Med anledning av hundraårsjubileet av Mauritz Stillers filmatisering av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, som hade premiär den 10 mars 1924, berättar filmkritikern Rebecka Bülow om historien bakom det som ibland betraktas som den svenska filmens guldålderns sista stora verk.
Under andra hälften av 1910-talet kom svensk filmkultur att blomstra. En nyckelperson i historien är Selma Lagerlöf, vars romaner låg till grund för flera av filmerna. Men författaren var inte alltid nöjd med verken och särskilt missnöjd var hon med Mauritz Stillers filmatisering av Gösta Berlings saga. Filmen gick dock hem hos publiken och nu, när filmen firar hundraårsjubileum, räknas den som en klassiker.
Startskottet för epoken som kallas den svenska filmens guldålder var när Victor Sjöströms Terje Vigen hade premiär år 1917. Selma Lagerlöf fattade tycke för Ibsen-filmatiseringen och när Sjöström strax därpå bad om att få göra film av hennes kortroman Tösen från Stormyrtorpet, så sa hon ja. Samarbetet blev lyckat och fortsatte med flera filmer, där Körkarlen (1921) har lämnat störst avtryck i filmhistorien.
När Svensk Filmindustri bildades 1920 och byggde Filmstaden i Råsunda så blev Sjöström knuten dit, liksom en annan stjärnregissör: Mauritz Stiller. Han föddes i Helsingfors 1883 och bodde i Sverige sedan 1904. Till en början var han verksam inom teatern men övergick så småningom till film. Bland hans verk finns Vingarne (1916), idag ofta omtalad som världens första queerfilm. Liksom Sjöström så fick Stiller regissera Lagerlöf, till en början Herr Arnes pengar (1919) som författaren och publiken uppskattade.
Det var Gunnar Hedes saga (1923) som fick det att börja skära sig mellan Stiller och Lagerlöf. Filmen skiljer sig avsevärt från romanförlagan En herrgårdssägen och detta tyckte Lagerlöf mycket illa om. Idag är vi vana vid att filmer är fria tolkningar och bearbetningar av andra berättelser. Men under stumfilmsepoken fann ingen sådan standard. En film skulle vara trogen boken, något som recensenterna också var tydliga med genom att grunda den negativa kritiken mot Gunnar Hedes saga i jämförelser med romanen.
Lagerlöf föredrog Sjöströms filmer, de avvek inte från berättelsen på samma frimodiga sätt. Men Sjöström hade redan åkt till Hollywood, rekryterad av MGM, när Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga (1891) skulle bli film. Och det var Stiller som skulle regissera.
Lagerlöf försökte förgäves att köpa tillbaka filmrättigheterna. I stället fick hon löfte om att filmen skulle behöva auktoriseras av henne innan premiären och planerna för produktionen fortskred. Stiller hade blivit rekommenderad att arbeta med en viss ung, etablerad skådespelerska från Södermalm: Greta Garbo. Hon fick rollen som Elisabeth Dohna med villkoret att hon skulle banta 10 kilo, vilket hon gjorde.
Sommaren innan Garbos 18-årsdag, alltså 1923, påbörjades inspelningen. Lars Hanson hade rollen som Gösta Berling, prästen som har avsatts på grund av sitt supande, och lever som en av de många ”kavaljerer” till majorskan på Ekeby gård. Berättelsen utspelar sig i Värmland men inspelningen ägde rum på Vira Bruk i Österåker, norr om Stockholm, samt i Filmstaden. Julius Jaenzon var filmfotograf, liksom vid så många andra av den svenska guldålderns produktioner.
Filmen blev kostsam och mycket lång, hela tre timmar. Den delades därför upp i två delar, som hade premiär strax efter varandra. För den internationella lanseringen klipptes dock en enda, kortare version. Men innan visningarna skulle alltså Selma Lagerlöf godkänna bearbetningarna. Hon hade vid tidpunkten inte möjlighet att resa till Stockholm och litade istället på filmbolagets försäkran att manuset noga följts.
Men filmatiseringen avviker på flera punkter från romanen och Lagerlöf skulle komma att ångra sig. Även kritikerna uppehöll sig vid skillnaderna från förlagan. Visst kunde man förstå att alla vändningar i en lång bok inte kunde tas med i ett spelfilmsmanus. Signaturen Robin Hood var diplomatisk och skrev ”Den del av filmen, som nu visas, är en film på godt och ondt.” Men den mest negativa recensenten (signaturen ”-ck” i SocD) skrev att ”(…) vad som fattas i filmen, det är Gösta Berlings saga.” Oavsett så strömmade publiken till biograferna.
Samma år så lämnade flera nyckelfigurer Filmstaden för internationella karriärer. Efter en tur till Tyskland och Turkiet så tog sig både Greta Garbo och Mauritz Stiller till Hollywood. Hur det gick för Garbo, känner de flesta till, och den här texten kommer inte beskriva hennes succé. Hon gjorde i alla fall ingen mer svensk spelfilm och Elisabeth Dohna i Gösta Berlings saga förblev därför hennes stora roll på svensk mark.
Mauritz Stiller gick det sämre för. Han blev utbytt som regissör till den amerikanska Garbo-filmen Fresterskan (1926) och bröt därefter med MGM. Han regisserade några produktioner för Paramount, men hans hälsa försämrades och Stiller återvände till Sverige där den nationella filmindustrins kulmen var förbi. Han gjorde en hyllad uppsättning på Oscarsteatern av pjäsen Broadway, med bland andra Gösta Ekman och Inga Tidblad, och avsåg att återvända till Hollywood. Men till hösten blev han allt sjukare. Mauritz Stiller dog i november 1928, endast 45 år gammal.
Gösta Berlings saga finns dock kvar att se. Nya tittare bör inte avskräckas av speltiden på tre timmar – dramat är det fortfarande ett uppslukande verk, mättat av åtrå, arvskonflikter och relationsintriger. Inte minst är musiken av Matti Bye ett skäl att återupptäcka filmen till dess hundraårsjubileum.
Rebecka Bülow