Greta Garbo – vart tog hon vägen?
Greta Garbo – hur ska vi minnas henne idag? Frågan ställs lite oväntat och kanske något provocerande i en ny dokumentär om vår främsta svenska filmstjärna, Greta Garbo, som får premiär nu i januari. Filmen heter Garbo: Where did you go? och är gjord av den engelska filmregissören Lorna Tucker i samarbete med ett flertal svenska Garbo-experter, bland dem författaren Lena Einhorn och filmkritikern Stig Björkman. När jag träffar Lorna Tucker för ett samtal efter visningen av filmen under Stockholms filmfestival, slås jag av hur relevant den första frågan är. Ja, visst var hon vacker, filmstjärnan Greta Garbo, men hur ska vi minnas henne idag? Hon pryder en hundralapp och hon har ett torg uppkallat efter sig i Stockholm och en gata uppkallad efter sig i Solna. I Sverige gjorde hon ett par kortfilmer, en komedi, Luffar-Petter (1922) och ett storslaget drama: Gösta Berlings saga (1924) i regi av Mauritz Stiller. Sedan for hon till Hollywood där hon som bekant blev en levande legend som efter 25 filmer lämnade allt vid 36 års ålder och envisades med att i resten av sitt liv bara vara en privatperson.
Här i Gamla Filmstaden vårdar vi spåren efter Greta. Hon pryder vår affisch, Stiftelsen Filmstadens kulturs alltså, från vilken hon betraktar alla besökare med gravallvarlig blick, i rollen som Elisabeth Dohna i Gösta Berlings saga. I Näckrosens tunnelbana finns en kopia av det kontrakt som hon skrev under, den 23 juli 1923, då hon fortfarande hette Greta Gustafsson och satte en självsäker punkt efter sitt namn.
Det var förresten under sin tid i Filmstaden som hon bytte efternamn till Garbo. Vem kom på namnet? Var det hennes mentor, Mauritz Stiller? Eller var det hennes bästis från Dramatens elevskola, Mimi Pollak? Eller var det hon själv?
Efter att ha strosat runt i det filmhistoriska kvarteret och roat sig med att tänka på vilken av logerna som kan ha varit Gretas och vad hon kan ha ätit uppe i Backstugans restaurang, kan den som vill slå sig ner en stund i vår Garbohörna i Portvaktsstugan för att bläddra i några av alla de böcker som har skrivits om Den Gudomliga. För många böcker finns det om henne, vår mest gåtfulla stjärna.
“Filmhistorien kan strängt taget bara uppvisa två gestalter som passerat alla nationella gränser och blivit mänsklighetens följeslagare: Charles Chaplin och Greta Garbo.” Så skriver till exempel filmjournalisten Carl-Eric Nordberg i boken Garbo från 1959.
Själv är jag mycket förtjust i den franske författaren Roland Barthes som kallade Garbos ansikte för ett “snöansikte”. Uttrycket påminner både om Garbos härkomst från den kalla och frusna Norden och om det som hennes ansikte tycks utlova: en skönhet som fryser tiden, som får tiden att stanna upp. För när man ser hennes filmer är det ju precis vad som händer. Filmerna som hon gjorde mellan 1926 och 1940 i Hollywood må vara hur omoderna och soppiga som helst, men så dyker Garbo upp i närbild. Tiden står still. Skönheten besegrar både liv och död.
I Lorna Tuckers film får de som intervjuas om Garbo alla frågan om vilken film de tycker bäst om. De flesta svarar Gösta Berlings saga, vilket förvånar mig lite. För riktigt så fantastisk var inte den unga stockholmska som knep en av huvudrollerna i storfilmen Gösta Berlings saga. De som verkligen lyser i filmen var de som också var dåtidens riktiga dragplåster. Jag tänker inte bara på Lars Hanson som spelade titelrollen, utan även på Gerda Lundequist som spelade majorskan på Ekeby, Ellen Hartman-Cederström som spelade Märtha Dohna och så den underbara, idag nästan helt bortglömda Jenny Hasselqvist, i rollen som Marianne Sinclaire. Visst gör unga fröken Gustafsson intryck framför filmfotografen Julius Jaenzons kamera. Men hon är ännu en oslipad diamant.
