Långväggen stora rummet
- Porträttbild av filmregissören Victor Sjöström.
Victor Sjöström (1879-1960) var en svensk skådespelare och jämte Mauritz Stiller stumfilmserans största svenska filmregissör. Filmer som Ingeborg Holm (1913), Terje Vigen (1917), Berg-Ejvind och hans hustru (1918) och inte minst Körkarlen (1921) var bidragande orsaker till att Sverige kom att bli ett av de ledande filmländerna i världen. Mellan 1923 och 1930 var han verksam i Hollywood, där han gjorde filmer som Han som får örfilarna (He who gets slapped, 1924) och Stormen (The Wind, 1928). Men han trivdes inte i det amerikanska filmsystemet. Där hade inte regissören samma makt över produktionen som i Sverige. Efter 1930 regisserade han enbart två filmer: Markurells i Wadköping (1931) och den brittisk-amerikanska äventyrsfilmen Under den röda kappan (Under the Red Robe, 1937). Han fortsatte dock att medverka i filmer som skådespelare. 1943-49 var han anställd som konstnärlig rådgivare på Svensk Filmindustri. Sin sista filmroll gjorde han 1957 i Ingmar Bergmans Smultronstället.
- Greta Garbo och Mimi Pollak besöker Filmstaden 1929.
- Gösta Ekman den äldre i Vem dömer (1922).
- Filmregissören Mauritz Stiller med hunden Charley porträtterad av Arvid Fougstedt.
- Nils Asther, svensk stjärna i Hollywood.
Porträtt av skådespelaren Nils Asther (1897-1981). Asther upptäcktes av Mauritz Stiller som gav honom en roll i Vingarne (1916). Efter en framgångsrik karriär i Sverige reste han 1926 till Hollywood, där han medverkade i cirka 35 filmer. Sin internationellt mest kända filmroll gjorde han 1933 i Frank Capras Kinesflickans hämnd (The Bitter Tea of General Yen, 1933), där han spelar den kinesiske generalen. Han fick så småningom svårt att få roller och återvände till Sverige på 1950-talet. Hans sista amerikanska film var That Man from Tangier (1953). Väl i Sverige medverkade han i ett antal svenska filmer som När mörkret faller (1960), Svenska Floyd (1961) och Vita frun (1962) innan han drog sig tillbaka från skådespeleriet. Han dog i Farsta 1981. Hans anekdotrika memoarer Narrens väg – en gudasaga publicerades postumt 1988.
- Edvin Adolphson och Mona Mårtenson i Bröllopet i Bränna (1926).
Edvin Adolphson som Emanuel och Mona Mårtenson i Bröllopet i Bränna, en film regisserad av Erik A. Petschler (1881-1945) baserad på romanen med samma namn av Rosa Carlén från 1863. Filmen spelades in i Filmstaden och i Dals-Ed i Dalsland. Filmfotograf var pionjären Gustav A. Gustafson (1879-1929). Filmen fick övervägande negativa recensioner.
- Greta Garbo i en av sina Hollywoodroller: Mata Hari (1931).
Greta Garbo (1905-1990) gjorde 26 filmer i Hollywood mellan 1926 och 1941. Hon blev en av de allra största filmstjärnorna och en levande legend som hatade publicitet. Mata Hari (1931) var Garbos fjärde ljudfilm och etablerade den mörka rösten som en del av hennes sfinxlika uppenbarelse. Men hon trivdes aldrig i Hollywood. Så här skrev Garbo i ett av många brev hem till släkt och vänner: “Det är lite bittert ibland att de bästa åren försvinna i detta oraffinerade land. Om det åtminstone vore New York.”
- Fridolf Rhudin och Zarah Leander i Falska miljonären (1931).
Fridolf Rhudin och Zarah Leander i komedin Falska miljonären (Paul Merzbach, 1931). Komikern Fridolf Rhudin från Munkfors var i början av 1930-talet Sveriges mest välbetalda skådespelare och kanske den allra folkkäraste. Hans filmer var säkra kassasuccér. Falska miljonären, där han spelar mot ingen mindre än Zarah Leander, blev däremot en av hans få floppar. Filmen gjordes även i en fransk version; att spela in olika språkversioner av samma film (ofta med olika skådespelare, men med samma statister) var vanligt i ljudfilmens barndom. Rhudin dog av hjärnhinneinflamamtion 1935. Han var 39 år gammal. När hans kista färdades genom Stockholm var det 50 000 personer ute på gatorna för att ta farväl.