Vad är en klassiker? Den frågan får jag alltid anledning att ta upp när jag guidar i Gamla Filmstaden och vi stannar till vid Peter Lindes skulpturgrupp Teatervagnen. För där, på plats under Lilla Ateljén, hyllas en av de mest berömda filmerna i svensk filmhistoria. Den är rent av fångad i brons, så den kommer att hålla i 500 år, som skulptören själv sa när statyn invigdes 2015: Döden står redo med sin lie, medan riddaren – som i Peter Lindes version är Ingmar Bergman – sträcker ut sin hand, som om han ville beskydda den gycklarfamilj som han tagit under sina vingar. Riddaren har trott sig kunna stoppa Döden genom att spela schack. Men nu är det matt, brädet har vält och pjäserna har rullat iväg…
Det sjunde inseglet av Ingmar Bergman är nog den mest citerade svenska filmen i filmhistorien bredvid Victor Sjöströms yxa genom dörren i Körkarlen som Stanley Kubrick citerar i The Shining. “Jag är Döden” är en replik som får de flesta av oss filmälskare att rysa av välbehag, även den som aldrig sett mer ur filmen än den berömda scenen vid stranden när riddaren och Döden möts och bestämmer sig för att spela schack. Det sjunde inseglet dyker upp i Simpsons och Mupparna, i en reklamfilm med Robert Gustafsson och i scenen i Yrrol där Leif ”Loket” Olsson dyker upp från ingenstans och uppmanar riddaren och Döden att spela Bingolotto i stället. I Gamla Filmstaden finns Peter Lindes staty, men också Annica Johanssons Döden, med plats för ditt huvud så du också kan få vara Döden, om du vill.
Jag namnger, påminner om och jag citerar. Om något, eller någon, ska få en chans att överleva, måste vi komma ihåg dess namn. Så vad heter de, nu igen, riddaren och hans gycklarvänner? Vad heter skådespelarna och vad heter filmen, dess regissör och manusförfattare? Det är så det funkar. Varje gång jag säger Ingmar Bergmans namn och nämner hans film Det sjunde inseglet, bidrar jag alltså till denna märkliga films överlevnad. Jag kan berätta något om hur den blev gjord, om hur den mottogs av kritiker och publik, eller hur den blev berömd och vad den har betytt för mig personligen. Varje berättelse är en byggsten i klassikerbygget.
Det låter enkelt. Men riktigt så enkelt är det inte. Så vad är en klassiker?
En klassiker har en roll att spela i historien, en roll som helst kräver både försvarare och belackare, som till exempel just Det sjunde inseglet. Det är så lätt att tro att en klassiker är en film som får sitt erkännande genast, som är en succé från första stund. Men Det sjunde inseglet var en ganska överraskande film när den nådde sin första publik i februari 1957. Tänk er in i den tiden, när den enda platsen där man kunde se film var på bio, när man förväntade sig att kliva in i en mörk lokal och omsvepas av ett stort äventyr. Men just den här filmen, om Döden som smyger omkring överallt och Gud som inte finns någonstans alls, kanske inte var det mest spännande man kunde tänka sig en fredagskväll på Röda Kvarn. Idag hade man nog känt sig frestad att lägga till en drake. Alla kritiker var heller inte förtjusta. Så här skrev till exempel filmkritikern Nils Beyer: ”Behöver man gå tillbaka till digerdöden för att erinra oss tanklösa nutidsvarelser om att vi skall dö, och att hela livet i grunden är en både makaber och löjeväckande dödsdans?” Och när Det sjunde inseglet visades i USA året därpå skrev en filmkritiker att dialogen var kryptisk, kostymerna och dekoren felaktiga och att Max von Sydow såg ut som en porrfilmsskådis!
En klassiker kan alltså vara en film som haft motgångar och kräver sin tid, rätt publik och tillfälle, för att återupptäckas och få glänsa. Den sortens film tilltalar mig personligen väldigt mycket och jag gillar uttrycket films maudits, filmer som av olika anledningar blivit felaktigt dömda. Fast dit räknas knappast Det sjunde inseglet. Den blev ju trots allt snabbt en stor succé och lade grunden för Bergmans fortsatta utveckling som auteur i Filmstaden. I kategorin films maudits platsar istället filmer som glömts bort av olika skäl: de som aldrig visats i den version som upphovsmannen tänkt sig, som Orson Welles De magnifika Ambersons; de som beskrivits som “mindre viktiga” av sin samtid, som Dreyers Två människor; de som ansågs alltför provocerande eller som samtiden bara struntade i, som Danny Boyles The Beach… Och så har vi så klart de filmer som inte passade i parnassen för att de var gjorda av folk som inte tillhörde klubben, som svarta filmskapare och kvinnor. Det sista har ju som tur var ändrat sig en smula, så idag räknas till exempel stumfilmen Flickan i frack av Karin Swanström till våra svenska filmklassiker.
En annan aspekt av en klassiker är hur den står sig genom tid och rum. En klassiker är väl tidlös, är det inte så? Och så har vi den svåra frågan om kvalitet. Men vad menas egentligen med kvalitet? Finns det en objektiv, allmängiltig beskrivning av vad filmisk kvalitet är? Och kan en klassiker luras, eller avslöjas som fejk? Vad händer till exempel med en film som Borta med vinden, som i många år ansågs vara en av världens bästa filmer, en självklar klassiker – och idag beskrivs som rasistisk?
Frågan kräver sina svar. Och jag hoppas att vi kommer att utforska dem tillsammans, i våra klassikervisningar i Bergmansalongen, och under Filmstadens Dag. Så jag stannar till här, med ett citat från 1993 av den engelske kritikern Melvyn Bragg: ”Ett av filmens särdrag är dess rörlighet, hur snabbt och effektivt Bergman iscensätter varje scen. Filmen rör sig framåt smidigt, det finns ingen tvekan och vi kastas rakt in i varje nytt argument. För filmen är uppbyggd på argument. Det är en historia berättad som en gudstjänst… Kanske är det detta som gör Det sjunde inseglet till en så tillfredsställande film och en film som det är så lätt att återkomma till, och att minnas: för att varje scen är på en gång så enkel och mångfacetterad att den fångar oss, om och om igen.”
Mikaela Kindblom