Garbos skönhet var en Hollywoodprodukt. Hennes drag mejslades fram av Hollywoods sminköser, kostymörer och fotografer, i synnerhet filmfotografen William Daniels som stod bakom kameran till 21 av Gretas 25 Hollywoodfilmer.
Den nya dokumentärfilmen Garbo: Where did you go? tar sig kärleksfullt an vår svenska filmikon och visar oss både hennes största ögonblick på filmduken och tillåter sig att spekulera om vem hon var med hjälp av ett snillrikt urval av Garbo-experter, skådespelare samt en mimartist. Det är till exempel Noomi Rapace som läser ur Garbos brev, som en påminnelse om att det finns något visst i vår svenska mylla som skapar nya egensinniga och underbara filmstjärnor.
Men det visar sig att regissören Lorna Tucker har en helt egen ingång till Garbo i sin dokumentär. I samtalet efter visningen på Bio Capitol avslöjar Lorna Tucker att hon egentligen inte hade sett en enda film med Garbo innan hon påbörjade arbetet med sin egen film. Och att det som fångade henne var hur Garbos bakgrund påminde om hennes egen. Det var den fattiga Stockholmsflickan som Lorna Tucker fastnade för, inte hennes gåtfulla blick eller sömniga röst. Det var arbetarklassflickan som började jobba som 14-åring när hennes pappan dog, och det faktum att Garbo livet igenom månade om och försörjde sin svenska familj: “She came from nothing!”
I breven hem, bland annat till den livslånga vännen Mimi Pollak, skriver Garbo att hon inte tänker stanna länge i Hollywood och att hon vill bli rik kvickt. Hon lyckas med konsten att förhandla sig till fördelaktiga kontrakt med filmbolaget Metro Goldwyn Mayer och när hon sedan lämnar filmfabriken förvaltar hon sin förmögenhet väl. Hon köper till exempel hela det hus i New York som hon kommer att bo i under större delen av sitt liv. Och hon ser till att både hennes mamma och brodern kommer till USA där broderns familj senare blir hennes arvingar.
Bilden av Garbo som den mystiska skönheten, ikonen, den gudomliga, skildras i Lorna Tuckers dokumentär som ett sällsynt lyckat reklamtrick. Det kanske mest uppseendeväckande är hur en svensk veckotidning, Året Runt, tog täten bland alla världens paparazzi för att envist förfölja privatpersonen Greta Garbo. Året Runt bildade till och med en särskild grupp, Gretagruppen, som i över 30 år lurpassade på och trakasserade Garbo, tills hon slutligen gav den intervju som resulterade i boken Greta Garbo berättar för Sven Broman. Den kom ut efter hennes död 1990.
Den delen av Lorna Tuckers film högg tag i mig, som satt klistrad vid mormors veckotidningar som barn och läste just allt jag kom över om den mystiska filmstjärnan Greta Garbo. Vad får oss alla att bli hyenor, att aldrig få nog av kändisen som envist duckar för fotograferna och inte vill svara på journalisternas närgångna frågor?
Det var en gång en teaterbiten flicka som hette Greta Gustafsson. Hon kom till Filmstaden sommaren 1923 som 17-åring för att spela en av de kvinnliga huvudrollerna i Mauritz Stillers storfilm Gösta Berlings saga. Två år senare åkte hon till Hollywood där hon gjorde 25 filmer och blev en av filmhistoriens största ikoner. Sedan lämnade hon ateljéerna och rampljuset och ville bara leva sitt eget liv i fred. Kan vi inte låta henne göra det? Vi har ju hennes filmer, trots allt.
Lorna Tuckers dokumentär Garbo: Where did you go? får svensk premiär den 17 januari 2025.
Under 2025 kommer Stiftelsen Filmstadens kultur att erbjuda både Garbo-guidningar och en klassikervisning av någon av Garbos mest berömda filmer. Håll utkik på vår hemsida och på sociala medier!
—————–
Mikaela Kindblom
2024-12-30
Tillbaka till Filmstaden berättar.