåret i Råsunda. Texten är saxad ur tidningen Filmnyheter nr. 18-20 från 1957.
Jag var 18 år och hade debuterat på Södran i nyårsrevyn ”Ett leende år” och en kväll när jag kom till teatern låg där ett brev i postlådan. Om jag möjligen ville vara vänlig att ringa upp chefen för Filmstaden i Råsunda? Undertecknat Vilhelm Bryde. Det ville jag förstås hur gärna som helst. Beställde alltså tid hos den mäktige mannens sekreterare och iklädde mig en alldeles nyinköpt grön dräkt med svart persiankrage, likadan mössa och svarta tygstövlar med gummiklack. Nu ser jag nästan ut som en liten dam, tänkte jag. Strikt och värdig men ändå med en flickaktig anstrykning som möjligen kunde passa i någon vänlig liten film. I mesta möjliga mån hade jag dock sökt dämpa ner mina unga år, om det nu var en mogen kvinna man letade efter. Jag såg mycket allvarlig och bestämd ut. Det var för övrigt inte så svårt att hålla sig för skratt, för det var en svinkall februari det året.
Utanför direktör Brydes dörr andades jag in ordentligt. Jag hade nämligen läst någonstans att man gör ett betydligt säkrare intryck om man har ordentligt med luft i lungorna. Och så knackade jag på. Det blev nästan en militär trumvirvel. ”Kom in!”
Jag öppnade till det allra heligaste i Filmstaden. Direktör Bryde reste sig. Log med hela ansiktet. Det flimrade för mina ögon och jag tog ett par raska kliv mot skrivbordet. Sträckte fram handen. Och föll pladask på stjärten. ”Det var en snygg entré ni gör”, sa chefen för Filmstaden, men tydligen motsvarade jag vad han tänkt sig. Jag kontrakterades nämligen på tre år. Men jag fick en känsla av att man inte tänkte låta mig framträda som dam av värld.
”Kära släkten” och ”Simon i Backabo” var mina första filmer. Simon, det var Fridolf Rhudin. Jag minns att jag var mycket varm i kinderna när jag gick till vårt första möte ute i Råsunda, dels var det nämligen en het augustikväll och dels skulle jag repetera mitt livs första kärleksscen. I Filmstadens artistfoyer träffade jag filmens regissör Gustaf Edgren och han tryckte ner mig i en svällande fåtölj, där jag hade den förträffligaste utsikt över väggarnas porträttgalleri av den svenska filmens stora gestalter genom tiderna. Framför allt Stiller betraktade mig med elak förväntan. Greta Garbo såg bara förvånad ut. ”Er första replik, fröken Carlsson”, undrade regissör Edgren och satte en tumme i manuskriptet. ”Åh, du stora, dumma pojke, vet du då ingenting om kärlekens vägar”, stammade jag lätt rörd. Samtidigt råkade jag titta på Garbos bild och jag tyckte att hon vände sig bort. Herregud, det här går aldrig väl! Och nu kommer väl Fridolf Rhudin in när som helst också.
Det var då regissör Edgren pekade på en stol framför mig och sa: ”Den där stolen är Fridolf. Han kommer inte i kväll för han äter kräftor!”
Ett helt stenbrott föll från mitt hjärta. Jag var räddad. Jag skulle i lugn och ro få repetera med en stol! Pass på Garbo, tänkte jag och tog om det där med den stora dumma pojken.
När jag så mötte Fridolf Rhudin var jag inte nervös ett dugg och det hade också varit onödigt. Han var den snällaste och sötaste människa som fanns. Och han var stört omöjlig på att äta kräftor: han började vid frukosten och höll på till sena kvällen.
Men den största stjärnan av stjärnorna i Filmstaden var Gösta Ekman. Honom träffade jag under inspelningen av ”Kära släkten”.
Det var så underligt att se hur alla i filmateljén stod liksom på tå när han gjorde entré och med en enda svepande gest sopade bort allt missnöje och sura miner. För Gösta Ekman var den stora divan (inte i dålig bemärkelse) och honom fick man vackert finna sig i att vänta på. Det blev ofta dryga uppehåll i inspelningen och alla scheman rubbades. Det är klart att många blev topp tunnor rasande över att han inte passade tiderna och många var nervösa inför den hårda arbetskoncentrationen som blev följden av ett forcerat tempo. Men samtidigt visste ju alla vad Gösta Ekman hade att göra: kvällsföreställningar på teatern, repetitioner på flera pjäser samtidigt, och så var han sin egen direktör och ibland också regissör.
Men hur dov stämningen än kunde vara i ateljén, så slog den om som ett trollslag när Gösta Ekman kom. Atmosfären laddades av gott och vänligt humör, han hade ett ord till övers för alla. Ingen lämnades heller oberörd av hans säregna utstrålning. Gösta Ekman måtte ha varit en människa från en helt annan värld än vår. Han var som en saga och en dröm.
Jag är glad för att mitt första år i Filmstaden gav mig dessa möten.
(Ur Filmnyheter nr 18-20 1957)
Tillbaka till Filmstaden berättar.