Det var i Filmstaden som Ingmar Bergman gjorde de flesta av sina drygt 40 långfilmer och det var där som han formades till filmregissör. Mikaela Kindblom skriver om hans konstnärskap.
Det finns en scen i Marie Nyreröds dokumentär Bergman på Fårö då Ingmar Bergman gör ett återbesök i Filmstaden i Råsunda. Året är 2002 och iförd lodenrock och grön mössa står Bergman framför Klädlogehuset som bildar vinkel mot Lilla ateljén, framför dörren med Svensk Filmindustris välbekanta logga, den dörr som alla gått igenom som en gång jobbat i SF:s drömfabrik. Bergman måste ha blivit lite överväldigad av sina minnen, för plötsligt börjar han berätta för Marie Nyreröd om den gången när Victor Sjöström hade bestämt sig för att tala den bråkige unge Bergman till rätta: ”Och så tog han tag i mig så här…” Bergman tar ett rejält nappatag om Marie Nyreröds nacke, som skrattar förtjust, och så går de ett varv på det lilla torget som än idag ser likadant ut.
Vad kan Bergman ha tänkt om de gamla filmateljéerna, när han återsåg dem den där vinterdagen 2002, ateljéerna som hade byggts för Mauritz Stiller och Victor Sjöström och där han själv lärde sig allt om film och som sedan hade fått stå och förfalla, i decennier? Kände han sig sentimental, kände han någon form av förpliktelse gentemot alla dem som lärt honom vad film var och kunde vara? Alla dessa arkitekter, kostymmakare, sminköser, fotografer, ljudkillar, klippare, kompositörer, scriptor, maskinister…
Det var alltså i Filmstaden som Ingmar Bergman gjorde de flesta av sina drygt 40 långfilmer och det var där som han formades till filmregissör. Bergman regisserade 24 filmer i Filmstaden i Råsunda mellan 1945 och 1971. Han medarbetade även på filmer som regisserades av andra, så totalt bidrog han till 30 Filmstaden-filmer. Ändå är det nästan den plats som man idag minst förknippar med Ingmar Bergmans filmer, trots att platsen finns kvar och går att besöka. Ett skäl till detta är att Bergman själv inte berättade så värst mycket om Filmstaden.
Ingmar Bergman kom till Filmstaden som manusförfattare 1942 på den manusskriptavdelning som leddes av Stina Bergman, Hjalmar Bergmans änka. Det var hon, tillsammans med SF:s nye chef Carl Anders Dymling och Victor Sjöström, som då var konstnärlig ledare på SF, som anställde Bergman, det unga teatergeniet som gjort uppmärksammade teateruppsättning på Studentteatern och Mäster Olofsgården i Gamla stan. Redan från början sågs den unge Bergman som en av de lovande unga män som bolaget ville knyta till sin drömfabrik. Själv beskrev han det som att han var en av filmbolagets sex ”manusslavar” med uppgift att tvätta andras manus och vaska fram spelbara filmmanus ur romaner, noveller och pjäser.
Bergmans första inspelade filmmanus var Hets, och det var ingen liten produktion. Filmen gjordes under det år som SF firade sitt 25-årsjubileum och regiuppdraget gick till dåtidens mest prestigefyllde teater- och filmregissör: Alf Sjöberg. Själv fick Bergman delta under filminspelningen som script boy och som radiouppläsare. Han lär också ha regisserat några av filmens scener.
Året därpå fick Bergman regissera sin första egna film, Kris, och inte heller här sparade filmbolaget på sina resurser. Filmen är inte dålig, även om ämnesvalet kan överraska i en tid då allt fler börjat överge den neutrala dvala som Sverige befunnit sig i under kriget: Bergmans regidebut handlar om landsortsflickan Nelly som hamnar på glid i storstan – en slags inverterad Askungesaga.
Efter Kris fick Bergman lämna SF och Filmstaden. Det finns uppgifter om att filmen gick skyhögt över budget, men det kan också vara så enkelt som att SF tyckte att Bergman kunde få stå på tillväxt – någon annanstans. Kanske var det därför som Bergman senare aldrig berättade särskilt mycket om de där första formativa åren hos SF och i Filmstaden. Däremot berättade han gärna om filmproducenten Lorens Marmstedt på Terra-Film som plockade upp den strandsatta bråkmakaren och gav honom ett par chanser till. Det dröjde heller inte länge innan SF insåg sitt misstag och tog tillbaka Bergman för att låta honom regissera Hamnstad (1948). Därefter stannade Bergman hos SF och Filmstaden – med några undantag – under de närmaste 20 åren, ända fram till Beröringen 1971.
I Filmstaden lärde sig Bergman allt om film. Det var också där som han såg film. I de många kasematterna som fanns i Filmstaden bevarades SF:s gamla filmer, inte minst Sjöströms och Stillers mästerverk, och där kunde Bergman välja och vraka för att sedan övertala någon av bolagets maskinister att köra filmerna åt honom i ett av Filmstadens många små körrum. Under 50-talet ordnade han egna filmkvällar i Operan, det enda av dessa körrum som finns kvar idag. Där såg Bergman både svenska klassiker men också samtida film av Chaplin, Kurosawa, Fellini…
Filmstaden blev Bergmans egen lekstuga, den filmiska experimentverkstad som han drömt om allt sedan han lyckats byta till sig den där kinematografen som hans brorsa fick den där skändliga julftonen för så länge sedan.
