Hur definierar man ett mästerverk? Är det en film som tål att ses om hur många gånger som helst? En film som står emot tidens tand? Eller kan ett mästerverk glömmas bort och raderas ur historien?
Sedan 1952 har den brittiska filmtidskriften Sight and Sound vart tionde år publicerat en lista över filmhistoriens bästa filmer, baserat på olika filmkritikers topplistor. Det dröjde inte länge förrän listan fick fäste och kom att definiera en potentiell filmkanon. I fem decennier på raken blev Orson Welles Citizen Kane framröstad som världens bästa film genom tiderna. Men 2012 puttades Welles mästerverk bort från förstaplatsen för att ge plats åt Alfred Hitchcocks Studie i brott (1958). Och 2022 hamnade Chantal Akermans Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1975) på prispallen, följd av Studie i brott på plats två och med Citizen Kane på en vanhedrande tredjeplats.
Det är emellertid inte bara filmerna på listan som har skiftat. Även Sight and Sounds syn på begreppet ”greatest films” tycks ha genomgått en makeover. 2012, året då Hitchcock snodde topplaceringen från Welles, skickades valsedeln ut med beskrivningen: ”As for what we mean by ’Greatest’, we leave that open to your interpretation. You might choose the ten films you feel are most important to film history, or the ten that represent the aesthetic pinnacles of achievement, or indeed the ten films that have had the biggest impact on your own view of cinema.”
Kanske var det ett sätt att röra om i grytan. Till skillnad från tidigare år var det inte bara en klick filmkritiker som deltog. För första gången skickades valsedeln till över 1 000 personer, förutom kritiker även filmakademiker, skribenter och bloggare. Men på tio år hade en del hänt. När filmhistorikern Luke McKernan, som i flera år drev stumfilmsbloggen The Bioscope, sammanställde sin lista var han ointresserad av ”the greatest films” med förklaringen att han inte längre visste vad som gjorde en film ”great”: filmer som han en gång ansett varit fulländade hade visat sig blekna vid en omtitt, och filmer som han hade förkastat hade visat sig besitta en överraskande fräschör. I stället listade han tio filmer som han föreställde sig ”inte kunde ha gjorts på ett bättre sätt”. I hög grad handlade det om innovativa verk. Dessa inkluderade bland annat Louis De Princes Roundhay Garden Scene från 1888 – en film äldre än film (om man nu betraktar 1895 som filmens födelseår). Här fanns även den allra första Youtube-videon: Me at the Zoo från 2005, en 19 sekunder lång film om en kille som står framför en grupp elefanter på en djurpark i San Diego och säger att det är coolt att de har långa snablar.
Det är inte så länge sedan, kan tyckas, men när Sight and Sound skickade ut sina röstsedlar 2012 befann sig filmdiskussionen i ett slags fuguetillstånd: det var en tid då folk övervägde att sluta prata om film för att i stället referera till ”rörliga bilder”, då biografen genomled en av sina många kriser och lockade med 3D för att konkurrera med hemmabioanläggningar och en tid då folk oironiskt hävdade att tv-serier var överlägsna filmer för att de ”hade tid att utveckla karaktärerna”. Men man kan utan överdrift påstå att Youtubes intåg 2005 var en symbolisk vändpunkt då filmen återuppfann sig själv – bortom begreppet ”film”. Det var ju inte längre celluloid i kamerorna. Me at the Zoo behövde inte innehålla något av värde för att ändå vara en sensation, precis som de första franska filmerna där arbetare kom ut ur fabriken eller ett tåg anlände vid järnvägsstationen.
Nu har hemgjorda videor upplagda på nätet blivit en stapelvara och Youtubes pixliga barndom känns lika daterad som Louis De Princes och bröderna Lumières första experiment med filmkameran. Till och med de pragmatiska namnen på videorna, som OMG!! Boy Falls into Gorilla Cage after Attacked at Zoo och Ants Working Together to Carry a Worm (för att ta två exempel på ”filmklassiker” på Youtube), påminner om 1800-talets filmtitlar som fick folk att strömma till biograferna. Minns ni förresten när Youtube bara tillät max tio minuter långa videor? En tid lika avlägsen som när en tagning kunde vara max tio minuter på grund av längden på filmrullen.
