Vad är det första jag tänker på, när jag tänker på Filmstaden?
Jag tänker på Dagmar, där uppe i restaurang Backstugan. Hon var väldigt trevlig och det var alltid spännande att springa upp och se vilka som var där. Det fanns så många här då: Lars-Eric Kjellgren var här, Arne Mattsson, Ingmar Bergman och så farsan. Man kunde se både direktörer och filmstjärnor. De hade ofta möten i Backstugan. Det var en sån där doft från den fina världen.
Jag tänker på Sven-Eric Gamble. Han blev väldigt tidigt barnstjärna, i Anderssonskans Kalle, och gjorde många filmer här. När han kom in i lunchrummet och såg att det satt prominenta gäster där, brukade han säga ”Sitt, sitt, sitt”. Det tyckte han alltid var lika roligt, och många andra också.
Själv har jag bland annat filmat två gånger med schimpanser. Två olika. Filmer alltså. Och schimpanser.
Jag tänker på Svennis i ”kostym”. Han var en stor personlighet. Och Nisse Nittell i sminket. Han var ganska darrig, så när han kom med saxen eller skulle sätta på en mustasch så var man lite rädd. Men så fort han kom nära ansiktet så slutade han darra och det blev rätt och riktigt.
Einar hette han, tror jag, elektriker var han väl. Han var en trollkarl med djur, om det fanns djur med i filmen. Själv har jag bland annat filmat två gånger med schimpanser. Två olika. Filmer alltså. Och schimpanser. Einar kunde säga till djuren vad de skulle göra, och sedan gjorde de som han sa. Djuren bodde inte här. De kom hit som gästarbetare.
När jag kom till Stockholm 1955 sa min farsa att han kunde hjälpa mig in i jobbet: ”Du kan få lära dig vad en scripta är. Det kan jag hjälpa dig till, men vill du vara kvar i jobbet får du fixa det själv och se till att folk vill ha kvar dig.”
Så jag blev ”Lill-Gösta” och springgrabb här på alla plan. Jag fanns till hands i alla olika sammanhang, på reklamfilm, beställningsfilm och spelfilm. Om någon behövde en rekvisitör, till exempel, så kunde de säga: ”Men du kan ta Gösta.” Jag blev en del av den tekniska personalen och jag lärde känna en massa äldre män som hade jobbat med Stiller och Sjöström och Julius Jaenzon.
Filmstaden för mig var också alla olika utrymmen vid sidan om ateljéerna. Det fanns till exempel en stor källare under Stora ateljén som var full av en massa instrument. Dit försvann jag ofta och satt och spelade piano när jag hade tid över.
Jag fick vara väldigt mycket med Victor Sjöström – idag skulle man väl säga att jag var hans personliga assistent. Vi var tillsammans under hela inspelningen av Smultronstället.
Sedan kom Ingmar Bergman på våren 1957 och sa: ”Kan jag få snacka med dig.” Då blev man lite skraj, eller på sin vakt i alla fall. ”Hörru du”, sa han, ”skulle du vilja vara assistent till mej?” Efteråt har jag hört berättat att jag svarade att jag inte skulle kunna tänka mig något roligare. Ingmar sa att han aldrig hade sett någon se så ledsen ut och säga att han tyckte det var roligt.
Jag fick vara väldigt mycket med Victor Sjöström – idag skulle man väl säga att jag var hans personliga assistent. Vi var tillsammans under hela inspelningen av Smultronstället. Vi promenerade runt en hel del och han berättade en massa saker. Han pratade ofta om sin hustru som hade dött många år tidigare och det hände att han sa: ”Det var lustigt, så kunde Edith också säga.”
Victor var känd för att vara lite snål, men jag hade aldrig en känsla av det. När jag fyllde år frågade Victor vad jag ville ha och jag sa att jag gärna ville ha Strindbergs samlade verk. Så gav han mig pengar och sa att nu kunde jag gå och köpa dem. Jag är ju lite bokidiot och gick redan då gärna i antikvariat. Men efter ett par dagar kom han tillbaka och sa att han faktiskt hade två samlingsverk och att jag kunde få ett av dem. Så jag fick ett av hans samlingsex, ett väldigt fint, som jag har kånkat omkring hela livet.
Jag står ju med på förtexterna till Smultronstället men inte på de andra filmerna av Bergman som jag var med i, till exempel Nära livet, Ansiktet och ett par tv-inspelningar. Så jag frågade Bergman varför. Och då sa han att det var bra att det stod Victor Sjöström, Ingmar Bergman och Gösta Ekman. Han var lindrigt sagt en sammansatt person. Men han kanske mindes saker, han kanske fick associationer. Victor jobbade ju med min farfar när han var tjugo bast.
Hans motiv känner jag inte till. Vi pratade aldrig om det. Men ibland var han väldigt nyfiken och mellan 1957 och 1959 jobbade jag med allt han gjorde. Varje torsdag eftermiddag låg han i sin Bruno Mathsson-fåtölj och jag satt på en stol i halvmörkret – fast det var han som var analytikern. Han hade ju inte fyllt 40 än – tänk vad ung han var. Och jag kom in i bilden precis när han blev världsberömd.
Det var en gåva, faktiskt, att få vara här.
Jag var med i både farsans filmer och i andras filmer. Och blev själv regissör.
Jag var sexton år när jag började här i Filmstaden och det var fantastiskt spännande.
Gösta Ekman (1939-2017) började i Filmstaden som allt-i-allo på Hasse Ekmans Sjunde himlen, sommaren 1955. Han blev regiassistent åt Ingmar Bergman och senare skådespelare och medverkade i många filmklassiker inspelade i Filmstaden, som Chans (1962), Svenska bilder (1964), Äktenskapsbrottaren (1964), Att angöra en brygga (1965), Yngsjömordet (1966) och Nu är pappa trött igen (1996).
Berättat för Mikaela Kindblom.
Texten är förord till boken Den svenska drömfabriken: Historien om Filmstaden i Råsunda som 2015 gavs ut på Stockholmia förlag.