När Ingmar Bergman gjorde Sommarnattens leende och vann priset för ”l’humour poétique” i Cannes 1956, var det hans sextonde film som filmregissör. Vid det laget hade han provat på och avverkat de olika genrer som hans uppdragsgivare ansåg vara kommersiellt gångbara: kärlekshistorier i skärgårdsmiljö, romantiska komedier, melodram och samtidsdramer, samt en thriller i spionmiljö. Och han hade samlat ihop sitt eget drömteam som bestod av arkitekten P.A. Lundgren, fotografen Gunnar Fischer, scriptan Katinka Faragó, klipparen Oscar Rosander, kostymören Mago och flera av de skådespelare som han jobbade parallellt med på scenerna i Helsingborg och Malmö. Filmstaden blev Bergmans egen lekstuga, den filmiska experimentverkstad som han drömt om allt sedan han lyckats byta till sig den där kinematografen som hans brorsa fick den där skändliga julftonen för så länge sedan.
Mellan 1955 och 1965 firar Bergman sin egen guldålder i Filmstaden. Under dessa år gör han de filmer som han blir världsberömd för: Det sjunde inseglet, Smultronstället, Jungfrukällan, Såsom i en spegel, Tystnaden, Nattvardsgästerna och Persona. Gunnar Fischers underbara svart-vita foto präglade tolv av dessa filmer fram till Djävulens öga 1960. Sedan tog Sven Nykvist över från och med Såsom i en spegel.
Bergmans filmuniversum i Filmstaden i Råsunda byggs upp av filmarkitekten P.A. Lundgren. Det är han som skapar den medeltida kyrkan i Det sjunde inseglet och kyrkan för Nattvardsgästerna, barndomens soliga sommarhus i Smultronstället, den surrealistiska drömsekvensen när Victor Sjöström ser sig själv falla ur en kista och den bullrande storstadsgatan där Gunnel Lindblom vandrar ensam, omgiven av enbart män, i Tystnaden…
Jag har alltid gillat beskrivningen ”a cinema of personal expression” à propos Bergmans filmvärldar. Hur han lyckades med detta, på ett filmbolag som drevs av strikt kommersiellt tänkande, i en tid då filmbranschen stod inför sitt allvarligaste hot – televisionen – är både fascinerande och skickligt. En förklaring är att Bergmans inflytande inte bara sträckte sig till de egna filmerna under denna period. Mellan 1957 och 1963 var han också konstnärlig ledare för SF:s filmproduktion och påverkade således de filmval som gjordes för de andra filmskaparna som fanns i Filmstaden, som Hasse Ekman, Alf Kjellin, Arne Mattsson och Vilgot Sjöman.
Mot slutet av 60-talet var Filmstaden inte längre den mest moderna anläggningen för att göra film. Det fanns ny, lockande teknik på andra ställen, i televisionens och så småningom i Filminstitutets nybyggda studios på Gärdet. Det blåste nya vindar från Frankrike och andra platser med andra estetiska och filmpolitiska ideal, även om dessa i ganska liten grad kom att påverka Bergman. Men det som definitivt kom att avgöra Bergmans flytt från Filmstaden var att han upptäckte Fårö. Detta skedde under inspelningen Såsom i en spegel och även om Bergman återvände till ateljéerna i Filmstaden fram till Beröringen, 1971, så var det uppenbart att Fårö hade erövrat hans hjärta.
Ingmar Bergman hade gärna fått berätta mer om sina minnen från Filmstaden. Nu gjorde han inte det, men 24 filmer finns kvar. Dessa filmer förankrar honom till den här platsen som fortfarande finns kvar och där vi kan stå idag och säga att ja, det var här, som Ingmar Bergman gjorde sina mest berömda filmer.
”Det var här vagnen gick, den som vi åkte omkring i, i Sjunde inseglet!” säger Bibi Andersson i Strutsägg och legender, en dokumentärfilm om Filmstaden av Lennart Svensson som gjordes några år innan Stora ateljén revs 1999. Bibi Andersson står nedanför restaurang Backstugan och pekar på en klunga träd. Sedan talar hon om hur hus har själ och det är uppenbart att sådana tankar gör henne lycklig, som om dessa väggar också bevarade något av henne själv.
Idag står jag i Filmstaden och ser mig omkring. Och jag ser dem överallt, de filmhistoriska spökena: Ta till exempel den ljuvliga scenen i Sommaren med Monika, när Monika går hemifrån, över gården där ett par gårdsmusikanter spelar upp en romantisk melodi. En skymt av en trappa skvallrar om att allt som ser ut som en trång arbetarbostad på Söder i själva verket är inspelat här, på exakt samma plats där Ingmar Bergman och Marie Nyreröd står, 50 år senare.
Gunnar Fischers kamera stannar en stund på Harriets ansikte och registrerar hennes trots och längtan, sedan går hon ur bild.
Mikaela Kindblom
Ursprungligen publicerat som förord till Bergmanboxen, Studio S Entertainment, 2018.