När den senaste Sight and Sound-listan släpptes 2022 var det många som häpnade över förstaplatsen: En nästan fyra timmar lång belgisk film, med en nästan lika lång titel, om ”en kvinna som skalar potatis i realtid” – är det verkligen världens bästa film? År 2012 landade Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce, 1080 Bruxelles bara på plats 35. Nu var det helt plötsligt världens bästa film. Dessutom var det första gången som en film av en kvinnlig regissör placerade sig på topp tio, där den även fick sällskap av Claire Denis Beau Travail (1999) på åttonde plats. Men klivet från trettiofemte till första plats talade också för att allt fler hade upptäckt – eller återupptäckt – ett nästan 50 år gammalt mästerverk.
Verket har inte förändrats på tio år, men omvärlden har. Och tillgängligheten. Filmen fanns visserligen på dvd långt innan, men släpptes digitalt restaurerad på bluray av Criterion 2017 och har sedan dess funnits på olika streamingtjänster. (Själv såg jag den på Cinemateket i Stockholm hösten 2014.) Det är ett av många exempel på filmhistoriska upptäcktsresor som har gjorts i takt med en ökad tillgänglighet. Filminstituten lägger krut på att restaurera kopior, streamingtjänster lägger upp sina kataloger och bolag som Criterion, Kino Lorber, Arrow och Vinegar Syndrome har gjort utomordentliga satsningar för att släppa svårhittade titlar på dvd, bluray och UHD i lyxiga utgåvor. I Sverige har Studio S Entertainment fortsatt med sin kulturgärning att ge ut svenska klassiker på dvd. Därtill har den filmhistoriska diskussionen bortom kanon fått spridning på sociala medier och digitala plattformar. Därför var det inte konstigt att filmsajten They Shoot Pictures, Don’t They? förra sommaren skickade ut en enkät till de drygt 2 000 personer som deltog i den senaste Sight and Sound-omröstningen. Denna gång var rubriken ”Beyond the Sight & Sound Greatest Films” och uppgiften var att göra en sammanställning av mästerverk som inte fanns bland de totalt 4 367 titlarna på Sight and Sound-deltagarnas topplistor.
Kanske är synliggörandet av filmhistoriens undangömda juveler en extra lustfylld sysselsättning nu när mainstreamfilmen tycks ha fastnat i oinspirerade berättelser, klyschiga lösningar och poänglösa uppföljare. Att för första gången se Jean Vigos 1930-talsfilmer – eller för femtioelfte gången se Charles Laughtons Trasdockan – får en att överväga om inte de djärvaste verken i själva verket finns långt bakom oss, då filmidéerna fortfarande var oprövade och spännande. Regissören Alain Resnais slog huvudet på spiken när han skrev: ”To me there is no such thing as ’old films’. Every film made in the past hundred years become modern as soon as I see it. I’m always searching, and I prey without scruple on any and all films.”
Vi på Stiftelsen Filmstadens Kultur har valt att kalla vårt tema för 2024 Vad är en klassiker? En klassiker behöver inte nödvändigtvis vara ett mästerverk och ett mästerverk behöver inte nödvändigtvis vara en klassiker. Men syftet med serien är att lyfta fram förbisedda filmer som vi anser bör uppmärksammas på nytt. Det är olika personliga filmval från oss i stiftelsen och varje filmvisning ramas in av en presentation med en motivering av filmvalet. Det kan vara bortglömda mästerverk på jakt efter klassikerstatus, styvmoderligt behandlade filmer som förtjänar en till chans eller bristfälliga men historiskt värdefulla filmer som är intressanta att se med moderna ögon. Filmer som inte ingår i någon kanon. Och vem vet, kanske slinker en och annan Youtube-klassiker med också.
Tobias Rydén Sjöstrand
Håll utkik i vårt kalendarium för kommande visningar.
Tidigare i vinter har vi visat Panik (Julien Duvivier, 1946), Punch-Drunk Love (Paul Thomas Anderson, 2002) och En stilla flirt (Gustaf Molander, 1934). I mars har vi följande klassikervisningar:
6 mars: The Beach (Danny Boyle, 2000)
20 mars: Två människor (Carl Theodor Dreyer, 1945)
27 mars: Egen ingång (Hasse Ekman, 1956)