Huset på höjden, i Filmstaden, som försvinner ibland bakom den somriga grönskan i det filmhistoriska kvarteret i Solna, heter Backstugan.
Backstugan sticker ut av flera skäl: Det ser annorlunda ut än de andra filmhusen i Filmstaden, stilen är mer nationalromantisk och påminner både om en gammal svensk mangårdsbyggnad eller en alpvilla. Det var helt enligt planerna!
På en arkitektritning av byggnaden från 1919 framgår det att förutom två ingångar, fanns ett kök, en matsal för tjänstemän till vänster och en matsal för statister och ett “läsrum” till höger. Vad detta läsrum var för någonting vet vi inte idag, men av fotografier från Backstugans interiör kan man dra slutsatsen att matsalen snabbt kom att uppta även läsrummet.
Bildbevis finns även på att innan man började bygga Backstugan fick man spränga bort en del av berget som fanns på tomten. Filmstaden byggdes ju på en stor yta, närmare 58 000 kvm, som bestod av en hel del kuperad skogsmark.
Backstugan byggdes alltså som filmfolkets personalrestaurang. Men många berömdheter har också besökt Backstugan: I en journalfilm syns Selma Lagerlöf som gör sig redo att stiga in i Backstugan genom dess karakteristiska dörr i allmogestil. I en annan journalfilm är Ingrid Bergman på besök från Hollywood och får en kattunge i present under en lunch i Backstugan där även Victor Sjöström och Gunnar Molander skymtar.
På andra bilder kan man se till exempel Sickan Carlsson lussa för Hollywood-stjärnan Robert Taylor, och en uppsluppen Greta Garbo poserar i en snödriva framför Backstugan under ett av hennes besök i Filmstaden på 1930-talet.
Backstugan användes också som bakgrund och kuliss i många filmer – så var det ju med alla husen i Filmstaden. De kunde ofta “kläs om” för att tillfälligt likna ett hotell, en garnison eller ett lasarett, eller vad det nu var som man behövde.
Se till exempel Gustaf Molanders film Intermezzo från 1936, som blev Ingrid Bergmans stora genombrott. Ingrid spelar en ung och lovande pianist och hennes pianolärare, som spelas av Hugo Björne, bor i Backstugan. I början av filmen syns Ingrid kika ut genom ett av Backstugans fönster och i en annan scen står hon och Björne och ler mot varandra i Backstugans entré. Vi får även se Hugo Björne ligga och påta i jorden framför Backstugan, hans hus och trädgård i filmen, alltså.
Samma år som Intermezzo spelades in, 1936, genomgick Backstugan en omfattande renovering och tillbyggnad. Arkitekten den gången hette Sven Ivar Lind och han kom med tiden att bli mycket mer berömd än Ebbe Crone, inte minst för att Lind var en av arkitekterna bakom Råsundas fotbollsstadion som invigdes 1937.
I Backstugan arbetade naturligtvis många olika människor under årens lopp: kockar, köksor, kallskänkor och servitriser. Det sägs att Ingmar Bergman hade en egen servitris och ville äta ostörd, bakom en skärm. Men det finns också bilder som visar på det motsatta: Från inspelningen av Djävulens öga från 1960 ser man en glad Ingmar Bergman som skrattar åt något som Jarl Kulle tycks säga, sittande vid ett fönsterbord i Backstugan i sällskap med Bibi Andersson och fotografen Gunnar Fischer.
Tyvärr vet vi inte så mycket om restaurangens husmor Signe Hedlund, men hon tycks ha varit väldigt omtyckt. På senare år satt i Backstugans foajé, numera även i Portvaktsstugans kafé, en lång rad signerade filmstjärneporträtt tillägnade “kära Signe Hedlund”.
Vad vi vet är att när SF flyttade från Filmstaden, flyttade många andra verksamheter in, som till exempel Riksteatern och Dramatens elevskola och så en lång rad musiker och konstnärer. Under ett antal gyllene år kring millennieskiftet drev den berömde krögaren Rune Kalf-Hansen Backstugan. Då blomstrade trädgården och grönsaker som serverades i Backstugan kom direkt ifrån grönsaksodlingarna i backen. Efter Kalf-Hansen tog Lennart Johansson över. I närmare 20 år drevs då Backstugan som en mycket omtyckt kvarterskrog med husmanskost på menyn. Under varma sommarkvällar kunde man njuta av utomhusserveringen och när det blev mörkt och kallt kunde man äta till exempel en risotto och dricka ett glas vin, efter att ha varit på bio i Filmstaden Råsunda. Och i juletider blev Backstugans julbord en populär tradition.
Under denna tid blev Backstugan också en plats för konserter och föredrag. Hit kom många av Filmstadens gamla berömdheter, för att berätta och minnas. En av dem var Sickan Carlsson, som bjudits in av Föreningen Rädda Gamla Filmstaden, den förening som idag är Stiftelsen Filmstadens Kultur. När våra guidningar här i Filmstaden tog fart, hände det ofta att gruppen som varit på en guidad tur avslutade med en lunch eller middag på Backstugan.
Sedan hände följande: Backstugans sista krögare sålde till en skola. Den nya ägaren – Europaskolan – hade tänkt sig att använda lokalerna som klassrum. Man fick hastigt upphöra med skolverksamheten när det uppdagades att man både saknade tillstånd från Skolinspektionen och hade byggt om utan bygglov. Det var för över två år sedan. Sedan dess har Backstugan stått på sin kulle, ensam och övergiven.
I nästan 100 år var alltså Backstugan restaurangen uppe på kullen, först i Svensk Filmindustris regi, senare i tre olika krögares regi. Många saknar restaurangen idag. Från Stiftelsen Filmstadens Kulturs sida har vi beslutat att göra en anmälan till Solna stads miljö- och byggförvaltning angående vanskötseln av detta kulturarv.
Alla husen i Filmstaden har privata ägare. Stiftelsen Filmstadens Kultur äger bara Portvaktsstugan, men vi kan ändå berätta historien om Backstugan och föra budkavlen vidare:
Rädda Backstugan!
Bildresearch: Sven Åke Peterson. Text: Mikaela Kindblom.
Ett särskilt tack till Filmsound Sweden/Backspegeln och Peter Olofsson.