I den här intervjun med Mai Zetterling från 1947 möter vi en ung skådespelare på uppåtgående som precis har gjort sina första filmroller på engelska. Curt Berggren från Filmnyheter träffade henne i Filmstadens ateljéer för en pratstund. Filmen Frieda, som nämns i texten, var Mais första film i England, där hon spelar en ung tyska som gifter sig med en engelsk soldat. Filmen som kallas för Syndafall bytte senare namn till Nu börjar livet och fick premiär 1948.
På världens filmhimmel lyser ett flertal svenska stjärnor, varav de flesta är att finna i den myllrande hollywoodska vintergatan.
Mai Zetterling har föredragit den engelska karlavagnen, under vilken hon ingalunda är femte hjulet. Vagnens förare, en maktlysande, mjöldammig stjärna med örnnäsa, Mr. Rank, plockade upp vår blåögda i sitt sällskap, och placerade henne tills vidare bredvid David Farrar.
När vi skiftade år bytte Mai Zetterling både år, land och filmroll. Från Vera Ullman i SF:s “Syndafall” till Teresa Guiccioli i Eagle-Lions “The Bad Lord Byron”.
Det är i Filmstaden dagen före hennes avresa, och paus i inspelningen av Gustaf Molanders “Syndafall”, en liten pratstund med Mai. Vänlig, glad och pratsam svarar hon på dumma frågor:
– Jag tycker så bra om min roll i “Syndafall”, men nog skall det bli skojigt att resa tillbaka till England.
– Skulle Ni inte vilja till Holl…
– Nej tack, inget Amerika för mig. Inte som det är där nu.
Rank slår Hollywood, tänker man, och frågar: Träffat Rank?
– Nej, han är den som man bara hör talas om. En myt som håller i ändarna på produktionsbolagens nystan. Ett år skall jag stanna i England, och sedan kommer jag tillbaka till Sverige för ett tag och spelar teater och filmar. Nej, i England blir det ingen teater än så länge. Språket lägger ju hinder i vägen. Men snart nog skall jag väl behärska engelskan, så att jag kan ta någon scenroll.
– Några favoritskådespelare?
– I Sverige Lars Hansson och Märtha Ekström. Ralph Richardson och Vivien Leigh i England. James Mason tycker jag också bra om. Har sett honom på scenen, där han är bättre än på film. I fråga om film är allt större i England. Och mera resurser har man där. Nej, jag skulle nog inte vilja stanna i Sverige. I England får jag roller, som är annorlunda än de jag får här hemma: alltid den lilla snälla flickan. I “Lord Byron” till exempel skall jag spela den demoniske diktarens italienska älskarinna. Och tala bruten engelska som i “Frieda”, där jag också hade en roll, som bröt från det vanliga.
– David Farrar i “Frieda” bra som motspelare?
Mai skrattar och är uppriktig: Nej, inte särskilt. Bättre finns det.
Bengt Eklund och Georg Rydeberg i “Syndafall” kan väl ta åt sig.
– Genombrott?
På teater “Det gäller vår frihet” på Dramaten. På film den tvivelaktiga flickan i “Hets”.
En tordönsstämma, Gustaf Molanders, avbryter det angenäma pratandet: “Ja, då sätter vi igång”.
– Då måste jag sticka, säger Mai, och springer till filmkameran.
Vår unga skådespelerska från Dramaten, “Hets” och “Driver dagg…” ger inte intryck av att vara världsstjärna. Nej, hon är den äktsvenskt enkla flickan, till utseende och sätt.
Damerna Filmia och Thalia har sin dragkamp om henne. Just nu har Filmia ett ordentligt övertag.
Curt Berggren (ur Filmnyheter 1947)
————