Så här såg det ut i Filmstaden våren 1921

Vad försiggick egentligen i Filmstaden för hundra år sedan? Mikaela Kindblom skriver om slit, stjärnor och bålverk.

I en journalfilm från april 1921 ser man att Filmstaden inte är riktigt färdigbyggd. Vid portalen, alltså Filmstadens entré, är vägen knappt framkomlig och det ligger gammalt skräp uppe vid muren. Ännu syns inget av de asfalterade vägarna och prydliga gräsmattorna i Filmstaden. En grupp människor samlas och hälsar på varandra. De är journalister på besök och de guidas runt av en man som troligtvis är filmens fotograf Julius Jaenzon. Sällskapet vandrar runt i kulissbygget till Victor Sjöströms kommande storfilm: Vem dömer.

Bild från Veckorevy 1921-04-09.
Bild från Veckorevy 1921-04-09.
Bild från Veckorevy 1921-04-09.
Bild från Veckorevy 1921-04-09.

Den 2 maj 1921 kan man läsa följande i Filmnyheter, Svensk Filmindustris egen ambitiösa veckotidning som gavs ut mellan 1920-1929 och med egna ord ville ”vara alla filmintresserades tidning”:

I dagarna taga åter en rad svenska inspelningar sin början – helt säkert utan att endast ett fåtal, de invigda, verkligen veta, vilken väldig apparat, som därvid sättes i gång. Eller rättare, redan har satts i gång. Ty hela vintern ha viktiga förarbeten till inspelningarna försiggått: filmmanuskripten har kommit till efter ideliga bearbetningar och förbättringar, granskats och eventuellt antagits kanske också efter mycket arbete – förkastats. Sedan gäller det att besätta rollerna, utvälja miljö och anpassa efter filmens tidsform. Det får inte förekomma anakronismer eller missförstånd, interiörerna, personernas uppträdande och klädsel, allt måste vara enhetligt för att ge den rätta tidskoloriten eller lokala färgen. En poliskonstapel i Venedig är annorlunda klädd än en av Stockholms poliser o.s.v. För att nu inte tala om interiörerna! Varje land möblerar sina hem på sitt särskilda sätt, och möblerna äro annorlunda nu än på våra fäders tid.

Texten är sannolikt skriven av Vera von Kraemer som var en av Sveriges första filmskribenter. Hon skrev filmrecensioner i Social-Demokraten redan 1909 och 1919 anställdes hon som redaktör på SF:s nystartade tidning Filmnyheter. Ibland signerade hon sina texter med VvK eller med en av sina pseudonymer – Maudlin, Jane Eyre – oftast var texterna osignerade. Jag, som länge intresserat mig för pennskaftet Vera von Kraemer, vågar påstå att det ovanstående är skrivet av henne, för jag känner igen hennes stil.

Filmnyheter var som sagt en ambitiös filmtidning. Där stod inte bara om de filmer som producerades av Svensk Filmindustri eller visades på bolagets biografer. Det skrevs kontinuerligt om film och filmstjärnor från Hollywood, men även om grannländernas filmproduktion, om tysk film som ju var stor på den här tiden, samt rysk film och även japansk och kinesisk film. (Vera von Kraemer hade strax före första världskriget rest till Japan, så där fanns en nyfiken blick.)

I Filmnyheter anno 1921 förekommer rykten om att Charlie Chaplin skulle besöka Filmstaden. Det gjorde han aldrig men sommaren 1924 kom hans kollegor Douglas Fairbanks och Mary Pickford och kastade slängkyssar till fansen som klängde i Filmstadens ordentligt stängda grindar. Jag läser också med stor förtjusning om en ny tysk uppfinning där den brandfarliga filmremsan av nitrat föreslogs bytas ut mot en filmremsa av papper. Det hände inte heller.

Ryktet om ett mästerverk började spridas bland branschfolk, filmkritiker och biopublik. En av dem som älskade Körkarlen var förresten Charlie Chaplin!

Och så läser jag något överraskande: Under 1921 startade Svensk Filmindustri en ny avdelning för skolfilm med särskilt utvalda kortfilmer som visades för skolklasser på olika Stockholmsbiografer från och med hösten 1921. Svensk Filmindustri startade med andra ord det som vi idag kallar för skolbio.

Men kanske allra mest var 1921 det år då Victor Sjöströms mästerverk Körkarlen började sitt segertåg över världens filmdukar. Efter den svenska filmpremiären på Röda Kvarn den 1 januari hade den visats i London i mars och ryktet om ett mästerverk började spridas bland branschfolk, filmkritiker och biopublik. En av dem som älskade Körkarlen var förresten Charlie Chaplin!

Två, tre saker kan jag konstatera efter att bläddrat igenom årgång 1921 av Filmnyheter: Filmregissören ansågs redan då vara filmens ”upphovsman” och eventuelle konstnär. Men Filmnyheter – det vill säga Vera – lyfte också gärna fram de kvinnliga filmskaparna, de som skrev manus i Hollywood, till exempel. Hur det går för svenska filmer, särskilt SF:s, skrivs det också om i varje nummer. Samt om de svenskar som lyckas i Hollywood, såsom till exempel Sigrid Holmquist: Hennes första Hollywoodfilm hette Nödlögnen med premiär 1921. (Hon gjorde 12 filmer fram till 1925.) En annan svensk i Hollywood som Filmnyheter skriver om är Warner Oland (eg. Verner Öhlund) som bisarrt nog blev känd som ”kines”: Han spelade i många år huvudrollen i en serie med filmer om den kinesiske detektiven Charlie Chan.

Sist men inte minst erbjöd Filmyheter inblickar från själva skapelseprocessen, alltså inspelningsreportage. Det blev många sådana under sommaren 1921 när tre storfilmer spelades in i Filmstadens splitternya ateljéer. Dessa filmer var:

En vildfågel, i regi av John W. Brunius.
De landsflyktige, i regi av Mauritz Stiller.
Vem dömer, i regi av Victor Sjöström.

De landsflyktige (1921)
De landsflyktige (1921)

Ingen av dessa tre filmer är särskilt kända idag, och själv får jag läsa på lite i Svensk Filmdatabas. Det är märkligt, för den svenska filmens guldålder pågick ju ända till 1924, med Mauritz Stillers storfilm Gösta Berlings saga som stolt avslutning på en grandios epok. Men det är bara en handfull av de filmer som gjordes under denna guldålder som vi talar om idag – och som går att se.

Vem dömer var en påkostad storfilm med Jenny Hasselquist och Gösta Ekman i huvudrollerna som i filmens spektakulära slutscen tvingas till botgöring via ett eldbad. Gösta Ekmans son Hasse, som var knappt sex år sommaren 1921, minns mycket tydligt, och beskriver det i sina memoarer, hur han stod, troligtvis på övervåningen i Portvaktsstugan, och tittade ner på det enorma bålet som hade byggts upp på innergården mellan Portvaktsstugan och Laboratoriet.

Den kallades för ”renässansfilmen” eftersom det tog en hel sommar innan filmen fick sin slutgiltiga titel. Vem dömer fick ett ganska måttligt mottagande i Sverige, men den blev en enorm succé i USA, och bidrog till att Victor Sjöström något år senare fick en inbjudan från Hollywood. Men det är en ganska märklig historia, ett originalmanus av Hjalmar Bergman, som kom på idén när han själv var i Florens och krävde att hans kompis Victor skulle komma dit ner och skriva klart manuset med honom. Victor åkte, manuset blev klart och filmen blev gjord, kanske inte med Victors allra mest bultande hjärta. Men oavsett alla dessa filmhistoriska betänkligheter måste det ha varit en makalös upplevelse, att se Vem dömer på bio i all sin filmiska prakt: fotot, scenografin, filmstjärnorna, kläderna och specialeffekterna.

En vildfågel (1921)
En vildfågel (1921)

Den minst kände av de tre filmregissörerna som var verksam i Filmstaden sommaren 1921 hette John W. Brunius. Han, och skådespelaren och filmregissören Ivan Hedquist, som förresten spelade skurk i Stillers film De landsflyktige, var också delaktiga i den svenska stumfilmens guldålder. Men vi glömmer dem så lätt, särskilt som deras filmer inte går att se på dvd eller någon strömningstjänst. Men en liten bit ur En vildfågel skymtar förbi i Anders Wahlgrens Filmen om Filmstaden: Man ser skådespelarna Pauline Brunius (Johns fru, filmregissör av egen kraft och senare Dramaten-chef) och debuterande filmcharmören Paul Seelig i ett kulissbygge i Stora ateljén. Runt omkring står filmteamet med stora svarta glasögon som skydd från de starka båglamporna.

Mauritz Stillers film De landsflyktige hör däremot till filmhistoriens förlorade filmer. Denna storfilm om en rysk familj på flykt undan revolutionen, med bland annat en snöstorm inspelad i Studio 1, finns alltså inte bevarad och nedfryst tillsammans med andra filmklassiker i Svenska Filminstitutets arkiv. Mycket talar dock för att det var en film som kan ha betytt mycket för Stiller. Stiller själv var rysk jude, uppvuxen i Helsingfors, bosatt i Sverige sedan ett decennium och två av hans bröder hade emigrerat till USA. Den 15 juli 1921, alltså mitt under filminspelningen, fick Stiller svenskt medborgarskap. Men allt som finns kvar av hans film, De landsflyktige, är en samling fascinerande stillbilder.

Mikaela Kindblom

Filmtips på Filmarkivet.se:
Veckorevy 1921-04-09
Från Köln till Kevlaar
Mary och Doug besöker Stockholm
Victor Sjöström – ett porträtt av Gösta Werner

Tillbaka till Filmstaden berättar.